Breathtaking. Så skulle jag vilja beskriva Andy Warholutställningen. Rummen var helt fantastiska, att sätta den något uttjatade Marilyn på ko-tapeten gav det hela en ny innebörd, Mick Jaggerbilderna var underbara, och jag förstår att Kimberley Stewart blev glad över att hitta ett orginal hemma i pappa Rods gömmor. Jag och Lisa hade bara en halvtimme på oss där och jag känner att jag behöver gå dit igen. Kanske bara för att lyssna på ljudupptagningarna i de coola små nischerna.
Jag pratade med Magnus Ljungqvist precis innan jag gick dit. Han menade att jag var lite ute i fel decennium som lyssnade på Velvet Underground som upptakt och sen skulle se Warhol. Må så vara. Jag hade säkert gjort mig jättebra i kretsen runt Warhol. På ett icke-destruktivt sätt förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar