Nu är det drygt två veckor sedan pappa dog. På fredag- 11 september och allt- är det begravning. Det har varit två väldigt märkliga veckor. Det går inte alls att förutspå hur man ska må när ens förälder försvinner, och vad man mår bra av att göra.
Jag är trött, så mycket tröttare än jag någonsin varit. Häromveckan var jag på ett mingel, som ju lite är ett av mina signum att vara på, och jag blev så trött. "Hej! Hur är det?!" frågar folk slentrianmässigt och man ser på deras glada min att de absolut inte vill höra att "Nej, det är så där. Min pappa har just dött". Så jag säger det inte. Så kommer någon fram som vet och det blir konstigt. Efter en halvtimme fick jag promenera hem och känna mig alldeles utpumpad.
Fick en förfrågan om att vara med i en talarförmedlings stall. Jag blev väldigt glad och smickrad förstås. Och den som jag allra helst ville berätta det för, han finns inte där längre. I min glädje så blev allt så ledsamt ändå. Något som gör att folk nästan ser lite skrajsna ut när man skrattar. Gränsen mellan skratt och gråt har aldrig varit så hårfin. Men jag njuter ändå av stunderna av glädje. Jag njuter av att livet går framåt och inte är nattsvart, även om det finns starka stunder av sorg.
Förra helgen var jag med min syster med flera och gick igenom pappas lägenhet. Jag blev glad över att se att han sparat en massa vykort och teckningar han fått genom åren. Och jag är glad över att jag på dem skrivet "Jag älskar dig pappa!"
Det finns alltid saker som är osagda. Men de mest viktiga att säga har blivit sagt.
Såg att Bloggvärldsbloggen har just Pappa som tema. Så det här, det här är mitt bidrag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar