Häromdagen retade jag min oskyldige jämnårige kollega Fredrik för att börja bli till åren på grund av hans nya fabläss för medelålders manliga författare. Någon dag senare och jag sitter som ett tänt ljus på en föreläsning med Amelia Adamo. Skrattar först som skrattar sist?
Nej, det enda det är ett symptom på är att Amelia är en talang utan dess like. Och själv överraskar jag mig själv nästan vid mina ständigt ökande kunskaper om kontexten äldreomsorg. Amelia pratade för övrigt om sin målgrupp mappie:sar (55plussarna) och som hon pratade om det hela så kände jag nästan igen mig från många andra typer av generationsföreläsningar och snack.
80-talisterna.
Amelia sa att mappies är vana att få vad de vill (och gärna betala för det) och få det nu. Är det inte så vi beskrivs också? Fast vi kallas än så länge bortskämda för det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar