Saknad

Nu är det drygt två veckor sedan pappa dog. På fredag- 11 september och allt- är det begravning. Det har varit två väldigt märkliga veckor. Det går inte alls att förutspå hur man ska må när ens förälder försvinner, och vad man mår bra av att göra.

Jag är trött, så mycket tröttare än jag någonsin varit. Häromveckan var jag på ett mingel, som ju lite är ett av mina signum att vara på, och jag blev så trött. "Hej! Hur är det?!" frågar folk slentrianmässigt och man ser på deras glada min att de absolut inte vill höra att "Nej, det är så där. Min pappa har just dött". Så jag säger det inte. Så kommer någon fram som vet och det blir konstigt. Efter en halvtimme fick jag promenera hem och känna mig alldeles utpumpad.

Fick en förfrågan om att vara med i en talarförmedlings stall. Jag blev väldigt glad och smickrad förstås. Och den som jag allra helst ville berätta det för, han finns inte där längre. I min glädje så blev allt så ledsamt ändå. Något som gör att folk nästan ser lite skrajsna ut när man skrattar. Gränsen mellan skratt och gråt har aldrig varit så hårfin. Men jag njuter ändå av stunderna av glädje. Jag njuter av att livet går framåt och inte är nattsvart, även om det finns starka stunder av sorg.

Förra helgen var jag med min syster med flera och gick igenom pappas lägenhet. Jag blev glad över att se att han sparat en massa vykort och teckningar han fått genom åren. Och jag är glad över att jag på dem skrivet "Jag älskar dig pappa!"
Det finns alltid saker som är osagda. Men de mest viktiga att säga har blivit sagt.

Såg att Bloggvärldsbloggen har just Pappa som tema. Så det här, det här är mitt bidrag.

15år och stjärna

Jag hittade mina gamla dagböcker häromveckan. Den första är skriven 1994, och börjar med att jag börjar högstadiet. Jag har läst dem fram till att jag börjar gymnasiet och det är en resa som består av vänner, killar och lite kläder/musik. Det är enormt intressant att läsa, jag är kaxig och framåt och svänger i känslor och åsikter från den ena dagen till den andra. Men lite genant är det. Ni vet, man beskriver att man tycker att någon är så enormt snygg, eller att någon är så töntig att det är som en karaktär i en amerikansk high-schoolfilm. Jag är glad att jag inte har dem på nätet, det är jag. Men så minns jag också första gången jag var ute på internet. Jag minns när jag inte hade en egen emailadress utan använde min styvpappa och hur livet var när Aftonbladet Chat var höjden av social media-revolution.

Det gör inte dagens femtonåringar och när de är så gamla som mig (så att man på fullaste allvar två dagar i rad har pratat om att det är trendigt med giftermål nuförtiden) så kommer det vara vardagsmat att man kan hitta " I LOVE YOU XXXX" eller vad det nu kan tänkas stå helt publikt. Inga konstigheter. Och blonda tjejer med rosa läppstift har liksom alltid varit populära. What's new?

Almedalsbesökare- här är ditt liv!

Läs mer här.

LO-medlemmarna kan välja själva

Under sommarens medverkan i Tv4s Nyhetspanel träffade jag Ann-Charlott Altstadt, som bland annat skriver ledare i Flamman. Jag var högerspöket och Ann-Charlott vänsterditot och av naturliga skäl så har vi olika syn på mycket här i livet.

Läser nu en krönika i LO-tidningen av Ann-Charlott där jag faktiskt håller med i någon mening om själva förslaget: att LO inte per automatik ska stödja socialdemokraterna. Sedan är det en hel del saker i analysen dit som jag definitivt inte håller med om. Det finns t ex stor anledning att tro att många av LO-medlemmarna inte tycker eller gör vare sig som LO-ledningen vill eller som Ann-Charlott vill. Bland annat visar en undersökning från Folksam att dessa grupper är de som helst skulle teckna en privat äldreomsorgsförsäkring om det var möjligt. De är också fler som har eller som planerar att teckna en privat sjukvårdsförsäkring än bland TCOs medlemmar.

Därför borde inte LO stödja något parti.
Jag tror LOs medlemmar är helt kapabla att välja själva.

Mappies och 80talister

Häromdagen retade jag min oskyldige jämnårige kollega Fredrik för att börja bli till åren på grund av hans nya fabläss för medelålders manliga författare. Någon dag senare och jag sitter som ett tänt ljus på en föreläsning med Amelia Adamo. Skrattar först som skrattar sist?

Nej, det enda det är ett symptom på är att Amelia är en talang utan dess like. Och själv överraskar jag mig själv nästan vid mina ständigt ökande kunskaper om kontexten äldreomsorg. Amelia pratade för övrigt om sin målgrupp mappie:sar (55plussarna) och som hon pratade om det hela så kände jag nästan igen mig från många andra typer av generationsföreläsningar och snack.
80-talisterna.
Amelia sa att mappies är vana att få vad de vill (och gärna betala för det) och få det nu. Är det inte så vi beskrivs också? Fast vi kallas än så länge bortskämda för det?

Vaccin

Som bekant hade jag och min sambo svininfluensan eller A(H1n1) för några veckor sedan. Det är en för jäklig influensa och jag är fortfarande rätt matt. Men vi klarade oss bra i slutändan. Men för varje person som blir smittad smittas i snitt två andra personer, enligt Expressens ledarsida idag. Även om jag, och kanske även du, fixar svininfluensan bra vet man inte hur dem du smittar fixar det. Därför hade ju förstås vaccinet varit att föredra. Jag blir med anledning av detta alldeles perplex hur så många människor faktiskt säger att "vaccinet är farligare" och en del av en komplott (förmodligen finansierad av CIA). Kvällstidningarna har spätt på det hela och bilden av att man blir förlamad av vaccinet sprids flitigt. Bloggen Akademisk frihet skriver om vad den rädslan kommer ifrån.

Expressen skriver det bra, ta svininfluensan på allvar men få inte panik.
Och ta vaccinet när det erbjuds.

Lärare och entreprenörskap

Eget företagande och entreprenörskap inspirar och intresserar mig. Inom barnomsorgs- och utbildningssektorn har antalet eget företagare de senaste tio åren ökat med femtio procent, och utgör nu en fjärdedel av den hela sektorn. Då påminns jag om den framstående företrädaren för många av landets lärarstudenter som för något år sedan sa till mig att det där med entreprenörskap i utbildningen inte var något som var relevant för han och hans medlemmar.

Huvudet på spiken.