Facket, makten och den svenska modellen

"Fackets makt måste minska" skriver Helen Törnqvist på SvD Brännpunkt i dag, och får till de förvisso stilistiskt snygga men innehållsmässigt felaktiga "I vårens avtalsrörelse har fackföreningarna spänt musklerna. Flera branscher utsattes för strejk. För mig som icke-facklig är tuppfäktningen fånig med tanke på att jobbskatteavdraget har gett mer än någon facklig förhandling."

Lönemässigt kan det absolut stämma (jobbskatteavdraget är fenomenalt bra), men sedan finns det ju en lång rad andra saker som parterna på arbetsmarknaden kommer överens om som ger arbetstagare mycket. Nyckeln är just att komma överens, förhandlingar och avtal. När det kommer till arbetsmarknaden är det långt mer sexigt än lagstiftning som Helen tycks föredra (förutom lagen om anställningsskydd, LAS, då).

Trösklarna till arbetsmarknaden, framförallt för unga och utrikesfödda, är allt för höga och här krävs det flexibelt tänkande. Både lagstiftningen och parterna kan bli bättre på den fronten. Men att minska partsdialogen mellan arbetsgivare och arbetstagare och deras respektive företrädare och ersätta det med lagstiftning kommer knappast skapa en smidigare arbetsmarknad.

Och sen det ständiga snacket om "facket" som gör si eller så, jag orkar knappt gå in på det. "Fackets kollektivistiska syn på anställda" ... nej, jag känner då rakt inte igen det vare sig från mitt eget fackförbund (och vet ni vad, jag är långt ifrån ensam på Timbro om att vara medlem i ett fackförbund. Har ni hört på maken?!) eller från andra förbund som jag har arbetat nära och haft insikt i. Det första som möter en när man besöker Om Jusek är Vi tror på lösningar nära individen. Bara som ett exempel alltså. Nästa steg är väl att påstå att "facket stöder SSU:s tv-reklam". Det är bara att läsa ett antal av de bloggar som skriver om artikeln. Var och varannan skriver om LO. För att citera Juridikbloggen:
Det är lätt att misstänka att i bakgrunden spökar känslan att åtminstone LO nämligen gått utöver det uppdrag som förbundet har – att värna arbetstagarnas rätt på arbetsmarknaden – och blivit inte så mycket mer än en socialdemokratisk kampmaskin som med stora sponsorpengar försöker säkerställa att den svenska socialdemokratin är och förblir Partiet (i singularis och med stort ”p”). Klart att man försöker att underminera en politisk motståndare, och det är i valtider också fullkomligt legitimt. Men det är mindre legitimt att på vägen sprida myter och halvsanningar om arbetsmarknaden och dess funktionssätt. Politik blir bäst när den baseras på fakta – även när dessa är obekväma – istället för på skrämselpropaganda.

Hursomhelst. I april så modererade jag en debatt mellan Cristian Sjövind, vd Jobb & liv, Camilla Littorin, förbundssekreterare FöretagarFörbundet och Peter Larsson, samhällspolitisk direktör Sveriges Ingenjörer om just den svenska modellen. Ja, arbetsmarknaden förändras. Samhället förändras likaså. När Saltsjöbadsavtalet signerades såg Sverige helt annorlunda ut. Det är fler tjänstemän och akademiker som är medlemmar i ett fackförbund i dag än vad det är arbetare. Diskussioner om hur den svenska modellen ska utvecklas behövs. Men för att komma någonstans i dem så bör man följa Camilla Littorins uppmaning och släppa den gamla synen och värdesystemet om två krafter som står emot varandra på arbetsmarknaden. Littorin menade främst synen på arbetsgivare som de onda och arbetstagarna som de goda, men det går lika bra att vända på steken som Helen Törnqvist. Camilla Littorin fortsätter med att säga att alla har ju behov av ett arbete att gå till, och vad man ska enas kring är ett arbete för bra arbetsplatser och bra miljöer där människor kan växa i takt med företagen.

Hela den debatten går att se här nedan:



Länkar: Lisa Gemmel , Magnus Andersson,

Obekväm aktivitst

Det är jag det. Åtminstone beskriver Utbildningsradion sin programserie Kära medborgare som en serie om de obekväma aktivisterna. Och eftersom jag medverkar i ett program så blir slutsatsen förstås att även jag räknas dit.

Första programmet sänds i kväll, 20.30 i SVT2. När "mitt" program sänds återkommer jag om.

Tio-tolv år sedan sist

Inte sedan jag skaffade mobiltelefon 1998 har jag använt klocka. Trots det har jag gjort mig känd som någon som kommer i tid. Få se vad det här nytillskottet tillför, mer än att vara snygg på min arm förstås. Kan beställas på Aldora.se

Nya vågen special

Om du missade min medverkan i Kulturradion: Nya vågen så - förutom att det hela tiden funnits på nätet- finns chansen i Nya vågen Special: Feminism och manlighet.

Are you for real?

Ramlar in i en någon vecka gammal diskussion initierad av den socialdemokratiske bloggaren Johan Ulvenlöv. In short: sossarnas bloggnätverk Netroots behövs, medan högerbloggar inte behövs för det finns tankesmedjor, fler borgerliga ledarsidor med mera.
Vidare har - enligt bloggaren Tokmoderaten- Ulvelöv sagt: Vad jag menar är att jag aldrig sett en diskussion kring vad ni vill göra. Vi har en problemformulering vi jobbar med, den kan du tycka vara fel eller inte.

Va? Måste jag dela en verksamhetsplan med andra borgerliga bloggare för att ha ett esxistensberättigande? Blir det inte riktigt ointressant om alla bloggare som råkar vara högersinnade skulle ha precis och exakt samma mål och stil. Vad är meningen? Herregud, låt tusen blommor blomma.

Och det gör dem. Läs bland annat Tokmoderaten (här kan du också läsa citatet från Ulvenlöv i sin helhet), No size fits all och Mina Moderata karameller.

Själv använder jag bloggen som form för att jag trivs med det. Arbeta för att regeringen ska bli omvald gör jag lite varstans.

Sommar, sommar, sommar

Så, den här sommaren har jag verkligen varit på resande fot. Det började med att jag och Eiran stannade kvar på Gotland i några dagar och njöt av underbara Visby.




Sedan åkte vi upp till Hälsingland där systersonen David döptes.


Sedan tog vi med mamman, styvpappan och de andra syskonbarnen till Stockholm där vi bland annat hade en dag på Utö... och en vild dag på Gröna Lund.





































Och därefter var det dags för nya äventyr i norra delarna av landet, sex dagar i Lappland med fyra dagars vandring och tältande runt Kebnekaise och sedan två nätter på Abisko turiststation.

Mer teaterrecenserande

Jag och Flammans Greger Flakiersky recenserar det femte politska teaterstycket i gårdagens Studio Ett.