Som den kultur- och kommunikationsvetare jag är, med fördjupningsstudier i museologi kommer här en betraktelse av museum och samtid.
Museum eftersträvar, åtminstone i bästa fall, efter att avspegla omgivningen på ett mångfasetterat och i största möjliga grad korrekt sätt, med exempelvis jämn fördelning mellan könen och med en någorlunda tidsenlig beskrivning av samtiden.
De senaste åren har många åsiktsutbyten jag hamnat i som berört nutid och framtid av någon anledning ofta hamnat i en debatt kring dokusåpornas vara eller icke vara. Oavsett vad man anser i den frågan är dokusåporna ett centralt fenomen just nu. Under en föreläsning i museologi diskuterades det om dokusåpor kunde vara 2000-talets svar på kuriosakabinetten, eller kanske en fortsättning på de freak-shows som i slutet av 1800-talet reste land och rike runt och visade upp vad som ansågs som bisarra personer. Kuriosakabinetten kanske bara har flyttat till våra hem? I dokusåpornas värld har man i efterhand fått höra att deltagarna inte tycker att de har blivit skildrade på rätt sätt. Individen förlorar sin forna sociala identitet och blir en icke-person, ett objekt som i sitt nya sammanhang, i dokusåpan, blir omsocialiserad, och får en ny identitet
.Personligen har jag sett det som en tidsfråga innan ett museum skulle uppmärksamma detta fenomen. I slutet av november 2004 invigde Malmö Museer en utställning som tar avstamp i SVTs nya dokusåpa Riket. Utställningen hade namnet ”Utställningen Riket- glimtar ur historien”. Enligt museichefen Kennet Johansson var syftet att öka ungdomars intresse för historia.Måhända är det så, själv tycker jag att det låter som att Johansson försöker bortförklara sig. Det är inte riktigt rumsrent att koppla ihop ett begrepp som dokusåpor med ett museum. Jag tror att det inom en snar framtid kommer att ske en förändring, och ett museum kan göra en utställning om Big Brother och stå för sitt syfte att visa ett samtida fenomen.
Hiphop-världen har för flera år sedan gjort sin entré inom den ”finare” kulturen. Hiphop handlar inte enbart om musik, utan är vad man klyshigt skulle kunna kalla för en livsstil, som bygger på musik, breakdance och graffiti. Den samtida gatukonsten ses som en större influens på många av dagens konstnärer än vad konsthistorien är.2003 hade Kulturhuset i Stockholm utställningen ”My passion” som samlade verk från både svenska och internationella graffitikonstnärer.Ett objekt eller ett fenomen kan ses ur flera perspektiv, hiphopens konst, musik, sociala historia och ekonomiska historia kan alla berätta olika historier om samtiden. Det är objektet eller föremålets kontext, den sociala arena det befinner sig på, som till stor del avgör berättelsen om det.Hiphopkulturen är på intet sätt homogen, en hiphopare i Malmö har andra upplevelser än en hiphopare i Bronx.
Orvar Löfgren skriver om friheten att välja och förverkliga sig själv versus den passiva mottagaren som hjälplöst förförs av marknadskrafternas makt. Det handlar om konsumtion, vår tids kanske mest frekventa hobby. Löfgren menar att vi alla bär med oss både frigörelsen och förförelsen, något jag håller med om. Den direkta påverkan från marknaden är inte så stor som man ibland kan befara. Det är snarare den diskussion människor har sinsemellan som är av vikt. Den sociala kontexten är central för människors upplevelse av konsumtionssamhällets budskap. Å andra sidan kan man fundera kring olika marknadskrafters grepp om människor när det går rykten om hur Morgan Spurlock, mannen bakom och i filmen Supersize me, blev hindrad från att berätta om hur McDonalds mat hade påverkat hans hälsa i vissa stora ledande tidningar, på grund av att en stor del av tidningens pengar kom in från annonser från.. ja just det, McDonalds. Det här ett är väldigt spännande och intressant ämne, och det finns en mängd sätt för ett museum att använda sig av tankar kring konsumtionssamhället i en utställning.
Samdok är centralt då man diskuterar samtida föremål, fenomen och museer. Föremålen är museernas specialitet, och med dessa följer en kunskap om människor och deras person.En av ursprungstankarna med Samdok var att vidga perspektiven. Samlingarna på museerna hade en förlegad syn på rum och tid, samt en social snedvridning (detta är inget som tyvärr är specifikt för museer, den sociala snedvridningen är ständigt återkommande i en rad sammanhang.). Perspektiven behövde förnyas!Detta är något som kan ses som ett ständigt sisyfos-arbete.
