Nyhetspanelen i Tv4 om Marianne Samuelsson, Kalle Ankas fildelande samt U2.

De ondskefulla girebukarna inom välfärdssektorn

På något sätt kan jag förstå att det är en lockande retorik, det här med att säga att vinst inom vård och skola är fel. Det går ganska enkelt att bygga upp en story som innehåller allt från blodtörstiga kapitalister som SKOR sig på sjuka äldre och våra små barn. Grejen är ju att det är precis lika mycket saga som det låter som.

Carin Jämtin (S) hade häromdagen en debattartikel som handlade just om ondskefulla girebukar med stora fickor där alla pengar hamnade, i stället för att de satsades på de sjuka eller eleverna. Men i själva verket så visar bland annat Johnny Munkhammars rapport att företag som tillåts drivas av vinst får bättre verksamhet. Vi får bättre välfärd för pengarna. De sjuka äldre får bättre vård. De små barnen får en bättre skola. De blodtörstiga girebukarna är få, däremot borde det ju vara självklart att människor som investerar massor av pengar och tid i att bygga välfärdsverksamheter för det första bryr sig om verksamhetena och för det andra ska kunna få en vinst om verksamheten lyckas.

Som tur är så är det en fråga där socialdemokratin är splittrad, och en rad andra sossar skrev i en annan artikel att det är konstigt att det är acceptabelt att ta ut vinst på att bygga en skola men inte att driva den, eftersom det är samma skattepengar vi snackar om. Man pekar också på hur de riktigt stora förlorarna kan vara föräldrakooperativ etcetera. Bra rutet.

EU-propaganda

Medan jag är ledig och i flera dagar mer eller mindre är i radioskugga jobbar andra på Timbro. Maria Rankka presenterade i veckan tillsammans med utredarna Philip Thomasson-Lerulf och Hannes Kataja en ny studie om hur skattepengar för miljarder används för propaganda för EU. Poängen är att dra en tydlig skiljelinje mellan information och propaganda.

Utmaningen är nog för många att kunna hitta den skiljelinjen. Många instanser, och kanske även många läsare, orkar inte läsa all information utan vill ha den sållad. Vid sållning tas saker bort. Helt plötsligt blir det inte helhetsperspektivet, och kvar har vi något som till slut blir mer eller mindre propagandaliknande. Den är ju helt enkelt skillnad på att informera om EU, att lära sig mera och sätta sig in i beslútsgångar och politik, och att enbart basunera ut "EU är bra, hurra!". Dessutom så är det sistnämnda också ett sätt att fördumma medborgarna.

Äventyret

Okej. Kanotturen inleddes med att vi var tvungna att sitta i bilen och vänta på att det häftiga regnvädret skulle gå över. Bra start. Men till slut lugnade det ner sig och iförda regnjackor, flytvästar i grälla färger och myggnätshattar gav jag och Eiran oss ut på vårt äventyr. Det gick bra och fint i 45 minuter, sedan började regnmolnen att hopa sig igen. Snabbt som attan fick vi hitta en ö att lägga till på, typiskt nog var det också en liten ö som hade passat bra runt Dalälven- myggen älskade ön. Och att det dessutom kom fräscht osuget skottskt blod till ön gillade de också. Så första kvällen och natten var liksom mest regnig, myggig och kall. Men jag klagade faktiskt inte alls. Det ska väl vara lite tufft i naturen, eller?

Dag två började med sol, vi paddlade i väg och kom till spännande kanaler. Stannade till för lunch som var tänkt att bli nudlar. Nu blev det inte riktigt så då jag råkade välta kokkärlet med de strax färdiga nudlarna. Illa. På eftermiddagen hittade vi Storön i sjön Björkängen och beslöt oss för att stanna till där. Inte ett hus åt något håll, inte en människa någonstans (sanningen å säga så mötte vi två båtar på 48 timmar) och perfekt för nakendopp och självtork och koka blåbärste och annat bra. Det här med att tälta kändes plötsligt inte alls som så besvärligt.

Tredje dagen och det var lite halvdant väder. Men ok, vi paddlade i väg och allt gick strålande ungefär fram till ungefär sista timmen. Vi följde en utmärkt kanotled, en kanotled som plötsligt ledde oss till en låst sluss. Inte nog med det, framför slussen var det stenar överallt och inte heller någonstans kunde man enkelt och smidigt kliva ur kanoten och lyfta upp den. Eiran hoppade ur båten och vi försökte med att jag skulle paddla fram kanoten till slussen. Det gick bra om man bortser från det faktum att min placering längst bak i kanoten inte gav mig någon sikt överhuvudtaget när det gäller stenar. Plötsligt satt jag fast både fram och bak. Och på tvären. Skriker man högt " Jävla skit, jag vägrar att acceptera att jag ska sitta fast här. Jag ska LOSS" hjälper det dock och jag kom loss. Lyckades komma fram till slussens sida, och klättra ur kanoten (och jag var livrädd). Eiran släpar kanoten över slussen, binder fast den på andra sidan och sedan slänger han i allt bagage igen. Och så sliter sig kanoten. MacGyver-tendenserna hos min sambo är dock starka och förutom att han på ett sjukt imponerande sätt lyckades klättra runt på hala stenar så kastade han sig också helt orädd efter kanoten och fick tag på den. Jag klättrade i, Eiran klättrade i och sedan höll kanoten på att kantra. Så med lite halvdränkt packning, blöta fötter och sämre humör paddlar vi vidare. Det var jag som hade hittat den här kanotrutten, och den lät lockande pga beskrivningen Enkel för nybörjaren. Det var enkelt fram till den där slussen. Sedan blev lugna kanaler vilda forsar (okej, lätt överdrift) där min myggnätshatt flyger av, kanoten vänder sig åt fel håll och vi tappar kontrollen under en bro och far med fart bakkänges in i ena väggen.

Men vi överlevde det också. Och på det stora hela vill jag göra om det. Faktiskt.

Y-buss mot Stockholm

Jodå, nog överlevde vi kanotturen. Jag hade tom, åtminstone emellanåt,kul! Förutom när jag själv fastnade mellan stenar inför en sluss. Eller förutom när kanoten åkte baklänges under en bro som man var tvungen att mer eller mindre lägga sig ned i kanoten för att komma under med huvudet i behåll. Men mer om det en annan gång. Efter familjeumgänge, grillning i Segersta hos Magnus o Frida och annat skoj är vi nu på väg hemåt. Efter tält och olika våningssängar samt husbil ser jag fram emot vår säng. Och kanske något mer bad?

Snacka om äventyr!

Ni ser hur förväntansfull jag är... Två dagars kanot och tält på det. Spännande!

Semester i Hälsingland

Jag och Eiran är sedan i förrgår i Hälsingland på semestertripp. Och eftersom vi bor i en husbil på mammas tomt känns det verkligen som semester också. I går åkte vi tillsammans med mamma och Kent till vad som får bli dagens sommartips: Axmarbrygga. Som vegetarian vet man med sig att en restaurang kan vara hur prisbelönt som helst utan att vara så himla bra på vegetarisk mat. En prisbelönt fiskrestaurang brukar definitivt vara i riskzonen. Men efter att ha varit i den ljuvliga miljön (som är värd besöket bara den) och ätit middagen kan jag konstatera att deras veg-lasagne förmodligen var den godaste jag ätit någonsin.

På kvällen cyklade vi och hälsade på syster med familj. Julia blev eld och lågor när jag kom och ropade högt "du är med på TV, du är med på TV". Eiran blev eld och lågor över min svågers gedigna musikstuido och gitarrsamling.

I eftermiddag börjar årets riktiga äventyr. Kanotturen. Återkommer med rapport om den.