Artikel jag skrev tillsammans med bl a Thomas Laurell förra våren. Den publicerades i några av SACO-förbundens tidningar.
Det finns inga heterosexuella reservat!
Homo-, bisexuella och transpersoner återfinns i alla akademiska utbildningar och yrken. De upplever sin situation på jobbet mycket annorlunda än heterosexuella. En majoritet av homo- och bisexuella uppfattar att det finns fördomar på arbetsplatserna, men endast 1/3 av de heterosexuella har samma bild.
Det är några av de siffror som redovisas i Arbetslivsinstitutets undersökning ”Fackmedlemmars uppfattning om diskriminering på grund av sexuell läggning på arbetsplatsen”. Homo- och bisexualitet kan göra att man drar sig undan från den sociala gemenskapen på utbildningen eller arbetsplatsen, särskilt om man upplever fördomar som gör att man döljer sin sexuella läggning. Att inte kunna vara öppen är inte bara en förlust för individen utan även för hela utbildningen/arbetsplatsen och ökar risken för sämre hälsa.
Att det ännu talas väldigt lite om dessa frågor är inte ett tecken på att allt står väl till. Visst har det skett en positiv utveckling i samhället, men på våra utbildningar och arbetsplatser är fortfarande många försiktiga med att berätta om sin sexuella läggning. Undersökningen visar t.ex. att omkring tre fjärdedelar ser brister i det sociala stödet från sina chefer, något som försvårar för individen att vara sig själv på utbildningen eller arbetsplatsen.
Arbetslivsinstitutets undersökning visar dessutom att det finns tendenser till en lägre organisationsgrad bland homo- och bisexuella. Det är därför viktigt att SACO och förbunden tydligt visar att vi är emot alla former av diskriminering och för alla människors lika värde.
De senaste åren har arbetsmiljön stått i fokus, både i den politiska debatten och inom de fackliga organisationerna. En förutsättning för framgångsrika företag och organisationer är att arbetstagarna och medlemmarna känner trygghet och att utbildningen/arbetsplatsen kännetecknas av en sund arbetsmiljö. Att inte kunna vara öppen med sin sexuella läggning är ett tydligt arbetsmiljöproblem och det måste också uppmärksammas som ett sådant. Det borde vara en självklarhet att varje fackförbund på ett samlat sätt ska arbeta med denna fråga. Men det åligger också medlemmarna att uppmärksamma sina respektive förbund på problem rörande diskriminering och intoleranta attityder.
Arbetslivsinstitutets studie visar med all önskvärd tydlighet att fackförbunden är i behov av s.k. HBT-kompetens för att på ett mer seriöst och kraftfullt sätt stävja de skeva attityder som uppenbarligen fortfarande finns ute på de svenska studieorterna och arbetsplatserna. Först då kan fackförbunden på allvar hävda att de arbetar för samtliga medlemmars rättigheter.
Vad gör DITT förbund?
//Thomas Laurell, Eva Westerberg, Christer Yrjas samt Eva Ahlberg
tisdag 10 oktober 2006
Vem är jag mest lik i Riksdagen (av de gamla ledamöterna?)
http://www.folkvalda.se/bilder/fo/0702674089702_96.jpg
http://www.folkvalda.se/bilder/fo/0903751303011_96.jpg
http://www.folkvalda.se/bilder/fo/0326064715100_96.jpg
http://www.folkvalda.se/bilder/fo/0332753845811_96.jpg
Tja, så enormt likt kanske jag inte tycker att det är...
Testa dig själv på www.folkvalda.se
http://www.folkvalda.se/bilder/fo/0903751303011_96.jpg
http://www.folkvalda.se/bilder/fo/0326064715100_96.jpg
http://www.folkvalda.se/bilder/fo/0332753845811_96.jpg
Tja, så enormt likt kanske jag inte tycker att det är...
Testa dig själv på www.folkvalda.se
Utskotten färdiga
Ja, nu börjar det äntligen kännas som att det är ordning igen. Nu har man i några dagar vetat vilka ministrar som är viktiga för just våra frågor (utbildning och arbetsmarknad) och idag klubbades utskotten.
Utbildningsutskottet består av en hög med kändisar. Bland suppleanterna märks Almedalsvännen Magdalena Streijffert (s) och LUFs ordförande Fredrik Malm (fp), bland de ordinarie finns både Ulf Nilsson (fp) och Mikael Damberg (s) kvar. I arbetsmarknadsutskottet som ordninarie sitter Tomas Tobé (m). Det var nära att han följde med förra veckan när jag, David och Magnus från CUF träffades, men tyvärr drog riksdagens mingel ut på tiden. Jag kommer ihåg när jag var lite yngre än i dag och bodde i Gävle. Tomas Tobé var nog den första personen jag verkligen såg personkampanja. Hans I LOVE TOBÈ satt över hela staden.
Nå, det är verkligen enormt spännande med politik!
Ser fram emot helgens förbundskonferens med SACO Studentråd. Innan det ska dock både träff med CF- Ludde, och valberedningsintervjuer för LSU (Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer) att hinnas med. Alla presidiekandidater till LSU skall intervjuas. Att vara valberedare är ett intressant uppdrag.
Utbildningsutskottet består av en hög med kändisar. Bland suppleanterna märks Almedalsvännen Magdalena Streijffert (s) och LUFs ordförande Fredrik Malm (fp), bland de ordinarie finns både Ulf Nilsson (fp) och Mikael Damberg (s) kvar. I arbetsmarknadsutskottet som ordninarie sitter Tomas Tobé (m). Det var nära att han följde med förra veckan när jag, David och Magnus från CUF träffades, men tyvärr drog riksdagens mingel ut på tiden. Jag kommer ihåg när jag var lite yngre än i dag och bodde i Gävle. Tomas Tobé var nog den första personen jag verkligen såg personkampanja. Hans I LOVE TOBÈ satt över hela staden.
Nå, det är verkligen enormt spännande med politik!
Ser fram emot helgens förbundskonferens med SACO Studentråd. Innan det ska dock både träff med CF- Ludde, och valberedningsintervjuer för LSU (Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer) att hinnas med. Alla presidiekandidater till LSU skall intervjuas. Att vara valberedare är ett intressant uppdrag.
måndag 9 oktober 2006
Den feministiska backlashen
Krönika från Vägval Vänsters hemsida. Jimmy som jobbar för VVV är en gammal vän från studietiden, och han bad mig skriva en krönika för dem.
Det är ingen feministisk backlash som drabbat oss. Och den är definitivt inte död. Däremot har den efter åratal av nybruten mark fått lite stilistisk hjälp Det skriver Eva Westerberg i sin krönika. Eva som själv ägnat sig åt X antal terminer genus- och queerperspektiv samt otaliga timmars studerande av tidningar som Klick!
Så, är det nu den är här, den omtalade feministiska backlashen? I många år nu har feminismen ständigt brutit ny mark, ständigt tagit sig plats och ständigt utvecklats. Men hela tiden har det funnits moln av misstankar om att backlashen ska komma och rasera allt som byggt upp. I slutet av 1990-talet kom Fittstim ut, jag var nog inte den enda tonåringen vars liv mer eller mindre förändrades av den där boken. Tonåring förresten, du behövde inte alls vara under 20 år för att slå dig in på den feministiska banan. Det handlar inte om en ungdomsrörelse, till och med statsministern identifierade sig med den feministiska rörelsen. Och ärligt talat- hur kontroversiellt är det egentligen att alliera sig med feminismen? Lika rättigheter, lika skyldigheter, svårare borde det inte vara.Dock har förpackningen som dessa självklarheter klätts i ibland försvårat leveransen. Ibland kan man nästan tro att det handlar om 10 nya budord, regler du helst blint skall följa för att vara en rättrådig feminist. Klart som tusan att det kan skapa identitetskriser och svårigheter att känna sig hemmastadd. Komplicerat fackspråk som ingen som inte har läst X antal terminer på en genusvetenskaplig institution förstår, eller så lägger vi energin på något annat i stället. Om inte majoriteten av alla människor förstår, vem är då målgruppen?Linda Skugge har slutat kallat sig för feminist. Hon har tröttnat på att ständigt pressas in i det där feminist-facket. Varför måste folk sluta? Ska vi inte ändra feministfacket i stället? Det är tur att det finns de som fattar vad som behövs för att vi ska slippa höra en feminismens sista suck. Tidningen Macho, denna kaxigt innovativa och smarta bilaga var fjärde vecka i Aftonbladetbilagan Klick vet vad som behöver göras. Kombinera Kate Moss med schyssta feministiska tankar, mixa Jessica Simpson med queera berättelser. Anpassa feminismen till samtiden, inte samtiden till feminismen!Feminismen är inte död. Feminismen håller inte på att dö.Den har bara fått lite välbehövlig stilhjälp.
Det är ingen feministisk backlash som drabbat oss. Och den är definitivt inte död. Däremot har den efter åratal av nybruten mark fått lite stilistisk hjälp Det skriver Eva Westerberg i sin krönika. Eva som själv ägnat sig åt X antal terminer genus- och queerperspektiv samt otaliga timmars studerande av tidningar som Klick!
Så, är det nu den är här, den omtalade feministiska backlashen? I många år nu har feminismen ständigt brutit ny mark, ständigt tagit sig plats och ständigt utvecklats. Men hela tiden har det funnits moln av misstankar om att backlashen ska komma och rasera allt som byggt upp. I slutet av 1990-talet kom Fittstim ut, jag var nog inte den enda tonåringen vars liv mer eller mindre förändrades av den där boken. Tonåring förresten, du behövde inte alls vara under 20 år för att slå dig in på den feministiska banan. Det handlar inte om en ungdomsrörelse, till och med statsministern identifierade sig med den feministiska rörelsen. Och ärligt talat- hur kontroversiellt är det egentligen att alliera sig med feminismen? Lika rättigheter, lika skyldigheter, svårare borde det inte vara.Dock har förpackningen som dessa självklarheter klätts i ibland försvårat leveransen. Ibland kan man nästan tro att det handlar om 10 nya budord, regler du helst blint skall följa för att vara en rättrådig feminist. Klart som tusan att det kan skapa identitetskriser och svårigheter att känna sig hemmastadd. Komplicerat fackspråk som ingen som inte har läst X antal terminer på en genusvetenskaplig institution förstår, eller så lägger vi energin på något annat i stället. Om inte majoriteten av alla människor förstår, vem är då målgruppen?Linda Skugge har slutat kallat sig för feminist. Hon har tröttnat på att ständigt pressas in i det där feminist-facket. Varför måste folk sluta? Ska vi inte ändra feministfacket i stället? Det är tur att det finns de som fattar vad som behövs för att vi ska slippa höra en feminismens sista suck. Tidningen Macho, denna kaxigt innovativa och smarta bilaga var fjärde vecka i Aftonbladetbilagan Klick vet vad som behöver göras. Kombinera Kate Moss med schyssta feministiska tankar, mixa Jessica Simpson med queera berättelser. Anpassa feminismen till samtiden, inte samtiden till feminismen!Feminismen är inte död. Feminismen håller inte på att dö.Den har bara fått lite välbehövlig stilhjälp.
Om S valmanifest- den icke existerande akademikerarbetslösheten
Publicerad på SACO Studentråds nättidning Akademix.se
Nyexaminerad? Vad härligt! För då står ju jobben och väntar på dig! Har du hört talas om akademikerarbetslöshet? Glöm det, för den finns inte. I alla fall inte om man lyssnar på socialdemokraterna inför valet.
I rapport efter rapport visar SACO på hur det som förut var en garanti idag riskerar att leda till arbetslöshet - och en skuldsatt sådan också efter studielånen. Utbildning ger inga löften, utbildning är ingen gräddfil till välbetalda arbeten. Dagens studenter klagar på bristande kvalitet på utbildningarna, något som under 2006 också varit i fokus för SACO Students verksamhet. Den sittande regeringen fortsätter slå sina slag för kvantitetslösningen 50 %-målet, där femtio procent av alla ungdomar skall börja på en högre utbildning. Människor från studieovana miljöer - arbetarbarnen - väljer i allt högre utsträckning de regionala högskolorna där lärartätheten är låg och antalet disputerade lärare lätträknande. Två parametrar vi använder oss av idag för att mäta en utbildningskvalitet. Efter flera års studier får man fortfarande inte ett jobb och många väljer att istället för att gå arbetslös läsa en kurs av föga relevans för drömmarna. Fortsätta ta lån, fortsätta att se ut som den lycklige studenten i statistiken, när allt man önskar är att den där personen man skickade sin ansökan till ska höra av sig.
För så ser det ut för många studenter i dag. Det kanske inte passar in i beskrivningen av Sverige som det lanseras av socialdemokraterna. Det går bra för Sverige, och akademikerarbetslösheten är ett missförstånd. Under SVTs valutfrågning av Göran Persson lät det nämligen precis så. Dagens studenter behöver inte oroa sig. Säg det till de 15,2 % av studenterna inom konst och medier som är arbetslösa, och då räknas inte de som är i något slags arbetsmarknadsprogram in.
Jag är ledsen Göran Persson, men precis som DN skrev i sin ledare den 29/8 så anpassar sig inte verkligheten till ett valmanifest. Jag saknar ett erkännande av akademikerarbetslösheten - för den finns! Jag saknar en jobbpolitik - för den behövs
Nyexaminerad? Vad härligt! För då står ju jobben och väntar på dig! Har du hört talas om akademikerarbetslöshet? Glöm det, för den finns inte. I alla fall inte om man lyssnar på socialdemokraterna inför valet.
I rapport efter rapport visar SACO på hur det som förut var en garanti idag riskerar att leda till arbetslöshet - och en skuldsatt sådan också efter studielånen. Utbildning ger inga löften, utbildning är ingen gräddfil till välbetalda arbeten. Dagens studenter klagar på bristande kvalitet på utbildningarna, något som under 2006 också varit i fokus för SACO Students verksamhet. Den sittande regeringen fortsätter slå sina slag för kvantitetslösningen 50 %-målet, där femtio procent av alla ungdomar skall börja på en högre utbildning. Människor från studieovana miljöer - arbetarbarnen - väljer i allt högre utsträckning de regionala högskolorna där lärartätheten är låg och antalet disputerade lärare lätträknande. Två parametrar vi använder oss av idag för att mäta en utbildningskvalitet. Efter flera års studier får man fortfarande inte ett jobb och många väljer att istället för att gå arbetslös läsa en kurs av föga relevans för drömmarna. Fortsätta ta lån, fortsätta att se ut som den lycklige studenten i statistiken, när allt man önskar är att den där personen man skickade sin ansökan till ska höra av sig.
För så ser det ut för många studenter i dag. Det kanske inte passar in i beskrivningen av Sverige som det lanseras av socialdemokraterna. Det går bra för Sverige, och akademikerarbetslösheten är ett missförstånd. Under SVTs valutfrågning av Göran Persson lät det nämligen precis så. Dagens studenter behöver inte oroa sig. Säg det till de 15,2 % av studenterna inom konst och medier som är arbetslösa, och då räknas inte de som är i något slags arbetsmarknadsprogram in.
Jag är ledsen Göran Persson, men precis som DN skrev i sin ledare den 29/8 så anpassar sig inte verkligheten till ett valmanifest. Jag saknar ett erkännande av akademikerarbetslösheten - för den finns! Jag saknar en jobbpolitik - för den behövs
Det schyssta engagemanget
Publicerad på SACO Studentråds nättidning Akademix.se
Eldsjälar, och inte en pamp eller terrorist så långt ögat kan nå? Ett helt spektra av olika identiteter, som kanske inte längre passar in i den klassiska engagemangskulturen? Eva Westerberg, omvald vice ordförande i Sveriges största frivilliga studentorganisation, SACO Studentråd, skriver om fördomar och om hur engagemanget lever, men i nya former.
I slutet av februari, just när OS var det som fyllde våra medvetanden som allra mest, rasade även diskussionen i media om vilken kultur som finns i de partipolitiska ungdomsförbunden. Igen. Brinner du för någon typ av politisk fråga, hur långt du än må vara ifrån den partipolitiska världen, drabbas du av de här diskussionerna. Jag tror inte heller att jag är den enda som får dras med en stämpel som pamp. Jag tror verkligen inte att de här pamparna ens existerar, annat än i vissa ”mannen på gatans” medvetande. Är du inte pamp kanske du kan få det inte allt för smickrande namnet terrorist. Du har väl en palestinasjal, lilla vän?
Genom mitt studentfackliga uppdrag har jag kommit i kontakt med eldsjälar både inom och utom SACO-federationen. Snacka om att det finns många av dem! Unga eldsjälar som brinner för allt från religiösa frågor, till gayfrågor och för internationellt samarbete. Inte en terrorist så långt ögat kan nå, inte en pamp som ser sitt engagemang som en plantskola inför kommande fina uppdrag i regeringen eller liknande. Nej, alla är schyssta och öppna och tror på den enskilda människans förmåga att kunna förändra.
Oroväckande ofta hör man om hur dagens ungdomar är lata och inte orkar bry sig. Jag skulle vilja säga att det inte finns något mer fel! Jag har unga vänner som startar skivbolag, jag har vänner som ordnar sina egna konstutställningar, jag har vänner som åker ut i världen som volentär, jag har dagligen kontakt med skolungdomar som kämpar för att få en rättvis skola och studenter som jobbar för bättre universitet. Lathet? Knappast! Snarare präglas enormt många av en sjujäkla vilja att påverka sin situation.
Kanske är problemet att vi inte längre passar in i de gamla mallarna för hur ett engagemang ska yttra sig? De partipolitiska ungdomsförbunden minskar i antal engagerade, medan Sveriges roll- och konfliktspelsförbund har 90 000 medlemmar. Nittiotusen! Över 100 000 studenter är medlemmar i SACO Studentråd. I en tid där samhället ser ut som fullkomlig fusion av induvidalism och kollektivism kanske det är enskilda sakfrågor som förenar? Dagens unga kanske inte vill bli uppäten med hull och hår av den heltäckande typ av organisation som vissa av de klassiska organisationerna är, utan istället föredrar att plocka ut russinen i kakan. Vi är ett spektra av identiteter, kan bara en organisation täcka in allting? Kanske är det smala fokuset det som passar 2000-talet bäst?
Vi är inga pampar, vi är inga terrorister, vi är unga människor som brinner för just våra frågor. Vi är mångfascetterade eldsjälar som vill och kan påverka. Engagemanget är inte dött, det schyssta engagemanget lever!
Eldsjälar, och inte en pamp eller terrorist så långt ögat kan nå? Ett helt spektra av olika identiteter, som kanske inte längre passar in i den klassiska engagemangskulturen? Eva Westerberg, omvald vice ordförande i Sveriges största frivilliga studentorganisation, SACO Studentråd, skriver om fördomar och om hur engagemanget lever, men i nya former.
I slutet av februari, just när OS var det som fyllde våra medvetanden som allra mest, rasade även diskussionen i media om vilken kultur som finns i de partipolitiska ungdomsförbunden. Igen. Brinner du för någon typ av politisk fråga, hur långt du än må vara ifrån den partipolitiska världen, drabbas du av de här diskussionerna. Jag tror inte heller att jag är den enda som får dras med en stämpel som pamp. Jag tror verkligen inte att de här pamparna ens existerar, annat än i vissa ”mannen på gatans” medvetande. Är du inte pamp kanske du kan få det inte allt för smickrande namnet terrorist. Du har väl en palestinasjal, lilla vän?
Genom mitt studentfackliga uppdrag har jag kommit i kontakt med eldsjälar både inom och utom SACO-federationen. Snacka om att det finns många av dem! Unga eldsjälar som brinner för allt från religiösa frågor, till gayfrågor och för internationellt samarbete. Inte en terrorist så långt ögat kan nå, inte en pamp som ser sitt engagemang som en plantskola inför kommande fina uppdrag i regeringen eller liknande. Nej, alla är schyssta och öppna och tror på den enskilda människans förmåga att kunna förändra.
Oroväckande ofta hör man om hur dagens ungdomar är lata och inte orkar bry sig. Jag skulle vilja säga att det inte finns något mer fel! Jag har unga vänner som startar skivbolag, jag har vänner som ordnar sina egna konstutställningar, jag har vänner som åker ut i världen som volentär, jag har dagligen kontakt med skolungdomar som kämpar för att få en rättvis skola och studenter som jobbar för bättre universitet. Lathet? Knappast! Snarare präglas enormt många av en sjujäkla vilja att påverka sin situation.
Kanske är problemet att vi inte längre passar in i de gamla mallarna för hur ett engagemang ska yttra sig? De partipolitiska ungdomsförbunden minskar i antal engagerade, medan Sveriges roll- och konfliktspelsförbund har 90 000 medlemmar. Nittiotusen! Över 100 000 studenter är medlemmar i SACO Studentråd. I en tid där samhället ser ut som fullkomlig fusion av induvidalism och kollektivism kanske det är enskilda sakfrågor som förenar? Dagens unga kanske inte vill bli uppäten med hull och hår av den heltäckande typ av organisation som vissa av de klassiska organisationerna är, utan istället föredrar att plocka ut russinen i kakan. Vi är ett spektra av identiteter, kan bara en organisation täcka in allting? Kanske är det smala fokuset det som passar 2000-talet bäst?
Vi är inga pampar, vi är inga terrorister, vi är unga människor som brinner för just våra frågor. Vi är mångfascetterade eldsjälar som vill och kan påverka. Engagemanget är inte dött, det schyssta engagemanget lever!
En jämställd skola?
Det känns nästan som ett faktum nu, att killar har sämre betyg än tjejer. Orkar vi fundera ett varv till och undra varför det är så? Orkar vi fundera ett varv till varför vissa ämnen förknippas med maskulinitet och andra med feminitet? Orkar vi fundera varför det är omanligt att plugga, varför det skär sig mot bilden av den coola killen? Vad jag tycker? Det måste vi! Vi kan inte bara luta oss tillbaka och tro att vi bara ska acceptera att det handlar om olikheter mellan könen. Det påverkar förskolan, det påverkar grundskolan och gymnasiet, det påverkar universiteten och arbetslivet. Den där ”det fixar sig”- stilen funkar inte längre.
Vad är det som gör att pojkar, genomgående i alla ämnen, får sämre resultat än flickor? Har det att göra med den att den manliga identiteten, det vi sammankopplar med vad som är en man och vad som är manligt, har en antipluggkultur. Det är helt klart en aspekt på det. Det är inte bara en person som har vittnat om hur det i landets norra delar ses som ”knapsu”, detta efter Populärmusik i Vittula kända begrepp, att plugga. Något unikt norrländskt? Knappast. Det spelar ingen roll var du tittar, en riktig man- en COOL kille, är inte synonymt med en pluggande kille.
OK. Men är det bara killarnas åsikter som gör att det är så här? Nej, en annan viktig aspekt är också hur omgivningen behandlar människor olika beroende på om de är tjejer eller killar. Vid en del förskolor har man testat att filma personalen för att se hur de pratar och agerar med barnen. Här ser man snabbt att killar får mycket tid, men det är så kallad negativ tid. Det handlar om korta uppmaningar och befallningar ”Nej!” ”Kom hit!” ”Sluta!” medan flickor får mindre tid men då personalen pratar med dem handlar det oftast om hela meningar. Kan vi verkligen få demokrati, verklig demokrati, då generation efter generation utan eftertanke tillåts reproducera schablonmässiga könsroller? Går det att kalla uppfostran demokratisk, då man ger flickor större möjlighet att utveckla sitt språk, medan pojkarna oftast får höra korta uppmaningar vilket leder till bristfälliga kunskaper i språket? Något som i längden leder till att det är mer flickor som klarar av grundskolan, som studerar på högskola och universitet. Förklaringen till att pojkar har sämre betyg än flickor är alltså inte något som enbart kan förklaras med att det är attityder hos individen, det är attityder i ett helt samhälle.
Paradoxalt nog, med tanke på utbildningsresultaten, tjänar kvinnor 80 % av männens löner. Ja, fortfarande. Det finns ännu uppenbara löneskillnader mellan kvinnor och män i Sverige. I genomsnitt har kvinnor 82 % av männens löner vid heltidsarbete. Även efter att man tagit skillnader i ålder, utbildning, yrkesnivå och yrkeserfarenhet mellan kvinnor och män i beaktande med lika arbeten kvarstår en löneskillnad på mellan 1 och 8 procent som är omöjlig att förklara. Det tycks handla om ren könsdiskriminering.
Vi har alltså en situation som alla förlorar på. De könsroller som ses som naturliga är konstruerade, de snäva benämningarna ”man” och ”kvinna” behöver inte vara så smala. Vi är alla människor, och vi är alla individer. De individuella egenskaperna måste tillåtas framträda klarare och i längden få oss att bli mer kompletta. Vi MÅSTE se till att alla- oavsett vilket kön– får samma chans till en bra utbildning, från förskolan upp till forskningsutbildningen! Därför, sluta luta er tillbaka och tro att det ordnar sig. Fundera ett varv till och så ser vi till att alla människor får en schysst chans här i livet!
Vad är det som gör att pojkar, genomgående i alla ämnen, får sämre resultat än flickor? Har det att göra med den att den manliga identiteten, det vi sammankopplar med vad som är en man och vad som är manligt, har en antipluggkultur. Det är helt klart en aspekt på det. Det är inte bara en person som har vittnat om hur det i landets norra delar ses som ”knapsu”, detta efter Populärmusik i Vittula kända begrepp, att plugga. Något unikt norrländskt? Knappast. Det spelar ingen roll var du tittar, en riktig man- en COOL kille, är inte synonymt med en pluggande kille.
OK. Men är det bara killarnas åsikter som gör att det är så här? Nej, en annan viktig aspekt är också hur omgivningen behandlar människor olika beroende på om de är tjejer eller killar. Vid en del förskolor har man testat att filma personalen för att se hur de pratar och agerar med barnen. Här ser man snabbt att killar får mycket tid, men det är så kallad negativ tid. Det handlar om korta uppmaningar och befallningar ”Nej!” ”Kom hit!” ”Sluta!” medan flickor får mindre tid men då personalen pratar med dem handlar det oftast om hela meningar. Kan vi verkligen få demokrati, verklig demokrati, då generation efter generation utan eftertanke tillåts reproducera schablonmässiga könsroller? Går det att kalla uppfostran demokratisk, då man ger flickor större möjlighet att utveckla sitt språk, medan pojkarna oftast får höra korta uppmaningar vilket leder till bristfälliga kunskaper i språket? Något som i längden leder till att det är mer flickor som klarar av grundskolan, som studerar på högskola och universitet. Förklaringen till att pojkar har sämre betyg än flickor är alltså inte något som enbart kan förklaras med att det är attityder hos individen, det är attityder i ett helt samhälle.
Paradoxalt nog, med tanke på utbildningsresultaten, tjänar kvinnor 80 % av männens löner. Ja, fortfarande. Det finns ännu uppenbara löneskillnader mellan kvinnor och män i Sverige. I genomsnitt har kvinnor 82 % av männens löner vid heltidsarbete. Även efter att man tagit skillnader i ålder, utbildning, yrkesnivå och yrkeserfarenhet mellan kvinnor och män i beaktande med lika arbeten kvarstår en löneskillnad på mellan 1 och 8 procent som är omöjlig att förklara. Det tycks handla om ren könsdiskriminering.
Vi har alltså en situation som alla förlorar på. De könsroller som ses som naturliga är konstruerade, de snäva benämningarna ”man” och ”kvinna” behöver inte vara så smala. Vi är alla människor, och vi är alla individer. De individuella egenskaperna måste tillåtas framträda klarare och i längden få oss att bli mer kompletta. Vi MÅSTE se till att alla- oavsett vilket kön– får samma chans till en bra utbildning, från förskolan upp till forskningsutbildningen! Därför, sluta luta er tillbaka och tro att det ordnar sig. Fundera ett varv till och så ser vi till att alla människor får en schysst chans här i livet!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)