Den livsfarliga konstvägen

Kulturministern vill inte att statliga pengar ska gå till tidningar som vill minska demokratin. Och Fredrik Segerfeldt vill att Liljevalchs ska dra tillbaka en del av vårutställningen.

Båda två vill alltså ha en överstatlig kontroll baserat på åsikter och inte upplaga/distribution, eller hur tänkte man nu? Som Magnus skriver när det gäller presstödet, "Jag är ytterst tveksam till presstödet. Men jag är ännu mer tveksam till att ha ett presstöd – bara för de tidningar som regeringen tycker är bra".  

Och Segerfeldt, han är ju känd som en kämpe för yttrandefrihet, bland annat skriver han så här angående Lars Vilks: 
"Jag var med, redo att försvara det öppna samhällets principer med allt jag hade. Vi får inte vika en tum för dem som utmanar upplysningens ideal, menade jag, för då har vi trätt in på en livsfarlig väg, ett sluttande plan, som kompromissar med de grundläggande mänskliga rättigheterna"

Ska Liljevalchs då, som tillhör Stockholm stad, bara ha konst som är mainstream? Gäller det öppna samhällets principer inte där? Så kan vi ju inte ha det. Antingen så slopar man presstöd och offentliga konsthallar, eller så får man se till att de är öppna för alla olika typer av obekväma och rent ut sagt anskrämliga åsikter.
Annars är vi faktiskt inne på den där livsfarliga vägen.

Mer media

Jag och Nima Sanandaji skriver vidare om den så kallade förtidspensionsboomen på Newsmill.

Nima skrev för övrigt tidigare en rapport för SlösOs räkning, apropå vad Sverige kan lära av Storbritannien där man just nu ser över sina offentliga utgifter. Denna rapport väckte The Locals intresse, och därför är jag i dag intervjuad där angående det unisona hyllandet av Sverige.

Dold arbetslöshet och förtidspension hos unga

I dag har jag och Nima Sanandaji, vd Captus och författare till den nya rapporten Arbetslinjen på undantag, en debattartikel i Expressen angående förtidspensionerade ungdomar.

Berglins om Timbro

Alltid lika underhållande Berglins i SvD. I går blev det förstås extra roligt då det handlade om mitt jobb, och den omtalade rapporten Integration eller assimilation?

Operafeber

Jag och Arvid Malm skriver för SlösO:s räkning om operahuset i Stockholm, apropå förslag som detta från Folkpartiet. Även om finansieringen till själva bygget kan säkras genom att företag sponsrar (vilket det för övrigt verkar vara ett lågt intresse för) kan det fortfarande bli ekonomiska problem kommunen gällande själva driften. Av någon anledning tycks kommunala politiker vara rena essen på att göra glädjekalkyler - allt för att sätta ort X på kartan förstås.

Magnus Andersson har en annan idé kring vad som ska prioriteras istället för ett nytt operahus. Det enda jag har att invända kring det är att han tenderar att falla i fällan att debattera operabygget genom att vara emot själva konstformen. Jag tycker att opera är fantastiskt,och ska på Tosca nu här framöver. Men det är inte helt relevant för diskussionen, vad jag tycker är bra eller dåligt rent personligt.

Hur mycket pengar får du behålla?

Så här några dagar efter att jag haft lönesamtal insåg jag att det verkligen var på tok för länge sedan jag lyfte fram den eminenta sajten Jobbskatteavdrag.se nu. Så enkel men ack så informativ.

Hur det gick? Jo, tack bra. Jag kände absolut inget behov att göra som den gången efter sex månaders provanställning då jag  sa nej till en tillsvidareanställning när jag inte fick den löneförhöjning jag ville ha. Vilket förstås är goda nyheter, eftersom jag trivs där jag är.

Ideologiskt apoteksmotstånd

I dag har jag och min kollega Lydiah Wålsten (som förutom att vara ansvarig för miljö, tillväxt och konsumtion på Timbro också driver bloggen Manligheter tillsammans med Per Nilsson) en artikel i Karlskoga Tidningen. Artikeln baseras på Lydiahs rapport Glesbygden starkast ut. I artikeln slår vi bland annat mot innerstadsperspektiven, som helt missar den utveckling i glesbygd som skett efter apoteksmonopolets avskaffande.