torsdag 30 december 2010

Så knyter vi ihop den här säcken

Nästa år blir jag trettio år. Jag pratade med en släkting för en tid sedan som sa att jag inte borde känna någon slags stress för det eftersom jag gjort allt man "ska" ha gjort innan man fyller trettio. Och nej, jag känner mig inte särskilt stressad. Om det har något att göra med vad jag gjort och inte gjort låter jag vara osagt.

Men det finns förstås alltid saker kvar att göra. Saker att upptäcka, och saker att utveckla. Människor att möta och platser att se. Det här året har varit fyllt av sådana värdefulla upplevelser, och går därför till historien som ett ytterst bra år. Det är då Eva Westerberg blev Eva Cooper, jag kom för första gången till både Afrika och USA, jag arbetade med den riktigt lyckade Borg-kommissionen som också nominerades till Årets varumärke i Almedalen, jag var festgeneral för Makthavares räkning och anordnade en episk fest i en Visbyruin.

På nyårsafton kommer en blandad samling vänner att samlas här, i "Stockholms största etta", och avnjuta en grön skottsk middag. Jag har precis provsmakat desserten som är en riktig chokladdröm. Det kan inte bli annat än toppen.

Vi ses 2011!

Tydlig varudeklaration

Och där dök även mitt namn upp i det så kallade Primegate. Resumés Janne Sundling tycker att det är en "pikant detalj" att - efter att han dragit slutsatsen att Timbro på ett eller annat sätt försöker att styra världen, eller åtminstone sossarna- finns med i redaktionen för Makthavare.se SAMTIDIGT som jag jobbar på Timbro. Det är som att han missar att den tydliga varudeklarationen sedan start varit en del av Makthavare.

Jag håller med om att det är viktigt för politiker, lobbyister, journalister eller bloggare att vara tydliga i sina roller, men jag tycker inte att vare sig jag eller någon annan av redaktionsmedlemmarna på Makthavare är exempel på människor som döljer sin agenda, och smusslar med sina åsikter. Makthavaredaktionen består av journalister, politiker och andra med ett djupt intresse av att skildra svenskt samhällsliv. Alla skribenterna är rekryterade för att genom sina egna intressen ge en så bred bild av samhällsdebatten som möjligt. Så även jag.

onsdag 29 december 2010

Julfirande i vinterland


Jodå, vi kom i väg i ordentlig ordning till Söderhamn för julfirande. Endast två timmars försening på ditvägen och en kvart på vägen hem får den här julen räknas som på felmarginalen. Fick en hel del bra julklappar, åt underbart gott och plockade dessutom upp några gamla ramar och dukar som kommer väl till pass i lägenheten.

Hemma hos mamma var det riktigt gott om snö, och annandagspromenaden gav ett visst intryck av att jag hade vit mascara på mig, som synes på bilden.

I Ina utanför Söderhamn finns för övrigt en
nyöppnad butik, Roliga Rut. Ett besök där rekommenderas verkligen. Inte nog med att det finns mängder av fantastiska teer (vi köpte champagne/grädd och hjortron/äpple) för 20 kronor, det finns också ursnygga sjalar. Min syster hade den goda smaken att uppmärksamma min namnsdag den 24 december med
en sjal i brunt och vitt därifrån.

onsdag 22 december 2010

Klappat och klart

En sak jag verkligen har lite svårt att förstå är det här med den klappstress/konsumtionshets som så många känner runt jul. Underbara Clara skriver om det, men nämner samtidigt en stor del av lösningen: framförhållning.

Enligt Metro så är det så många som var fjärde personer som känner sig stressade inför julklappsinköpen. Och kanske är det också rubriker om att julhandeln slår alla rekord igen som spär på hetsen? Då kan det vara lugnande att läsa min kollega Lydiah Wålstens nya rapport som visar att nivån på decemberkonsumtionen legat konstant i närmare 20 år. Orsaken är att summan som rapporteras inte är justerad för inflation, utan mäts i löpande priser. Dessutom inkluderas all detaljhandelsomsättning under december månad. Det gör att även helt vanliga inköp, såsom mat och kläder, räknas in i beloppet.

Jag ägnar mig åt framförhållning som sagt. Julafton är ju en av de saker som man vet kommer varje år. Därför blev det bra och passande fynd redan i oktober när jag var i Berlin, och ännu mer i New York i november. Med julklappsögonen öppna hela hösten kommer aldrig stressen, utan sista julklappen inhandlas lagom till att det är dags att tända första ljuset i adventsljusstaken. Avslappnat. Rekommenderas att testa för alla som känner sig drabbade av en konsumtionshets*.


*Jag har SÅ svårt för det ordet! Jag älskar fina bloggar som tipsar om vackra saker, kläder, skor, eller tidningar som gör det samma, och jag skulle aldrig få för mig att anklaga dem för att försöka hetsa till konsumtion.

måndag 20 december 2010

SlösO


Sedan någon vecka tillbaka är Timbro och Skattebetalarnas gemensamma projekt SlösO i gång igen, än så länge främst bloggledes.

Nytt är att undertecknad och Arvid Malm från Skattebetalarna är de som sköter projektet, och därmed tar vid Johan Ingerös framgångsrika arbete.

Fortsätt gärna att anmäla slöseri!

torsdag 16 december 2010

Julklappar för politikernörden


I dag julklappstipsar jag på Makthavare tillsammans med Stig-Björn Ljunggren, Mathias Sundin och Pär Henriksson.

Jag tituleras för övrigt som stjärnminglare och proffsnätverkare.
Efter en veckas sjukdom, där soffan varit min bästa vän (förutom maken som verkligen varit en utomordentligt bra omhändertagare), så känns det onekligen rätt bra att påminnas om en värld utanför.

måndag 13 december 2010

50 lax

Jag skrev häromdagen om Fredrik Segerfeldts insamling för att skriva och ge ut sin bok om FN. Målet, 50 000 kronor, nåddes på åtta dagar. Fantastiskt bra!

"Dags att SJ börjar twittra"


(UPPDATERAD)
Jag kan bara tänka mig hur pinsamt det känns för journalisten Malin Lernfelt en dag som denna. Hon ondgör sig i en krönika i GP över att SJ har missat att det är 2010, och att de borde börja twittra.

Nu råkar det ju vara så att SJ är väldigt aktiva twittrare. Det är det enkelt att innan man skriver sin text snabbt kolla om inte SJ kanske redan twittrar. Google - SJ Twitter- och första träffen är just nämnda Twitter.

Ok. Men förutom att det ger sociala medienördar någonting att skratta över (se hashtag #lernfelt), vad säger egentligen detta? Det säger en hel del. Ämnet i sig är inte allvarligt. Men att en utbildad journalist bygger en hel text kring ett faktafel som första bästa barn skulle kunna hitta är det.

UPPDATERAD
Här intervjuas Malin Lernfelt i Dagens Media, och medger att hon kanske borde ha sökt efter SJ på Twitter, men menar att de inte använder sig av sitt konto optimalt. SJ har över 5000 followers på Twitter.

onsdag 8 december 2010

Inferno

Stig ner i helvetets hamburgerrestaurang och följ Dantes frityrosande rättegång med djävulen, omgiven av vår tids demoner. Genom helvetets nio nivåer tvingas han rannsaka sig själv och vår dekadenta samtid, där så många verkar acceptera sakernas tillstånd istället för att inse sin skyldighet att göra motstånd.

Så beskrivs Unga Dramatens pjäs Inferno på webbplatsen. Tänk er att en av de här djävulska demonerna skulle vara LO. Soldater med LO-loggan marcherar runt. Pjäsen gör upp med samtiden och det demoniska facket visar hur ondskan finns överallt. Pjäsen riktar sig mot skolungdomar. Visst känns det fullständigt galet?

Nu är det inte på så sätt. I stället är det Svenskt Näringsliv som är en av de här demonerna, och det är Svenskt Näringslivs logga som man marcherar runt med. Fräscht? Knappast.

tisdag 7 december 2010

Osolidariskt att lista sig där man vill?

Uppenbarligen så spelar det ingen roll att personalen inom den privata vården är mer nöjd än anställda inom den offentliga vården med ledning och utveckling av verksamheten. Eller att patienterna är mer nöjda med sitt besök och upplever att vården har blivit mer tillgänglig (vårdköerna är som bekant ett av de största problemen med den svenska vården i dag). Det spelar ingen roll för Norrbottens landstingsråd Christina Snell Lumio (V) och tillförordnade länsordförande Harry Nyström (V). I en svavelosande artikel i Norrbottens kuriren 18 november uppmanar man i stället norrbottningarna att solidariskt lista sig på de landstingsdrivna vårdcentralerna.

Det är inte överraskande att 54 % av vårdföretagarna i de norra delarna av landet känner sig särbehandlade jämfört med kommun och landsting (enligt en undersökning gjord av SCB i uppdrag av Vårdföretagarna).

"Pengarna ska stanna inom vården" skriver vänsterpartisterna och visar därmed att de inte ens ser icke-landstingsdrivna vårdcentraler som vård. Vad är det för något då?

fredag 3 december 2010

Omotiverat kramande

För en tid sedan strök FN:s generalförsamling fördömande av dödande av homosexuella i sin resolution mot "utomrättsliga avrättningar". Bland annat skrev Expressens ledarsida om detta, och de slog samtidigt huvudet på spiken med formuleringen : I Sverige har det funnits en syn på FN som definitionen av godhet, men alla som inte blev helt hjärntvättade av att sjunga sånger på barnens FN-dag borde inse hur falsk den är.

Därför är det också viktigt att vi faktiskt diskuterar det havererade FN. Magasinet Neo drar sitt strå till stacken i bland annat det senaste numret, och publicerar på sin webbplats en bekräftande artikel om hyckleriet från Krister Thelin som sitter med i FN:s kommitté för mänskliga rättigheter. Men det behövs mer. Därför ser jag fram emot att läsa Fredrik Segerfeldts bok om om vad FN är, hur och varför organisationen aldrig har fungerat som den ska och varför Sveriges FN-kramande är omotiverat. För att boken ska bli färdigskriven samlar Fredrik in pengar. Gör som jag, skänk en slant!

torsdag 2 december 2010

Alldeles stel, trist och tung,..


Sacos Välja Yrke-sajt
har en julkalender, där det varje dag presenteras en ny Saco-profession, och så kan man tävla i att skriva det bästa rimmet om det yrket.

Och tänka sig. Jag var den bästa Sjukgymnast-rimmaren!

Det nya borgerliga uppdraget

Min vd Markus Uvell skrev för drygt en månad sedan om hur borgerligheten befinner sig i ett mycket utsatt läge, och efterfrågade en nyanserad och mångfacetterad samhällsdebatt. PJ Anders Linder initierade för någon vecka sedan ytterligare debatt om det nya borgerliga uppdraget. Många hakar på, både skriftligen och i olika andra forum. Jag ser alltid fram emot diskussionerna. Äntligen lyfter vi blicken, så välbehövligt nu efter valet. Eller för övrigt även inför valet - låt oss tala om något annat nu. Prata om visionerna.

Men likväl, allt som oftast, så hamnar man där. I diskussionen om de olika förnyelsegrupperna, eller idéprogrammen som tas fram inom partierna. Så fort även den bredare borgerligheten ska prata borgerlighetens uppdrag så stavas det Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet eller Kristdemokraterna. Borgerlighetens uppdrag blir gång efter annan samma sak som Alliansens uppdrag. Ni känner förstås till de visa orden om att en politiker tänker på nästa val, medan en statsman på nästa generation. Så var är egentligen statsmännen/-kvinnorna, som verkligen ser det borgerliga uppdraget som en diskussion större än att Alliansen och/eller partierna gör nya handlingsplaner inför valet 2014? Precis som Linder skriver så har t ex riksdagsledamoten Andreas Norlén perspektivet om hur Moderaterna ska bli starkare. Så här: Ett stärkt förtroende för borgerligheten i välfärdsfrågorna är gott i sig eftersom det innebär ökat stöd för en välfärdspolitik som ser människan, men det ökar också förutsättningarna för valseger 2014.

De borgerliga idéerna är bra mycket större än partierna. Partierna är, eller ska åtminstone vara, verktyg för att på olika sätt uppnå visionen. Men vad ÄR visionen? Allt för många partister svarar att visionen är partiet ska växa, även om det inte alltid uttrycks så frankt. Organisationen framför allt.

Extrema kommunpolitiker


Dagens Samhälle brukar ofta leverera riktigt intressanta artiklar om den gigantiska apparaten med kommuner och landsting. Så även i dagens nummer. I papperstidningen presenteras resultat från Politik på hemmaplan. Tiotusen fullmäktigeledamöter tycker om politik och demokrati som är landets största undersökning gjorda på kommunpolitiker. I denna del tre visas hur kommunpolitiker är extremister, vänster är mer vänster och höger är mer höger. Kommunpolitikerna är mer radikala än både riksdagsledamöter OCH väljare. Riksdagsledamöterna lever ideologiskt mer nära varandra. Rapportförfattarna blev överraskade över att skillnaderna var så markanta i landet.

I nästa del presenteras delen om makten. Frågan är förstås hur och om de ideologiska skillnaderna påverkar kommunerna, och om man klarar av att leverera samma saker och leva upp till samma uppdrag över landet. Att det ser ut lite si och så med hur kommunerna använder skattepengarna visar bland annat rapporten Långt ifrån lagom 2 som tittar på hur kommunerna prioriterar så här i kristider.

tisdag 30 november 2010

Lady Hamilton


Okej, det kanske ser ut som om bilden är tagen på söndagens kyrkkaffe, men så är inte fallet. Bilden är tagen på Lady Hamilton i Gamla stan, där vi i lördags fick en chambre separée för att fira Stina som strax fyller år.

Deras afternoon tea är verkligen värd varenda krona. Rekommenderas.

fredag 26 november 2010

Mot nya höjder. Svindlande höjder.








Så här skrev jag på Facebook häromdagen, eftersom det är bästa sättet att leverera nyheter på nuförtiden. Eller? Så ligger det till i alla fall, från årsskiftet så är det undertecknad som rattar välfärdsprogrammet på Timbro. Det är riktigt intressanta frågor att arbeta med, och under de senaste två åren har Timbro byggt upp en bra bas inom området. Det kommer bli en kul utmaning att ta över det ansvaret, och att fortsätta utveckla välfärdsprojektet.

fredag 19 november 2010

Will she do it?

Apropå Sarah Palins eventuell presidentkanidatur. Mathias Sundin säger det väldigt bra:
Jag hoppas inte att hon vinner, för jag tycker inte hon är kvalificerad att bli president, och det finns bättre kandidater. Men jag kommer älska showen kring henne
...

Jag har för övrigt, sedan presidentkampanjandet 2008, kvar både den här Sarah Palin-bilden på en magnet, tillsammans med en Obama-magnet. Vi får alltså se om de är fortsatt aktuella.

tisdag 16 november 2010

"So long as we have enough people in this country willing to fight for their rights, we'll be called a democracy"

(UPPDATERAD) TCO har tagit fram ett dokument med förhållningssätt till Sverigedemokraterna. Enligt muntliga uppgifter från personer som var på Prime PR:s frukost om partiet så innebär det bland annat att om någon som är aktiv i Sverigedemokraterna hör av sig till TCO för att få material så ska denna person inte få det. Det är onekligen ett intressant förhållningssätt, särskilt då det inte finns liknande regler för någon annan typ av politisk organisering. Man vill visa att man står upp för demokrati, genom att underkänna ett av riksdagspartierna.

Det får mig att tänka på förra veckans besök på ACLU, American Civil Liberties Union, som närmast skulle kunna beskrivas som juridiska frihetsaktivister. Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem - på riktigt. Vi fick beskrivet om hur de arbetade med att försvara både Ku Klux Klan, amerikanska nazistpartiet och Pastor Fred "God hates America" Phelps. Hur kan man leva med att försvara sådana extrema galningar? "Bara för att jag inte vill bjuda hem människor på middag betyder det inte att jag vill förvägra dem deras rättigheter" sa Steve som vi träffade, och hänvisade till konstitutionen.

"So long as we have enough people in this country willing to fight for their rights, we'll be called a democracy" skriver ACLU:s grundare Roger Baldwin på deras webbplats, och det är verkligen viktiga saker att komma ihåg. Även om det som sägs skaver riktigt riktigt illa så är det väldigt svårt att hävda att man arbetar för demokrati om man hindrar människor att säga det de vill.

Uppdaterad 19 november
När jag skrev det här inlägget så fanns inte TCO:s policy eller seminariet i sin helhet att hitta på nätet. Jag reagerade på idéen att ha en policy överhuvudtaget, något som man som sagt inte har när det gäller andra partier. Nu finns dock policydokumentet att läsa på nätet, och det är precis som Kristina Persdotter kommenterat ett tydligt slag för alla människors rätt till sin åsikt.

måndag 15 november 2010

USA, så här var det

Lite lärdomar från östkusten efter en vecka i New York och en vecka i Washington:

En högt uppsatt amerikansk ekonomiprofessor kan mycket väl tycka att det är anarkistiskt att ifrågasätta hur resonemanget om att staten inte ska lägga sig i går ihop med att det är bra att ha spioner i andra länder.

Det är lätt att förstå hur ett ställe där kostymnormen är så att säga fyrkantig och en smula misspassande kan ha lekar som "european or gay?"

Valfriheten ÄR större. Och smakar gott. Och inte alls med nödvändighet fett och sockrigt. Salladsbufférna är enorma och fyllda med goda vegetariska saker.

Amerikaner bjuder gärna på coca cola. Många coca cola. Eller root beer. Eller cherry coke. Så även om du ätit sallad innan så får du snabbt i dig ditt sockerintag för resten av året.

Washingtonborna tycks vara nyfikna och öppna av naturen. Varenda gång gruppen åkte tunnelbana, eller överhuvudtaget vistades någonstans förresten, frågade någon var vi kom i från, och vad vi tyckte om Washington och det ena med det tredje. Hur ofta händer det i Stockholms tunnelbana? (En gång hände det mig i Stockholm. Då hade jag på mig mitt Texas!-halsband och blev tillfrågad av just en amerikan om jag varit i Texas).

söndag 7 november 2010

New York


Åh! Den senaste veckan har onekligen varit fylld av fantastiska upplevelser. Jag ska erkänna att jag inte var övertygad om New Yorks excellens innan jag åkte utan hade istället någon slags - åtminstone i mina ögon- sund skeptisk hållning till det hela.
Men väl där föll jag pladask.

Klassiska saker som Frihetsgudinnan har setts (imponerande stor!) tillsammans med promenad från Brooklyn till Manhattan, vilket i princip innebär en promenad genom halva världen (starta i polska Greenpoint, fortsätta genom judiska Williamsburg, vidare i Chinatown och sedan Little Italy, mycket fascinerande), toppen av Rockefeller Center med hänförande vy. Dessutom har det blivit en hel del shopping, mycket presenter men en del skönhetsprodukter från Victoria´s Secrets slank med också. Och så har vi ätit sjukt mycket god mat, att kunna VÄLJA är inte något man som vegetarian är bortskämd med. Har ätit enormt goda sallader. Och förmodligen den godaste och mest onyttiga cupcake någonsin på Toys R´Us vid Times Square. Och så var vi i Madison Square Garden och hejade fram ett vinnande New York Knicks.

Nu har Eiran åkt vidare till Philadelphia och sedan Toronto, medan jag är i Washington där jag kommer att tillbringa den kommande veckan tillsammans med mina kurskamrater i Stureakademin. Bland annat lovar Hannes Hervieu att blogga flitigt, kanske gör Fredrik Kärrholm, och Anna Svensson samma sak?


torsdag 28 oktober 2010

Generation X?

Någonstans för ett antal år sedan ska en ledarskribent dragit slutsatsen att alliansen aldrig hade funnits om inte Timbro i numera dryga 20 år arrangerat generationsnätverk för borgerliga ynglingar. Om det stämmer eller ej låter jag vara osagt, men generationsnätverken är onekligen livskraftiga och intressanta forum, och jag har äran att vara ansvarig för det som nu är den Sjätte Generationen.

De första talangerna är förstås mer seniora i dag, men icke desto mindre talangfulla. Därför ska det blir riktigt intressant och kul med kvällens generationsöverbryggande aktivitet, där alla som vi har kunnat hitta i våra register med koppling till nätverken bjudits in.

Magnus Andersson bloggar här.

onsdag 27 oktober 2010

Konferenser

För något år sedan blev jag inbjudan som talare på en stor konferens i Bryssel. Väl där slogs jag av att det hela mest kändes som ett stort spel för gallerierna. Utan att någon berättat det för deltagarna så tycktes det främsta målet för arrangörerna (vilket i förlängningen var EU-kommissionen) vara att göra en film om det hela som sedan skulle användas för att visa upp hur mycket man gjorde angående unga människors arbetsmarknad. Filmen - och att det skulle se flådigt ut- var liksom viktigare än något annat, och verkligen viktigare än själva ämnet. Och det gjorde sannerligen ingen skillnad för unga europeiska ungdomar och deras möjligheter på arbetsmarknaden.

På den stora konferensen jag medverkade på i går i Rinkeby så fanns det pennor och bokmärken och lite annat tryckt med den särskilda loggan som ser likadan ut över hela EU men på olika språk förstås. Av någon anledning kom jag att tänka på den där andra konferensen i Bryssel.

Exempel på det motsatta till möten man kan lära sig något på alltså.

Newsflash

Jag måste ställa mig samma fråga som Thomas Hartman: Arkelstens resa - vad är problemet?
Hur menar egentligen Expressen att diskussioner ska kunna föras med olika aktörer? Ska skattebetalarna betala för alla resor som riksdagsledamöter gör? Och hur sköter Ibrahim Baylan sitt jobb egentligen?

Och så det här med bjudresa, som liksom bara klingar av gratis sprit, sandstränder och halabalo.
Nästa gång någon åker på studiebesök eller konferens i, säg Degerfors, ska vi kalla det bjudresa då också? Mutresa? Nej, kanske är det på grund av en övertygelse om den svenska excellensen så att det inte kan finnas någon anledning att åka utomlands. In Sweden we have a system, och om vi åker utomlands så måste det handlar om pina coladas och inget annat. Newsflash: man kan verkligen lära sig en hel del av möten med människor från andra länder.

måndag 25 oktober 2010

Fattigdomskonferens

Uppdaterad
I morgon ska jag diskutera Borg-kommissionen, välfärd och fattigdom på Rinkebykonferensen, som är en del av det Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning. Jag undrar hur mycket pengar som det totalt går till ett projekt med stora konferenser om att bekämpa fattigdom, och hur effektivt det är egentligen?

Uppdatering: SvDs ledarblogg skriver också.

fredag 22 oktober 2010

Uppiggande nyhet!













Nog är jag lätt trött så här på fredagseftermiddagen efter en vecka med intensiv studieresa till Berlin och stort seminarium (se ovan)som jag anordnade tillsammans med Arena Idé och Södertälje kommun.

Då är det förstås extra upplyftande att få nyheter som denna, att Magnus Andersson blir kommunalråd i Solna. Hurra!

Äntligen klippt mig



måndag 18 oktober 2010

"Välfärdspolitik saknar initativ"

Publicerad i Enköpingsposten 16 oktober

"Välfärdspolitik saknar initativ"

”Välfärden i Sverige ska hålla högsta kvalitet och vara till för alla. Grunden för att nå dit är en solidarisk och offentlig finansiering främst genom skattemedel. För att på lång sikt värna välfärden är det avgörande att Sverige har starka offentliga finanser och att sysselsättningen fortsätter att öka.” Så beskriver regeringen sin välfärdspolitik i budgetpropositionen för 2011. Det kan uppfattas som ett långsiktigt tänkande. I själva verket fortsätter man en intagen linje av passiv politik där man blundar för problemen.

För att värna välfärdens kärna ska bland annat kommunerna få ett tillfälligt bidrag och pensionärerna sänkt skatt enligt budgeten. Om välfärdens kärna överhuvudtaget ska kännas igen i framtiden behövs det snarare en total översyn om finansiering i framtiden. Regeringen behöver öppna ögonen och släppa sin favoritlösning ”bara vi jobbar mer så fixar det sig”. Det kommer inte att fixa sig. Det räcker inte med ett enstaka skruvande här och dragande där. Det har forskare och beredningar sagt i strax tio års tid nu. Enligt beräkningar från Sveriges kommuner och Landsting (SKL) programberedning kommer gapet mellan behov och offentliga resurser, i dagens prisnivå, vara runt 200 miljarder kronor år 2035. Reformer för ökad sysselsättning, ökad effektivitet eller för den delen vänstersidans favoritlösning höjda skattesatser räcker var för sig inte långt.

Pengarna kommer inte räcka till allt som vi vill att det ska räcka till. Pengarna räcker inte ens i dag, utan det finns, om än mycket otydliga, gränser för det offentliga uppdraget. Som välfärdsforskaren Andreas Bergh framhållit (Dagens Nyheter 9/10) så har politiker hittills varit ovilliga att diskutera prioriteringar inom vård och omsorg, men det betyder inte att behovet av prioriteringar försvinner, bara att prioriteringarna görs utan en politisk debatt. Detta ger ofta ett glapp till verkligheten.

”Vi är alla eniga om att finansieringen av välfärdstjänsterna kommer att bli en utmaning i framtiden och som fordrar att politiska beslut redan nu fattas i en långsiktig kontext” skrev representanter från den lokala nivån från riksdagspartierna i SKL:s programberedning i våras. Under sommaren presenterades Borg-kommissionen, Timbro och Arena Idés gemensamma projekt, sin slutrapport som pekade på samma sak och efterfrågade en bred parlamentarisk utredning som tittade på frågan. Något behöver göras nu. Den parlamentariska utredningen bör därför tillsättas, och i enlighet med rapporten ges i uppdrag att beskriva problemet med välfärdens framtida finansiering, bedöma vilka åtgärder som krävs för att lösa det och lämna förslag till den fortsatta politiska hanteringen

Nu har både regeringsförklaring och budget passerat. Hur vi ska ha råd med skola, med omsorg, med allt det där som vi kallar välfärd i framtiden, är inte en fråga som regeringen bara ville blunda för i valrörelsen. Det är frågan som inte ska diskuteras överhuvudtaget. Det kan vi som medborgare inte acceptera.

Eva Cooper
Skribent Timbro

Ich bin ein Berliner

Tredje kvällen i Berlin, ett Berlin som varit både kallt, regnigt och blåsigt men ändå helt underbart. Jag och Eiran har promenerat runt och mätt tider inför studieresan vars deltagare kommer i morgon. Räknat ut att sammanlagt så har vi promenerat nästan en mil varje dag. Tur att mina skor är bekväma.

Vi har också besökt Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche. Den ursprungliga kyrkan byggdes 1891-95 men skadades under kriget så svårt, att den inte kunde byggas upp igen. Det enda som återstår är ruinerna efter det en gång 113 m höga tornet, på den tiden stadens högsta. I ingångshallen till den gamla kyrkan kan man fortfarande se väl bibehållen mosaik samt bilder ur kyrkans historia. Runt om resterna efter den gamla kyrkan har man byggt en ny kyrka med separat torn; själva kyrkorummet är en åttkantig byggnad med blått glas. Fantastiskt vackert.

I går var vi till den gamla nazistiska och sovjetiska koncentrationslägret Sachenhausen, som ligger cirka 3 mil norr om Berlin.
Lägret öppnades 1936 och nio år senare hade 220 000 passerat genom koncentrationslägret och mer än 30.000 hade omkommit. När kriget var slut togs lägret över av Sovjet och användes i befintligt skick fram till 1950. Runt 60 000 människor passerade där under den tiden, och 12 000 dog. Jag har aldrig tidigare besökt ett tidigare koncentrationsläger. Det är en stark och alltigenom fruktansvärd upplevelse.

Och i dag var det besök på Berlin Wall memorial, där en del av både muren och dödsremsan finns bevarad. Hur många gånger jag än ser den där muren så är det ändå svårt att förstå hur det verkligen är möjligt att det har funnits en mur som delade Berlin i öst och väst, och där människor blev dödade om de försökte byta sida. Och detta under min livstid (eftersom jag fortfarande har uppfattningen att jag är rätt ung), och i Berlin. I Berlin!

Men vi har hunnit med annat också. Titta på påvens hämnd i Fernsehturm, kolla in snygga saker på second-hand, köpa julklappar(!) och varit nära på att köpa ett alldeles underbart litet vykort på John Blund som skulle göra sig bra i framtida barnkammare ... men där drog till och med vi gränsen. Och sånt.

fredag 15 oktober 2010

Berlin


I morgon bitti åker jag och Eiran till Berlin över helgen. På måndag åker han hem och jag stannar kvar för att på tisdag motta en grupp som ska lära sig mer om det tyska äldreomsorgssystemet.

Vi (som i jag och Thomas med projektgrupp) har byggt upp ett spännande program med besök både hos socialdemokraterna och kristdemokraterna, på ett äldreboende, hos det ansvariga departementet med mera.

Förra gången jag var där, förra sommaren, var det riktigt varmt och skönt. Det är det inte nu. Och det är fler dagar, mer business och dessutom 15 små Orreforsljuslyktor som ska delas ut som presenter. Packningen blir helt klart en tung historia.

onsdag 13 oktober 2010

Stureakademin


Under året, mitt andra år på tankesmedjan, har jag gått den bästa idé- och skribentutbildningen som förmodligen finns. Äh, som finns kan man nog säga till och med. Och det råkar sig också vara att den utbildningen är Timbros egna Stureakademin. De senaste veckorna har jag jobbat med min uppsats med namnet "För bondsönernas skull" och om några veckor är det dags för den avslutande veckan i USA.

Året har varit späckat med nyttiga och intressanta helger med allt från Göran Greider till Johan Norberg, Katrin Kielos till Andreas Bergh. Och för att inte tala om de grymt givande skribentseminarierna med Håkan Hagvall som också vid varje tillfälle gett var och en individuell feed-back på månadens uppgift.

Kort sagt, superbra. Och nu är det dags för nästa års hugade att söka. Gör det, det är sannerligen inget du kommer ångra.

torsdag 7 oktober 2010

Mario Vargas Llosa

1989 gav Timbro ut Hernando de Sotos Den andra vägen, med förord av ingen mindre än Mario Vargas Llosa.

Stort grattis till Nobelpriset i litteratur!

onsdag 6 oktober 2010

Engagemang

Efter att Projekt Bröllop nått sitt mål är det dags att fundera kring nya sätt att förgylla fritiden. Efter många år inom den förtroendevalda svängen har jag en splittrad känsla kring kvällar och helger. Precis som att det kan kännas tomt att inte haft ett förtroendeuppdrag på 10 månader, kan det också fortfarande finnas en känsla av lyx över lediga helger. Men eftersom jag ändå ser mig själv som en engagerad människa är det dags att börja göra något åt detta nu. Och något som är i alldeles lagom omfattning, men likväl viktigt, är verksamhetsrevisorsposter.

Därför skickade jag följande mail till DIK Student i förra veckan, vilken de senare använde i sin nominering till Saco Studentråd. Och innan ni frågar, nej, jag är inte student. Men för valberedning och verksamhetsrevisorer så krävs det ett medlemsskap i ett Saco-förbund, inte nödvändigtvis en studentsektion (som är fallet för styrelsen).

Kandidatur till verksamhetsrevisor
Eva Cooper, DIK

Med en lång bana inom både studentrörelsen i allmänhet, och Saco Studentråd i synnerhet tror jag mig kunna vara en tillgång som verksamhetsrevisor i Saco Studentråd Jag blev aktiv i DIK Student 2003, och valdes in i Saco Studentråds styrelse året därpå. Efter ett och ett halvt år som vice ordförande var jag sedan under 2007 och 2008 heltidsarvoderad ordförande för Saco Studentråd.

Under min tid som ordförande reviderade vi stadgan i organisationen, och det tillsammans med att jag under 2009 ledde arbetet i en av idégrupperna kopplat till det nya visionsprogrammet gör att jag är övertygad om att jag kommer kunna göra ett bra arbete med att vara kongressens förlängda arm under verksamhetsåret 2011. Jag har en god insyn och grund i organisationen, jag känner till Saco Studentråd och federationen väl. En verksamhetsrevisors jobb är att granska verksamheten och se till att styrelsen följer de beslut som kongressen tagit. Min noggrannhet och ansvarskänsla kommer här väl till pass.

I övrigt har jag en fil.kand. från Kultur- & kommunikationsprogrammet, och arbetar i dag som projektledare och skribent på den liberala tankesmedjan Timbro. Jag bor i Sollentuna, och ägnar fritiden bland annat åt att skriva åt makthavare.se.

tisdag 5 oktober 2010

Årets digitala tidsskrift - för andra året?


Förra året vann Makthavare.se priset Årets digitala tidsskrift. Och i år har vi återigen blivit nominerade! Grymt kul. Sajten samlar några av de vassaste och häftigaste personerna i landet, och även om konkurrensen på nätet är hård så finns det få helt ideella projekt (japp, det är sant) som upprätthåller en sådan hög standard.


Makthavare.se utnämndes ju också till Årets varumärke i Almedalen 2010,.
Därifrån är bilden ovan, tagen från sajten.

Min grymma panel blir bara tyngre och tyngre

OM Ulf Kristersson blir minister i dag så har jag onekligen lyckats sätta ihop ett bra program till den Generationsträff jag anordnar i slutet av oktober, där deltagare av Timbros generationsnätverk genom åren ska träffas. Min grymma panel har nu utvecklats lite och en har blivit partisekreterare sedan första planeringen. Och om pressen har rätt så blir alltså en av de andra panelisterna socialförsäkringsminister. Vi får se, så där strax innan tre.

tisdag 28 september 2010

Alumn

Jag saknade en alumniverksamhet när jag var ordförande i Saco Studentråd. Det gjorde Stina Hamberg (ordförande 2009) med, så vi beslutade oss för att starta det hel själva. Ikväll har vi haft det andra mötet med tidigare ordförande och studenthandläggare inom studentorganisationen som samlar de nu cirka 100 000 studenterna inom Saco. Första träffen, i våras, hade utbildningspolitik som tema. Riksdagsledamoten Betty Malmberg, som var ordförande på 80-talet, pratade om aktuella frågor, och blev sedan utfrågad av Anna Ekström, också ordförande under 80-talet, och Lisa Gemmel, som är ordförande nu. I dag fick de båda tidigare studenthandläggarna Håkan Jonsson och Hans Dahlgren göra eftervalsanalayser. Riktigt intressant och bra blev det. Jag är så glad att vi startade det här nätverket!

måndag 27 september 2010

Dags att flytta på bohaget































Till helgen är det flyttdags för familjen Cooper. Och bilden ovan - som är snubblande nära att vara som vilken 1800-talsbild av gråtande barn som helst- får symbolisera det. Grindslanten, den kända målningen av August Malmström, utspelar sig i Rotebro. Där hittade vi nämligen vårt hem.

fredag 24 september 2010

Låt oss räkna på det här

Jag undrar hur besöksstatistiken ser ut på val.se efter den här veckan? Och om intresset för att doktorera i matematik ökat? Inte bara en gång har ju känslan för att man behöver vara professor i matte för att egentligen förstå det svenska valsystemet dykt upp. I eftermiddag ska jag på galapremiär av Teknikföretagens satsning Felix stör en ingenjör som börjar sändas på måndag i TV4. Naturvetarna borde haka på den nya matte-trenden!

I övrigt så är två av veckans mest läsvärda artiklar skrivna av bekanta, Paulina Neuding slår sina påsar ihop med Johan Lundberg i och med DN-artikeln Vi efterlyser en debatt om invandringens problem (en artikel som Expressens kultursidor tycker "ger legitimitet mot rasimen") och sedan Alice Teodorescus Aftonbladet-artikel Naivt att kalla SD-väljare onda.

Och Anna Ardin skriver läsvärt om bland annat hur De intellektuella flyr förorterna och av-addar Sverigedemokraterna på facebook och kan därför inte förklara för den finske arbetslöse mannen att det finns en annan analys än den rasistiska. Ett besök i verkligheten - för flyende och av-addande- kan därför rekommenderas genom att lyssna på Studio Ett-reportaget från i går, från min hemstad Söderhamn.

tisdag 21 september 2010

Sverigedemokraternas väljare - som folk är mest

(UPPDATERAD) Trots att jag på valdagen och -natten inte drack en endaste droppe alkohol har jag haft två dagars känsla av baksmälla. En kombination av den koncentration arbete i vallokal innebär (18 timmar och det är riktigt jäkla förödande att göra fel. I en av de andra lokalerna hörde jag om en man som hade blivit avkryssad i protokollet fast han inte röstat. Någon hade kryssat på fel rad. Det FÅR bara inte hända) tillsammans med alla funderingar kring Sverigedemokraterna. Nej, jag är inte ett dugg överraskad över att de kom in - egentligen. Men det är en sak att misstänka starkt och en annan sak då det faktiskt sker.

Markus Uvell, min nya chef, har skrivit en bok om Sverigedemokraternas väljare, där han slår mot myten om att Sverigedemokraternas väljare är våldsamma rasister. Det finns inte 5,7 procent (röstresultatet på valnatten) hårdnackade typer som drömmer om ett antidemokratiskt samhälle. Det kan vara chockerande för många - men Sverigedemokraternas väljare är som folk är mest. Det märkes i vallokalen där jag jobbade, 6,1 procent röstade på Sverigedemokraterna. Jag mötte människor hela dagen, och många av dessa stöttade Sverigedemokraterna. Det var trevliga, glada, pratsamma människor som strömmade in och ut i lokalen.

United Minds väljarbarometern från valdagen som presenterades på ett seminarium i går slog mot en av de andra myterna: det är bara män som röstar på SD. Det var nästan lika många kvinnor som röstade på dem.

Uvell skriver också en debattartikel på Newsmill på temat, där han nämner att partiernas hanterande av SD nästan var som ett beställningsjobb från Sverigedemokraterna själva: Deras annonser bojkottades, deras torgmöten saboterades, deras företrädare misshandlades, deras valfilm censurerades (efter att först helt ha stoppats, en PR-konsults våta dröm), de nekades att delta i debatter där andra partier utanför riksdagen bjöds in, de hånades i de stora medierna och blev föremål för allehanda indignerade upprop. Tydligare kunde det knappast demonstreras: det svenska etablissemanget försöker tysta SD:s ner åsikter.

Nu är många människor arga, register läggs ut på nätet över människor som någon gång varit i kontakt med Sverigedemokraterna (journalister, skolelever som sökt info inkluderade), folk vill ta bort FB-vänner som röstat på SD, inte sminkas i samma rum och så vidare. Man har all rätt att vara arg och frustrerad. Men vi ska heller inte glömma bort att Sverigedemokraterna är demokratiskt valda. "Baksidan" av att människor får välja att rösta på vad de vill är att de kanske inte väljer på det sätt som man själv tycker. Så fungerar det - tack och lov- i en demokrati.

Använd ilskan till något konstruktivt. Uvell menar att utmaningarna för svensk politik är åtminstone tre:
  • För det första, och viktigast av allt: att på allvar ta debatten om invandringspolitiken. Låt oss en gång för alla säga det: att vara kritisk till invandringspolitiken är inte det samma som att vara kritisk till invandringen
  • För det andra: att ta striden med fördelningspopulismen. Föreställningen att klok politik alltid måste bygga på att omfördela resurser - snarare än att uppmuntra skapandet av resurser - måste överges.
  • För det tredje: att göra upp med likhetsnormen. Det är svårt att tro att ett land där social och ekonomisk likhet är norm kan leva i harmoni med växande kulturella och etniska skillnader.
UPPDATERAD Soran Ismail skriver bra om att vi lever i en demokrati och att vi därmed ska få rösta på vem man vill.

torsdag 16 september 2010

Den korrumperande makten

Sverige kommer ofta på topp-tre i internationella mätningar över länder med minst korruption. Den bilden stämmer också in på svenskarnas självbild om att bo i världens bästa land. Men hur stämmer det här överens med verkligheten? Det var temat på dagens lunchseminarium Den korrumperande staten, kring rapporten Enpartistaden.

Nedan kommer mitt referat från timbro.se :

Fredrik Segerfeldt beskriver problematiken med dominanta partier som använder kommunala eller statens resurser för att upprätthålla sin makt, och utöver det knyter lokala intresseorganisationer och företag nära till sig. De granskade kommunerna - fyra socialdemokratiska och fyra moderata - ger en mängd exempel både i stort och smått på hur maktmissbruk och korruption kan visa sig. Bland annat finns historien om hur ordföranden (S) i Parkering Malmö ringer till vd:n i Parkering Malmö och ber honom riva en kompis parkeringsbot. Eller om en konferencier för Täby kulturdagar som först blir medlem i Moderaterna och då är det absolut inga problem att fortsätta med det årliga uppdraget. Han lämnar sedan partiet och blir medlem i Folkpartiet och blir då meddelad att hans tjänster inte längre är önskvärda. Det är små exempel som visar på en osund utveckling där kommun och parti flätas samman.

Hur undviks då dessa typer av enpartistäder? Segerfeldts råd är att det behövs mycket mer diskussion om vikten och egenvärdet i maktskiften, det behövs lokala medier som tar sitt ansvar och det behövs kommunala konstitutionsutskott.

Apostolis Papakostas, professor i sociologi, beskriver ett Sverige som var någorlunda befriat från korruption fram till 1970-talet, då samverkansgrupper som arbetsform fick sitt stora genomslag. Plötsligt började politiker, företag och intresseorganisationer att mötas och flätas samman. Papakostas är skeptisk till rapportens huvudförslag : maktskiften, och menar att även nya politiker snabbt kommer in i de korrupta banorna.

I somras överlämnades betänkandet Mutbrott till justitieminister Beatrice Ask. Torbjörn Lindhe, kanslichef vid Institutet mot mutor,berättar om hur betänkandet ser mutor som endast ett näringslivsproblem, och att det därför inte funnits någon anledning att titta på offentlig sektor. I utredningen föreslås en kod där företag ges riktlinjer om hur förmåner får användas för att främja företagets verksamhet. Koden ska utgöra en del av näringslivets självreglering. "Näringslivskoden hjälper en del, men offentlig sektor har mycket att göra", säger Lindhe.

Seminariet avslutas med en frågestund, där bland annat frågan om huruvida mutor är ett manligt fenomen kom upp. Segerfeldt menade att om vi haft hundra år av matriarkat så hade det varit kvinnorna som varit korrumperade, något som de övriga instämmer i. "Även den mest hederlige kan bli korrupt, det är situationen som gör det och det spelar ingen roll om det är en kvinna eller man", säger Papakostas. En annan fråga handlar om fördelar med kluster av goda kontakter mellan kommuner och arbetsliv, att det helt enkelt är något som gynnar affärerna som kan ses i exempelvis Gnosjö och Kista. Här blir svaret att det självklart är viktigt med tillit och sociala kontakter för fungerande samarbeten, men att en konkurrens måste finnas för tillväxtens skull. Korruption är något som undergräver den viktiga tilliten, och därför är den skadlig på flera plan.

onsdag 15 september 2010

Walk-over

Under valrörelsen har många alliansföreträdare med förakt i rösten klagat över hur Socialdemokraterna försökt ragga röster i förorten. Valskolor har arrangerats i olika delar av landet, flera av dem har gått över gränsen med fackliga representanter som med näven i skyn utropar ” Nu går vi och rö(s)tar!”. Men vi lägger den typen av skandaler åt sidan just nu.

Sanningen är att valdeltagandet i många invandrartäta områden runt om i Sverige är lågt, många är låg kunskap om hur valet egentligen går till och Alliansföreträdarna är märkligt frånvarande. De borgerliga partierna tycks redan innan valet började lämna walk-over. Jag bor i en stadsdel med runt 78 procent utrikesfödda. Under valrörelsen har jag ett flertal gånger träffat både kända och okända socialdemokrater vid tunnelbanan, och självklart har jag också märkt av mobiliseringskampanjen genom dörrknackning som Socialdemokraterna arrangerat. Av Alliansen har det inte synts ett spår.

Att många som bor i förorten röstar rödgrönt är inte så överraskande, då det ofta är de enda ledande politikerna som de träffar. Med enkla medel visar man att det inte bara handlar om tjusiga ord, utan är också redo att lyssna på allvar, att vara på plats och se hur människor har det. Varför inte ha Alliansträffpunkter i Rosengård och Rinkeby? Socialdemokraternas partistrateger talar övertygat om att invandrade soffliggare är de som är enklast att övertyga till att rösta rött. Men varför går de inte att få dem att rösta blått?

En rapport från en vallokal visar på okunskapen som många invandrare har kring valet. Kvinnor kommer in och vill rösta åt sin man som sitter i bilen, röstkortet är bortslängt för det blandades ihop med reklam. Klart det finns poänger med röstskolor. Men varför i hela friden är det bara Socialdemokraterna som syns göra den typen av insatser? Gör det tillsammans, eller gör egna kurser. Sitt inte bara och sura över att Socialdemokraterna visar hur ett val går till – och dessutom vinner röster på det. I stället för att stå sju stycken moderater på Östermalmstorg på morgonen, låt hälften stå i Tensta. Gör något, i stället för att uppröras över att Mona Sahlin gör precis så.

tisdag 14 september 2010

Möjligheternas samhälle

Nu i valrörelsens slutspurt presenterade de rödgröna ett antal kändisar som ska hjälpa dem att vinna valet. Vissa var mindre aktiva i supporten än andra, Stefan Holm, som förvisso är Socialdemokrat, lät till exempel mest överraskad över att Mona Sahlin ville ha honom till minister. Men andra är mer involverade i kampanjen, och därför kan också läsarna av Svenska Dagbladet ta del av Titiyo, Stefan Sundström, Bob Hanssons med fleras åsikter i dag.

Det är en dramatisk bild som målas upp. ”Sverige håller på att slitas sönder” är rubriken, och skribenterna slår fast att fattigdomen ökar lavinartat, och att över en miljon svenskar är fattiga i dag. Det stämmer – om man använder sig av ett relativt fattigdomsmått. Med samma mått kan man också slå fast att Tyskland har fler fattiga än Bulgarien trots att det sistnämnda landet har betydligt lägre levnadsstandard. Det relativa måttet tar ingen som helst hänsyn till hur mycket pengar som behövs för att uppnå en skälig levnadsnivå, utan handlar om att den ekvivalerade disponibla inkomsten ligger under 60 % av medianen för landets befolkning. Det handlar alltså mer om att spegla inkomstfördelningen än hur mycket pengar någon egentligen har. I en tid av snabbt växande välstånd ökar andelen fattiga i relativ mening, det kan man se till exempel på Irland.

Om det istället är intressant att titta hur många som har en skälig levnadsstandard, så är det absoluta fattigdomsmåttet mer relevant. Då räknas de som faller under fattigdomsgränsen som absolut fattiga. Fattigdomsgränsen (socialbidragsnorm) räknas årligen upp med KPI (konsumentprisindex), och bygger på Konsumentverkets ”skäliga levnadsnivå”. Här räknas hushållets kostnader för olika varor och tjänster som anses nödvändiga in, och det tas också hänsyn till boenderegion och hushållssammanfattning. Det finns kritik mot detta också – förhållandet till andra räknas som mer avgörande för huruvida man kan delta på lika villkor i samhällsgemenskapen.

Förra året skrev Expressen om den växande barnfattigdomen, och – olyckligt nog- blev det stort fokus på hur mycket kläder föräldrar hade råd att köpa. Beviset på fattigdom blev bristen på märkesjeans. Ett tydligt exempel på relativ fattigdom: en allmän välståndsutveckling gör också att det blir dyrare att hänga med för att vara som alla andra.

Därmed inte sagt att det inte finns problem med det absoluta måttet. Dock har det mindre drag av godtycke, vilket också är något som Socialstyrelsen skriver i sin Social rapport 2010.

Det relativa fattigdomsmåttet som artisterna använder koncentrerar sig på jämlikhet i utfall, i stället för jämlikhet i möjligheter. Den sammanpressade lönestrukturen i Sverige är och har varit ett problem. Platta löneprofiler hos stora grupper gör det svårt att locka och rekrytera kvalificerad personal. När lönestatistik alltid möts med skrik om ökande klyftor visas hur många som inte förstått. Det är inte med lönerna som Sverige ska bedriva fördelningspolitik. Det skulle drabba välfärden.

Socialstyrelsen skriver också i sin rapport om hur fattigdomen är starkt konjunkturberoende. Minns finanskrisen? Ja, det har varit en riktigt problematisk tid för många människor oavsett vilket mått man använder. Men när artisterna menar att klyftorna mellan Person A och Person B inkomster behöver minskas och pressas samman så tar de inte ansvar för människor vare sig nu eller i framtiden. En röst för ett samhälle med lika utfall är inte en röst för ett bra samhälle. Det är däremot möjligheternas samhälle.

För den som tycker att det här var riktigt spännande så kan Socialstyrelsens konferens Sociala förhållanden och välfärd i Sverige vara intressant. Jag kommer att delta i den avslutande paneldebatten.

måndag 13 september 2010

Voted!

Hur röstar man egentligen när man har många kloka och begåvade vänner och bekanta som kandiderar i en rad partier? För mig var det ju först och främst självklart att rösta på Alliansen, som gör ett fantastiskt bra jobb och som jag vill ge ett förnyat förtroende. Men sedan då? Rätt snabbt var jag på det klara med att riksdagsrösten skulle gå till Moderaterna, men jag hade länge svårt att veta vem jag skulle kryssa av alla kanonkandidater. Till slut landade jag i att ju fler kryss min vän Christoffer Järkeborn får desto större chans att han kryssas förbi Anton Abele. Jag är också övertygad om att Christoffer kommer att göra ett strålande jobb, han är dessutom en arbetsmyra utan dess like och har ett stort engagemang i både stora och små frågor. Sagt och gjort.

Landstingsvalet var faktiskt lättare. Jag ville ha någon med ett riktigt genuint intresse för landstingsfrågor, och inte något som kandiderar dit "i fall att jag inte kommer in i riksdagen". Under de senaste åren har jag sprungit på Thorbjörn Larsson ett antal gånger och i honom hittat just det där genuina engagemanget. Och dessutom kan KD behöva några extraröster.

Så kommunvalet då. Per Ankersjö gör ett grymt bra arbete och jag gillar alla hans idéer om skyskrapor. Centerpartiet behövs i kommunpolitiken, och precis som KD kan de behöva röster.

That's it. Känsla och taktik.

S-toppar för "gräddfiler"

I senaste numret av Dagens Medicin finns det en intressant artikel om Folksam. I Folksams styrelse återfinns bland annat Byggnads ordförande Hans Tilly, Hotell & restaurangfackets Ella Niia och LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin. Alla kan också hittas i antingen Socialdemokraternas partistyrelse eller verkställande utskott. Samtidigt som de i den ena rollen- som sossar- starkt debatterar mot privata vårdförsäkringar eller gräddfiler som de gärna kallar det, så röstar de i den andra rollen ja till att Folksam ska erbjuda just privata vårdförsäkringar. "När man sitter i Folksams styrelse så måste man ta affärsmässig hänsyn" försvarar Tilly det hela.

Passar det så smakar det, eller hur var det nu?

Johnny Munkhammar
och Mary X Jensen skriver också

Ica nära behöver inga politiker


För den färdigpackade matkassen finns redan i tunnelbanan. Utan politiker och allt.

fredag 10 september 2010

Okunskap förklaring till LO-medlemmarnas alliansstöd?

De vet för lite!
Så kan man också förklara när människor inte tycker som man gör. Det är förstås inte särskilt snällt att dumförklara folk på det sättet, särskilt inte när de okunniga stackarna är ens medlemmar. Men precis just så väljer Wanja Lundby-Wedin att förklara LO-medlemmarnas sjunkande stöd för Socialdemokraterna för Dagens Industri ( ej på nätet). Jag har tidigare skrivit om hur LO-kampanjen mot alliansen saknar stöd hos medlemmarna, och jag misstänker att det inte blir bättre av sådana här uttalanden.

torsdag 9 september 2010

2 år

Igår blev jag överraskad på jobbet av min kära make som uppmärksammade vår jubileumsdag (två år sedan vi träffades och ett år sedan vi förlovade oss.) med en vacker ros som nu pryder mitt skrivbord. Ljuvligt!

måndag 6 september 2010

Efter fyra år i Stockholm har jag nu mitt andra förstahandskontrakt

Jag kommer ihåg för några år sedan när bostadsbristen diskuterades. Carlos Rojas sa att det faktiskt inte var så himla svårt att hitta ett förstahandskontrakt i Stockholm, om man bara kunde tänka sig att bo i förorten. De där drömlägenheterna på Söder med låg hyra är lite av en utopi för många förstås, men det är bara något års kötid till många andra hyreslägenheter.

Ung vänsters ordförande Ida Gabrielsson skrev häromdagen om hur hon efter 5 år i Stockholm fortfarande inte är i närheten av ett förstahandskontrakt. Jag har hört Ida säga i debatter att hon bor i Tensta i dag vilket förstås är ett bra tecken, då är hon beredd att bo utan gångavstånd till Sergels torg. För Carlos Rojas har rätt, det FINNS förstahandskontrakt. Hos värdar som är seriösa och stora och med gratis kösystem, eller eventuellt en hundring per år. Bostad kan man fixa inom något år.

Det löser inte akuta bostadsproblem, som många nya studenter möter, men efter fem år bör man kunna få både den ena och den andra lägenheten. Jag har stått i olika köer i fyra år nu, och bott i tre olika andrahandslägenheter på vägen dit. I januari fick jag förstahandskontrakt i Hjulsta/Spånga. Efter dryga halvåret förälskade vi oss i Sollentunaområdet och ser det som ett ställe där vi kan bo länge. Och minsann, köandet där gav också resultat och till månadsskiftet flyttar familjen Cooper till en ny förstahandslägenhet. Och sen kan kritiker snacka om att jag ska ha hur mycket pengar och kontakter de vill, min lösning har fortfarande bara varit att registrera mig som sökande och varit aktiv.

Därmed inte sagt att vi inte har problem med bostäder, det behövs bland annat mer flexibla regler kring byggandet, dagens byggnormer och hyresregleringar hindrar byggandet av små lägenheter då det är svårt att få lönsamhet i projekten. Det finns massor att göra! Men varför Ida Gabrielsson fortfarande inte har ett förstahandskontrakt i en förort är mysterium.

torsdag 2 september 2010

The Fulbright commission

Jag kände mig onekligen lite som en udda fågel då jag i dag var på The Swedish Fulbright Alumni Association (SFAA) mingel med prisutdelning till Årets Alumn. The Fulbright commission har som mål att utbyta utbildningsmöjligheter mellan Sverige och USA. Och jag som för första gången i mitt liv ska till USA i november... Men trots det blev jag väl mottagen, och fick ut mycket av att lyssna på Matthew Barzun, amerikansk ambassadör i Sverige, och på Hans Blix som blev just årets alumn.

Man kanske helt enkelt skulle satsa på en liten utbildningssväng i USA någon gång?

Bonära tjänster

HSB har precis släppt rapporten Ja till bonära tjänster och bjuder därför in till diskussion om hushållsavdraget som funnits sen 1997 i Finland. Talar gör den tidigare vice finansministern och tillika socialdemokraten Arna Alho, och Linda Tirkkonen, ägare av Lindas hemtjänst.

I Finland fanns "pig-diskussionen" på 90-talet, men man hittade en gemensam väg att gå. Avdraget skapar jobb, och 10 % av finnarna använder sig i dag av hushållsavdraget som bakar ihop både RUT/ROT/RIT. Kanske är det så vi behöver göra i Sverige, eftersom Socialdemokraternas hållning tycks vara att ROT-jobben är värdiga jobb medan RUT är det inte. Eller vad sägs om det här citat från Mona Sahlin i gårdagens Aktuellt som jag hittar på Albin Ring Bromans blogg:
"Det kanske finns andra sektorer där de kan jobba. Det kanske finns utbildningsinsatser som de behöver nås av. De kanske behöver bättre ersättningssystem så att de också kan leva på ett värdigt sätt. Det finns andra sätt än att städa hos varandra." (19:25 in i klippet)

Erik Laakso var också på seminariet och skriver om hur man borde lyssna mer på rörelsen (dvs HSB) och inte konservativa socialdemokratiska statssocialistiska politiker, och Magnus Andersson skriver om jobben som inte duger.

måndag 30 augusti 2010

Federley-tv


I går medverkade jag i premiäravsnittet av Federley-tv, Fredrick Federleys egna talkshow. Johan Hedin och Elisabeth Thand Ringqvist kommer att fungera som en ständig panel i varje program tillsammans med programledaren Fredrick. I går, när vi diskuterade Socialdemokraterna, opinionen, Piratpartiet med mera, var också Neo:s Mattias Svensson med.

Skojigt upplägg, och baserat på Twitterkommenterarna om showen tyckte tittarna om det också.

fredag 27 augusti 2010

LO-kampanjen saknar stöd

Har du besökt LO:s webbplats på sistone? Gör det, och det är ingen tvekan om att nu är det hardcore-valrörelse som gäller. Eller välj valfritt LO-anslutet fackförbund och du ser samma sak. Och det har de förstås all rätt att göra om det är det medlemmarna vill att de ska göra.

Men se, det är inte vad medlemmarna vill. Överallt hänger upp- och nervända bilder på de borgerliga partiledarna där det står att de är fel, dumma, gör sjuka och låga saker. Demoskop har på uppdrag av Timbro intervjuat över 1600 människor, varav knappt 400 var LO-medlemmar. Av undersökningen framgår att 60 procent av svenska folket uppfattar affischerna negativt och endast två av tio tror att kampanjen är till hjälp för Socialdemokraterna. 62 procent anser även att det var fel av LO att lägga pengar på kampanjen.

Även bland LO:s medlemmar är tilltron till att kampanjen ska lyckas med sitt syfte, d v s att öka väljarstödet för Socialdemokraterna, bristande. 42 procent tror inte att den tjänar sitt syfte. Endast var tredje medlem stöder kampanjen som sådan. LO:s ekonomiska stöd till Socialdemokraterna är överlag kontroversiellt, färre än hälften av medlemmarna (40%) är för ett sådant stöd.

Ohlininstitutet släppte i somras rapporten Släpp facket fritt där grundtesen är att LO borde inspireras av den danska landsorganisationen och släppa taget om sossarna - för den svenska modellens skull. Om den svenska modellen med kollektivavtal istället för lag ska kunna behållas kan inte kopplingen till sossarna fortsätta. Samtliga fackförbund måste därför vara attraktiva även för personer som inte sympatiserar med Socialdemokraterna. Kampanjer som LO:s nuvarande gör det inte lättare för dem att nå dessa människor.

Höger mot vänster, två perspektiv på alliansens valmanifest

Tillsammans med redaktionsmedlemmen tillika socialdemokraten Anders Eriksson kommenterar jag Alliansens valmanifest på Makthavare.se. Från lite olika perspektiv, förstås.

onsdag 25 augusti 2010

Helt sjukt!

I helgen var det ett år sedan min pappa gick bort. Cancern besegrade honom till slut. Men från att den dök upp första gången, jag tror det var 2oo4, så gick det ändå en hel del år. I bland var han riktigt sjuk och mer eller mindre uträknad, men många gånger var han hur pigg som helst och alltid laddad för en cykeltur eller ett långt politiskt samtal.

Under dagens lansering av Johnny Munkhammars bok Helt sjukt! berättade Johnny om hur Johan Norberg, som ju skrivit en bok om lycka, sände honom material om hur positivt tänkande ökar chanserna att fixa svåra sjukdomar. Jag är övertygad om att min pappa blev så pigg mellan varven på ren och skär vilja och positivt tänkande. Medicinerna skulle inte ha räckt till. I slutändan så förlorade han som sagt mot cancern, men alla de extra dagarna som vi fick med varandra är värda allt.

Johnny vann matchen mot sin åkomma (lyssna på filmklippet så förstår ni varför jag väljer det ordet), och hans kamp både mot den och kampen mot ett stelbent sjukvårdssystem beskrivs på ett gripande sätt i hans bok. Här kan ni se och höra samtalet med Johnny och Thomas Idergard från i morse.

tisdag 24 augusti 2010

Driftig


Jag har följt portalen Driftig.nu sedan start, jag var på deras releaseparty på Tekniska museet, och fixade bokrabatter för Saco Studentråds medlemmar av boken Beautiful business som är skriven av grundarna till portalen och lite sånt. Driftig.nu är ett affärsnätverk för kvinnor som har eller vill starta företag, och man kan snacka hur mycket som helst om att det är dumt att ha separata mötesplatser för kvinnor - det finns ju trots allt en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.

Så: om du är kvinna och företagare, eller allmänt intresserad av entreprenörskap så rekommenderas ett medlemsskap på sajten. Dessutom får du då också läsa lite kort om mig, eftersom jag - av en händelse- är veckans medlem.

måndag 23 augusti 2010

Öppna Norrlandsfönstret

(UPPDATERAD) I dag fick jag äntligen debattskriften Öppna Norrlandsfönsret - liberala perspektiv för norra Sverige. Boken, vars redaktörer är Ola Nordebo och Anders Rönmark, vill stimulera till en bredare diskussion om framtidens Norrland. Som det står på baksidan "det talas om det blå Stockholm och det röda Norrland, om reformvilliga storstäder och konservativa landsorter. Klichéerna styr i hög grad bilden av Norrlandslänens utveckling och problem. Men de ger en felaktig bild".

Jag är en av de som fått äran att skriva, mitt tema är sjukvården och jag tar med min fråga om framtiden finns i Hälsingland förstås avstamp i mitt hemlandskap. Andra skribenter är bland annat Marcus Bohlin från Sundsvalls Tidning som skriver om företagande, riksdagskandidaten Emil Källström som skriver om invandringens betydelse, Hanna Wagenius, som också är riksdagskandidat, om ett lite rörligare Norrland, Hälsingetidningars Åsa Malmström om att det går att flytta norrut, min tidigare Saco Studentråds-kollega David Svenn om LAS och CUF-ordförande Magnus Andersson om att få unga att flytta och komma hem igen. Med flera.

UPPDATERAD: Här finns boken i digital form. Kontakta mig om du vill ha den i tryckt version.

fredag 20 augusti 2010

torsdag 19 augusti 2010

Låt välfärdsmarknaden växa



LÅT VÄLFÄRDSMARKNADEN VÄXA

(publicerad i Corren 31 maj)

Under maj månad presenterade regeringen det nya Välfärdsutvecklingsrådet. Rådet ska ge regeringen stöd i frågor för fortsatt utveckling av vård och omsorgssektorn. Det nya rådet kan komma att spela en enormt stor roll, framförallt för svenska kvinnor.

Långt fler kvinnor än män har monopolarbetsgivare. Sex av de tio vanligaste yrkena för kvinnor återfinns inom den klassiska offentliga sektorn, som till exempel undersköterska, sjuksköterska, förskollärare och vårdbiträde. Därför är också en vanlig lösning hos många framförallt rödgröna politiker att satsa på offentlig sektor. Då satsas det per automatik också på kvinnor. Eller? Statliga insatser och offentlig sektor är enkla för politiker att reglera. I en förmodad välvilja vill man på så sätt öka jämställdheten.

I själva verket byggs det snarare kvinnofällor. Det är inom den offentliga sektorn som kvinnor värdesätts minst. Bland offentliganställda kvinnor är lönespridningen lägst, och medianlönerna de lägsta. I stället för att hänvisa alla som drömmer om att arbeta med vård och omsorg till monopolarbetsgivare, behöver en marknad skapas där dessa människor, framförallt kvinnor, kan variera sig, vara egen eller byta arbetsgivare. Välfärdsutvecklingsrådet har en viktig uppgift i detta.

Valfrihetsreformerna som inleddes under nittiotalet, i och med skolpengen, har bidragit till att kvinnors makt har ökat. Det skulle till och med kunna kallas för den viktigaste jämställdhetsreformen på flera årtionden. Möjligheten att byta arbetsplats, eller att starta sin egen verksamhet, bidrar helt enkelt till ökad jämställdhet.

Vårdvalsreformen, som infördes i Landstinget Östergötland i september 2009, är efterlängtad. Valfriheten ökar för patienterna, men även för de människor som arbetar inom vården. I en undersökning bland Vårdförbundets medlemmar uppger de som arbetar i privata vårdföretag i större utsträckning att de känner uppskattning, har frihet att bestämma hur arbetet ska utföras och får gehör för sina idéer. Bland dessa finns också en mindre andel som inte känner makt över besluten om vad som ska göras. Allt detta är viktigt för att må bra på arbetsplatsen.
Inlåsningseffekterna som kan anas i dag är förödande för både ekonomi, makt och hälsa.

Genom att öppna vård-skola-omsorgsmarknaden ges alla de människor som arbetar inom dessa viktiga funktioner ökat inflytande över sin vardag, och får möjlighet att låta nya innovativa idéer växa. Välfärdsutvecklingsrådet består av människor med stor kunskap om entreprenörskap och välfärd. Min förhoppning är att rådet ger ytterligare tryck för att välfärden ska bli en riktigt innovativ bransch, med stolta medarbetare. Det vinner alla på, förutom klåfingriga politiker med drömmar att kunna styra både en stor offentlig sektor och människors liv i detalj.

Har man rätt att bo kvar på en plats där man inte har jobb?

I går kväll sändes Kära medborgare med frågeställningen om man har rätt att bo kvar på en plats om man inte har jobb. Där medverkar jag, och det kan man se här.

onsdag 18 augusti 2010

Jämlikhetsbluffen















(UPPDATERAD) I morse var det svensk boklansering av Jämlikhetsbluffen, som är en kritisk granskning av Jämlikhetsanden. Den sistnämnda boken, skriven av Richard Wilkinson och Kate Picket, menar att det finns statiskt säkra tecken på att ojämlikhet hänger ihop med de flesta samhällsproblem. Jämlikhetsbluffen, skriven av Christopher Snowdon, visar i stället att Wilkinson och Picket jämfört äpplen och päron och att man med deras sätt att använda statistik också kan hävda att återvinning leder till fler självmord. Sambanden finns där.

Böckerna diskuterades av kulturjournalisten Ulrika Kärnborg, SSU:s tidning Tvärdrags chefredaktör Daniel Suhonen och välfärdsforskaren Andreas Bergh. Dick Erixon har skrivit ned det jag själv också tyckte var det mest intressanta i diskussionen:

Daniel Suhonen först:

– Jag tror man ska spräcka den här lilla trevliga stunden där alla säger att de vill ha jämlikhet. Jag hävdar att Timbro, Skattebetalarnas förening och Moderaterna inte alls vill jämlikhet. Möjligen jämlikhet i någon sorts moralisk och legalistisk mening, jämlikhet i möjligheter.

– Vi har egentligen inga hinder för jämlikhet idag, i formell mening. Folk som är arbetarungar får gå på högskola, om de väl kommer dit. Frågan är hur de kommer dit. Hur de ska komma dit. Och där ser vi idag att klyftorna ökar. Det förs en politik som minskar skatterna. Med 100 miljarder per år, av den här regering vi har nu.

– Det menar jag minskar omfördelningen, minskar jämlikheten och ökar klyftorna. Man kan vara för en sådan politik. Men jag är emot en sådan politik. Det är förment att tro att alla… först måste vi diskutera vad är jämlikhet? Jag som demokratisk socialist står för jämlikhet i utfall. Jag som är barn till två förtidspensionärer kan bli chefredaktör och gå på högskola. Det är resultat av jämlikhetspolitik. Att det faktiskt var möjligt att gå på högskola, att mina föräldrar hade ekonomiskt stöd. Det stödet rivs nu ned. Det är en politik för ojämlikhet.

– Så jag tror inte alls att vi kan säga att alla är för jämlikhet. Möjligtvis inför lagen.

– ”Jämlikhetsanden” rör vid någonting som är ovanför. I de här diagrammen visas på det som är glappet i vårt välstånd, som gör att människor inte trivs här. På det sätt som vi borde göra om allting var linjärt och pekade uppåt när inkomsterna ökar. Det finns ett glapp här. Någonting som skaver. Vi blir inte lyckligare. Det finns en avtagande marginalnytta av en tusenlapp till när man redan är miljonär.

På detta svarade Andreas Bergh:

– Om jag får kalla er vänster, så är jag förvånad över er auktoritetstro. För bland det jag gillar i jämlikheten är att jag har rätt att säga emot dig även om du är professor och publicerat i Nature.

– En oerhört fin illustration av det här finns i en kille som är tonåring i Skåne och läser nationalekonomi på distans. Han skrev till professor Wilkinson att på Skattebetalarnas förening säger dom att det är så här, vad säger du om det? Wilkinson svarade och det finns en lång debatt om det här som slutar med att Wilkinson och Pickett erkänner att sambandet mellan förväntad livslängd och ojämlikhet faktiskt inte alls är så robust, eftersom utfallet beror på vilket års utgåva av FN:s statistik man använder.

– Det är en av de saker som är bra med jämlikhet i möjligheter. Att vi inte tror på folk blint bara därför att de är professorer, utan att vi faktiskt diskuterar argument.

– Slutligen, det kan tänkas att den här tonårige killen kan slå mynt av det här och skriva en bok, för han verkar vara ganska smart. Det kan bli så att han kanske kommer att tjänar mer än du och jag, Daniel. Och det är inte säkert att vi kommer att må dåligt av det.

Läs också Fredrik Segerfeldts kommentar.

Johan Folin på SvDs ledarsida skriver om Jämlikhetsanden och -bluffen här, och S-bloggaren Peter Andersson här.

Valsatsning

För övrigt, Finest.se valbloggssatsning rekommenderas. Den 19 september ska jag för andra valet i rad arbeta som röstmottagare i Stockholm stad. Det bästa med det är förmodligen att möta alla dessa människor som med raka ryggar och stolthet i blicken stiger in i vallokalen. Och varför ska de inte vara stolta? Tänk vad många som slagits för möjligheten att rösta. Att Finest.se - som når ut till väldigt många unga människor- tar ställning för att den som har rösträtt också ska använda den är därför kanonbra.

Jag finns på Knuff, därför finns jag.

Nu är jag inte längre en osynlig bloggare. För ungefär så känns det att inte kunna lägga till Knuff på sin blogg. Inga länkar syns, inga texter syns, du är inte sökbar på den populära sajten. Från att ha någorlunda höga knuffpoäng på den gamla bloggen så var jag utraderad.

Än finns jag inte riktigt hundraprocent upplockad. Men jag har åtminstone möjligheten att lägga till widgets med länkar. Hurra!

tisdag 17 augusti 2010

Hur hanterar myndigheter våra skattepengar?

Ja, under 2009 gick bland annat 1 miljard kronor till olika hotellvistelser, och av dem 215 000 kronor på Hotell Hilton Plaza. Och mellan 2003-2009 har myndigheterna tillsammans spenderat 48,93 miljoner kronor på biobiljetter.

Sånt här intressant, och mycket annat, kan sökmotorn 121.nu ta fram. De har precis lanserat en ny söktjänst där all information om offentliga transaktioner de senaste sju åren finns tillgängligt gratis. Förmodligen finns här en hel del gottigt för Slösö att gräva ner sig i.

måndag 16 augusti 2010

En tunnelbanebutler till er tjänst

Jag är inte ensam om att bli förvirrad av vad Socialdemokraterna egentligen vill med sin debattartikel i DN i dag.

Är det i dag förbjudet att starta företag som utför tjänster i närheten av en tunnelbana? Nej. Finns det i dag inga möjligheter att beställa hem din mat, ja till och med till dörren utan att behöva släpa den från tunnelbanan? Nej, de möjligheterna finns, till och med genom Coop. Frågorna är många, och det främsta frågetecknet är förstås detta som Erik Laakso skriver om:

Va? Finns det redan ett sånt system i Sverige? Skatteavdrag för hushållsnära tjänster? Säger du det? Det låter ju jättebra, visst är väl Socialdemokraterna i Stockholm för det? Jaså inte, hur kan det komma sig? Aha, för att det kallas pigavdrag bland sosse- och LO eliten runt om i landet och för att det infördes av borgarna. Det var konstigt. De borde kanske efterhöra med sina parti- och fackliga kamrater i öst hur det går att genomföra det (fast eftersom det redan är infört kanske man kan nöja sig med att säga att det får vara kvar och att det är bra?) och kalla det arbetarpolitik utan att behöva skriva om förslaget till ett närliggande med samma sorts subventioner med mycket mer omständligt förslag anpassat kring tunnelbanan?

Och om man inte bor i närheten av en tunnelbanestation - som till exempel övriga Sverige- så får man alltså vid en rödgrön seger inte längre stöd i vardagen genom RUT-avdraget. I stället kan man alltid glädjas med att det skapas jobb för butlers i tunnelbanan.