I Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, kap. 2, står det: ”Var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet på alla nivåer, särskilt på det politiska, fackliga och medborgerliga området, vilket innebär rätten för var och en att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen.”
... en självklarhet kan vi tycka.
Dock finns det ett flertal saker som gör att man funderar kring hur självklart detta egentligen är? Jag har tidigare skrivit om vad illa jag tycker om kårobligatoriet- obligatorium är inget vackert ord! Jag vill inte slopa studentkårerna, studentkårerna gör ett väldigt bra arbete och har viktiga uppgifter. Men jag tror på studenternas egna förmåga att organisera sig och att välja medlemskap i något de tror på. Ett frivilligt kårmedlemskap skulle både uppmuntra och ställa krav på kårerna, att på ett bättre sätt nå ut och marknadsföra kårens arbete och visa på studentens värde av ett medlemsskap i kåren .
Och samma sak gäller förstås med facket. Det är skrämmande att det ses som något väldigt uppseendeväckande och provocerande att Mona Sahlin inte varit med i facket. Det finns en massa "ska" och "bör" kring det hela. Barbro Hedvall i DN skriver idag det bästa:
I hela elva år har Mona Sahlin stått utanför facket. Aj aj aj, ropar de rättstänkande. Att Mona Sahlin under den tiden varit egen företagare och statsråd och därmed knappast kunnat företrädas av någon fackförening hör inte hit. En god socialdemokrat har ett medlemsskap i facket, basta! En liten upplysning: Fackavgiften är inte att jämställa med teveavgiften. Det är fritt att vara med eller inte vara med- i facket såväl som i Svenska kyrkan.En rörelse där folk är medlemmar bara för att man ska vara medlemmar är ingen dynamisk och kreativ rörelse. Fackföreningsrörelsen måste precis som alla andra motivera människor att bli medlemmar och visa på medlemmens värde av att gå med. Inte tvinga in och räkna med det obligatoriska medlemsskapet.
