Historiens bästa generation?!

Som jag nämnde häromdagen var Ron Alsop befriande i sitt sätt att prata om möjligheterna med the millenials, dvs åttio- och nittotalisterna. Hans fokus var, även om det ofta var med humor och även humor av den mer nattsvarta sorten, att lyfta fram vilka resurser färskingarna på arbetsmarknaden är om de används på rätt sätt.

Svenskt Näringsliv har nu lanserat sin sajt generationen.se som följer vidare i samma spår. Dags att sluta gnälla och i stället fånga kraft och möjligheter. Man har samlat en rad skribenter, kör en entreprenörsblogg där entreprenörerna är superhjältar från just den nämnda generationen, och man önskar sig mycket kommentarer. Är 80- och 90-talisterna historiens bästa generation?
En fråga som onekligen kan väcka känslor hos både en och annan 40-, 50-, 60- eller 70-talist.

I en intervju på generationen.se med tidningen Chefs chefredaktör Catharina Nordlund svarar hon på frågan om det är något annat än utbildningskompetens som krävs för att få ett jobb.

-Mitt intryck från chefsvärlden är att man är förvånad över hur mycket erfarenhet de unga som söker jobb har, vid sidan om att man har mycket mer utbildning än tidigare generationer. Det är så många som har praktiserat utomlands, arbetat ideellt och i olika projekt. De har varit aktiva i studentkåren, engagerat sig i soppkök för hemlösa och liknande vid sidan om. De som kommer in på arbetsmarknaden idag är väldigt drivna.

-60-talister kunde ju komma in direkt och göra karriär, även om studierna kanske var avbrutna eller korta och man inte hade så mycket annan erfarenhet. Idag ser det inte ut så. 80-talister har behövt skaffa sig mer utbildning och erfarenhet.

Jag tror att skiljelinjen i generationen finns att fånga upp just här. Först har vi förstås alla de som inte har mycket till utbildning alls. Men även de som studerar vidare delas upp i grupper där det finns dem som fångar alla chanser de kan till mer erfarenhet, till utveckling och att få utlopp för sitt engagemang. Sedan har vi dem som har sin utbildning. Punkt slut. Som känner sig svikna att att utbildningen inte ger jobb per automatik. Hur ska de utmärka sig på arbetsmarknaden och visa att de är historiens bästa?

Uppdaterad
Sedan kan man förstås, vilket jag också tror att det till viss del ligger något i, säga som vd:n på Eniro, Jesper Kärrbrink, som i en krönika i just Chef säger:
Förr eller senare blir vi alla 40-talister, oavsett om vi vill det eller inte. Till min egen och mina vänners förvåning var livet inte en enda lång barrunda. Och det kanske inte var så dumt.

Detta är en mycket inflytelserik blogg

För knappt två månader sedan skrev jag om Inflytande.se . Nu har sajten uppdaterats av skaparen Ted Valentin med nya funktioner vilket i mitt fall också gjorde att jag uppenbarligen klättrar. Förra gången var det 8 % av de svenska bloggarna som var mer inflytelserika än den här bloggen, nu ser det ut så här:

Larm om ökade inkomstskillnader

Innan seminariet på Fores i morse satt jag hemma i soffan med datorn med Nyhetsmorgon på samtidigt. Där rullade LO-larmet om att det lönar sig bättre att arbeta än tidigare. För att det var otäcka saker, det rådde det ingen tvekan om i nyhetssändningen. Att rapporten i sig visar att alla har fått det bättre ses förstås inte som en nyhet. Det är alltså ingen som fått mindre pengar. Ingen som tagit från någon annan. Mattias Svensson skriver : Även om de kan köpa mer tak över huvudet och mer korv och kläder till barnen nu än förut har de blivit ”fattigare” eftersom de kan köpa mindre relativt de som arbetar och tjänar bra.

Du tjänar mer på att arbeta och att driva företag i dag än vad du gjorde tidigare. Det beror på politiska beslut, det har LO helt rätt i. Att skylla på ökade inkomstskillnader (vilket jag tycker är bra, en sammanpressad lönebildning är dumheter som vi ägnat åt oss allt för länge i Sverige vilket bland annat gör att det lönar sig alldeles för lite att utbilda sig i Sverige lönemässigt) som boven bakom arbetslöshet och tvingat deltidsarbete är felfokuserat. Det är inte de som arbetar och tjänar pengar som gör fel. Det är arbetslösheten och bristen på lösningar på den som är felet.

Och apropå klyftor. I morgon får jag förhoppningsvis nya perspektiv med mig efter bokreleasen av Stefan Fölster och Fabian Walléns nya bok Sjanghaja de som ligger.

Trofébarnen växer upp

Eller "The Trophy Kids grow up" är namnet på en bok skriven av Ron Alsop, tidigare redaktör på Wall Street Journal. Ron Alsop var i dag på Fores och presenterade sin bok under en förmiddag med tema Vad betyder arbetslinjen för 80- och 90-talisterna. Boken har som fokus på hur arbetsgivarna ska vara beredda och ta till vara på den här generationen, som kallas Millenial, när vi kommer in på arbetsmarknaden. Han hade på så sätt en positiv ingång, alldeles för ofta hamnar diskussionen helt snett och plötsligt är det bara bortskämda kids och hur stävjer vi deras olater som det pratas om.

Nåväl. Hur känner man igen en millenial då?
Alla får troféer - man behöver inte vara bäst på baseball, alla i laget får pris ändå
Stort självförtroende
Tekniska multitaskingsgenier
Prioriterar peronlig utveckling, balans i arbetslivet, meningsfulla jobb
Vill göra skillnad
... och de har curlingföräldrar.

Ron berättade helt hisnande berättelser angående det här med curlingföräldrar. Föräldrar som inte bara ska vara med på anställningsintervjun- vilket ju är helt vansinnigt tycker jag- utan även vill ha ersättning för utlägget för resan till intervjun. En del företag anordnar särskilda föräldradagar där föräldrarna får komma och hälsa på deras barn på jobbet. Det är en utveckling vi så vitt jag vet ännu inte sett i Sverige, och jag hoppas inte att det är nästa steg heller.

Ron Alsop var också väldigt tydlig på punkten kring arbetsmoralen hos millenials. Nej, de är inte lata. I själva verket vill de jobba mycket och gör det också. Men de gör det på ett annat sätt. De vill ha ständig utvärdering, men ser inte jobbet som något man nödvändigtvis går till, det är något man gör.

Men sedan kan man ju alltid ställa sig frågan hur olika generationer EGENTLIGEN är. Som jag hörde på seminariet så var det precis de här sakerna, om rörlighet, ingen längtan efter något fast, krävande osv som sades om den så kallade Generation X också.
... och alla växer vi upp och hamnade i den stora massan till slut eller?

Den här bara måste jag köpa

För 1-2åringen. Den finns också som sparkdräkt. Brittiska Torys hemsida är en guldgruva. För precis som Ebba von Sydow så ser jag det som en mosters jobb att skämma bort sina syskonbarn.

Tacka ja!

Det är förstås på sin plats att kommentera Johan Ingerös intåg på Neo-redaktionen, bra rekryterat! Läste precis kommentatorsfältet på Neo-bloggen om den nya redaktören där chefredaktören Paulina Neuding så snyggt svarar på den förvisso berättigade kommentaren "ni lider verkligen på brist på myndiga manliga bloggare" (för om man är sådan som räknar personer noggrannt så kan kan konstatera att sex av sju Neo-bloggare just hör till gruppen myndiga män):

Det är helt sant, vi har verkligen brist på kvinnliga bloggare (däremot är chefredaktör, AD och creative director kvinnor). Min erfarenhet hittills är att det är betydligt svårare att få kvinnor att ställa upp och skriva. Däremot - Johan är en briljant skribent och jag ville inte låta det ligga honom i fatet att han råkar vara man. Vi jobbar inte riktigt så.

Klockrent! Och så självklart, kompetensen först. Och så kommer vi tjejer ihåg vad jag tror är Beatrice Asks visdomsord : våga säg ja!!! Hur ofta hör man inte uppgivna rekryterare och chefer vittna om att kvinnor tackar nej till ledande poster, spännande uppdrag etcetera.
Vi borde inte jobba så.

Politisk bredd

Jag, Anna Ekström och Gunnar Wetterberg används i dag som ett exempel på vilken schysst politisk bredd Saco har och att det också är en facklig organisation som klarar sig in i framtiden. Detta i en ledare av Anders Rönmark om Transportförbundet och den sparkade KD-aktive.