Replikerar på SvD Opinion

I dag publicerades min replik på Jenny Sonesson och Birgitta Wistrands artikel som jag skrivit om tidigare.

"Den viktigaste politiska händelsen du inte har läst om"

Det brittiska temat fortsätter, i dag genom Eiran som skriver en krönika på Makthavare.se om det skotska parlamentsvalet förra veckan. Texten finns också på engelska.

Låt Storbritannien visa vägen

Jag och Nima Sanandaji skriver i dag på SvD Opinion. 
Nimas nya rapport som visar hur den nya reformen i Storbritannien kan stå som inspiration till att faktiskt lagstifta bort fattigdomen kan du läsa här.

UPPDATERAD: Lyft blicken från hemmet

Så här mörk är ändå inte min bild av gårdagens workshop. Även om det nu blir mycket prat om härskartekniker etc, så var det verkligen en väldigt givande kväll.

Gårdagens workshop inleddes med riktigt bra betraktelser från olika perspektiv, som Anna Ekström, Alice Teodorescu, Jenny Sonesson och Agnes Arpi delade med sig av. Sedan blev diskussionen verkligen både hög och låg. Maria Eriksson och Alice skriver båda om vad som hände.

Ju mer jag tänkte på det här i går desto mer cirkulerade funderingarna kring hur sjutton det är tänkt att man ska hinna göra precis det man vill, oavsett om det är att bli hemmafru eller rädda världen, om så mycket tid ägnas åt tjafs. Sonesson visade till exempel bilder och initierade diskussionen om hedersvåld och fattigdom runt om i världen, och diskussionen som följde handlade om hur länge min eller din man kan få föräldraledigt. Lyft blicken för tusan! En av männen som deltog sa efteråt att det är konstigt att se hur mycket tid kvinnor lägger på att bråka med varandra. Pinsamt.

Eller som Alice skriver: Man måste vara galen för att resa sig upp i ett rum där merparten på förhand avskyr en och säga så provocerande saker som att kvinnor måste ha rätt att få välja själva. Så långt har jämställdheten gått i Sverige i dag. 

Men formatet var onekligen intressant, och diskussionen visade hur mycket det finns att göra.  Men nästa gång jag arrangerar workshop kanske vi får börja med Elaine Bergqvist som kan snacka lite härskartekniker, så att den delen är avklarad och ingen behöver "lilla gumma" någon annan.

UPPDATERAD: Feministbiblioteket refererar från workshopen

En ny välfärdsindustri

I går kväll var jag på Ljunggrens för att opponera på S-tankesmedjan Urban(s) rapport "En ny välfärdsindustri", tillsammans med Solnas oppositionsråd Johanna Graf och riksdagsledamoten Johan Löfstrand (båda socialdemokrater).

Rapporten inleds med att slå fast att Socialdemokraterna inte är ett parti som alla andra. Jag undrade naturligtvis om rapportförfattaren Magnus Sundberg i så fall menade att ALLA andra partier var precis likadana? Dessutom kunde alla få vara med och arbeta för Socialdemokraternas vision, vilket gjorde att jag också undrade vad man egentligen trodde om andra partier. Sundberg svarade sedan att han var glad att det kunde reta upp någon moderat, vilket fick mig att fråga vilken moderat han egentligen menade (Om du undrar hur jag röstade i senaste valet så kan du läsa det här)?

I övrigt så finns det en del godsaker i rapporten. Bland annat skriver Sundberg att S inte lyft fram välfärdsföretag - och personer aktiva inom dessa tillräckligt, att det finns en stor exportpotential som kan samlas under paraplyet "Svensk välfärd" med mera. Förhoppningen för tankesmedjan är att väcka debatt inom S. Grunden till rapporten kommer bland annat från de två senaste långtidsutredningarna, och eftersom Tvärdrags chefredaktör Daniel Suhonen var på plats kunde jag inte låta bli att säga att det nog inte skulle vara några problem. Det räcker med att instämma i en sak från långtidsutredningen (utmaningen kring den framtida finansieringen av välfärden) för att man ska få hela temanummer som handlar om en. Så det behöver de nog inte oroa sig över.
Det drog hem rätt många skrattsalvor.

Mer diskussion om Timbro och jämställdhet

Från dagens Svenska dagbladet

Läs mer här

För övrigt är vi naturligtvis jättenöjda med att andra "borgare" vill debattera frågan. Jag och bland annat Jenny Sonesson och Alice Teodorescu ska alla diskutera jämställdhet i morgon till exempel. Utan en debatt hade ju det varit rätt.. platt?

Och samtidigt blir vi förstås hur förvånande som helst över att Aftonbladets ledarsida tycker att vi har fel.
Verkligen. Jätte. Förvånade.

Back to the 50's

Typisk 50-talsbrud?

I helgen - lagom till Valborgsmässoafton som jag på traditionsenligt sätt firade i Uppsala - skrev folkpartisten Jenny Sonesson och moderaten Birgitta Wistrand på SvD Opinion om att Timbro, genom mig, backar till 50-talet i diskussion om jämställdhet.

Eftersom jag( naturligtvis) sätter tradition och familj först (först var det Valborg i Uppsala, och sedan ägnades söndagen  åt min gammelmoster Mariannes 80-årsdag- en alldeles fantastisk journalist som haft en strålande karriär hela sitt liv) och därefter haft fullt upp med diverse olika bokprojekt, rapportlanseringar och debatter så har jag helt enkelt inte hunnit kommentera detta. En ordentlig replik kommer dock.

Fram till dess kan ni gärna fundera på varför det är en sådan förolämpning att "backa till 50-talet"? Ja, det fanns mycket som var galet i samhället, men politiken i sig kanske inte nödvändigtvis var problemet? Det handlade ofta snarare om felaktiga attityder. Det är, som bekant, inte säkert att politiken är lösningen på det man inte tycker fungerar rätt och riktigt.

Jag pratade med en kvinna som var ung just på 50-talet. Hon berättade följande historia:

- Stackars dig mamma som växte upp på 50 och 60 –talet. Inte undra på att Du är så knäpp.  Då du var barn så var alla kvinnor hemmafruar och tvingade till att passa sina barn och passa upp på sin man ..
Dottern hade haft ” Jämställdhetsvecka” andra året på gymnasiet, vårterminen 2010.

Dotterns mormor, farmor, farmors mor , mormors mor var alla yrkesverksamma på 50-talet . Dessa kvinnor var långt ifrån ensamma – ungefär 50% av alla kvinnor i arbetsför ålder var yrkesverksamma . Idag dryga 70%

1960 rådde tillväxt, kommunalskatten var ca 15 % och totala skattetrycket strax under 25 %.Jag gick då i mellanstadiet i skolan på Stora Essingen , en ö med 3500 invånare och broförbindelser till Kungsholmen. På ön fanns minst ett 40 –tal småföretag , ungefär en fjärdedel ägdes och drevs av kvinnor. Många av mina kamraters mammor var hemma med sina barn under några år, om de hade råd. När de sedan gick tillbaka till sitt arbete var det aldrig något problem. Tillväxten var så stor, alla behövdes.

Men med en sådan låg skatt så kan det väl inte ha varit speciellt bra service för medborgarna. Eller?

På ön hade vi två läkare som gjorde hembesök, mitt i natten om så behövdes. Det fanns också en distriktssköterska som gjorde hembesök, så gjorde också diakonissan. BVC gjorde hembesök . Då liksom nu gratis vaccinering av barn och olika hälsokontroller. Kontrollerade gjorde också kvarterspolis Nilsson som även besökte skolan i sällskap med hunden Klang för att undervisa i cykelvett, trafikvett och annat vett.  Om en förälder var sjuk kom en hemsamarit hem och tog hand om barnen, lagade mat och så vidare.

På ön fanns lekparker och parklek, lekskola förmiddag och eftermiddag, daghem för de barn vars föräldrar arbetade heltid eller eftermiddagshem – motsvarande fritidshem idag – där skolbarn till föräldrar som arbetade kunde vara, idrottsplats, ungdomsgård, ålderdomshem och förstås skola.

I skolan fick vi gratis skolböcker som man fick behålla. Fria skrivböcker, pennor, suddgummin, linjaler, passare liksom bläckpennor och bläck för välskrivning. Skolmaten var avgiftsfri ( med troligen lika ”äcklig” potatis som nu), skolsköterskan  hade mottagning flera dagar i veckan, vi hade skolläkare och fri skoltandvård. Det fanns skolbibliotek samt bibliotek för allmänheten. För de barn som hade läs och skrivsvårigheter fanns det en läsklass där läraren var speciallärare. Skolan hade också en simbassäng med simundervisning, en skolträdgård där man odlade rädisor, blommor och annat, och så ingick det musikundervisning i blockflöjt och fiol.

 Nej, jag vill inte backa tiden, det är omöjligt. Och historien ovan är från Stockholms innerstad, vilket förstås kan skilja sig ordentligt åt från andra delar av landet. Men det är fortfarande hennes historia, som hon minns det. Det är rätt spännande att tänka hur en tid som beskrivs på så sätt också kan användas som den mest museala tiden någonsin. När man säger att någon vill backa till 50-talet så menar man ju i princip att den personen är en dinosaurie.

Det är framförallt mitt uttalande om att framgång inte är smärtfri som gör att boken tycks vara författad på 50-talet, enligt debattörerna. Mycket intressant, eftersom det finns en hel del forskning på det området. Makt tar tid, och en undersökning från 2004 visar till exempel att både manliga och kvinnliga chefer har mycket tidskrävande arbeten. Vanligen arbetar cheferna cirka tio timmar per dag, och till detta kommer för männens del två timmar och för kvinnorna tre timmar ”arbetsrelaterade uppdrag och aktiviteter”.  Samhällets belöningsstrukturer spelar också ofta en avgörande roll för om människor tycker att det är värt att göra de val som är nödvändiga för att närma sig maktpositioner. Företagsledare varnar  i dag för svårigheter att rekrytera chefer  - både kvinnor som män – på grund av att chefsarbete är för tidskrävande. I stället prioriterar man familjen. Det handlar naturligtvis inte om att någon är lat, utan att krävande arbeten ställer höga krav. Vissa är beredda att göra den prioriteringen, men inte alla. Bland annat handlar Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi, bok "Vägar till ökad jämställdhet i svenskt näringsliv" om den tidsmässiga och sociala konflikten mellan familj och karriär.

Nåväl. En ordentlig replik kommer som sagt.