Få har väl missat de briljanta partiledarintervjuer som den senaste veckan sänts i P3 Brunchrapporten? Henrik Torehammar har gjort ett strålande jobb att kombinera ideologi med popkultur. I dag var det Mona Sahlins tur.
Johan Wennström skriver om några av de intressanta high-lights som kan höras i programmet. Bland annat beskriver hon sin ideologi som Jämlikhetsanden. Kanske det vore nyttigt för Sahlin att komma på den svenska lanseringen av boken Jämlikhetsbluffen?
tisdag 10 augusti 2010
måndag 9 augusti 2010
Me and my amazing life on Facebook
(UPPDATERAD)
Har Jantelagen äntligen gått och dragit något gammalt över sig? I en rad artiklar och diskussioner analyseras det så kallade statusuppdateringsskrytet. Julia Skott tror inte att det är ett förändrat beteende, utan snarare förändrade kommunikationskanaler som ligger bakom.
Själv har jag reagerat mer på "gnällspikarna" på Facebook. De som utan hämningar skriver om att de är besvikna på sin sambo som aldrig hjälper till, de som alltid lyckas få in minst ett klagomål i sina statusar, eller de som delar med sig av väldigt privata känslor. Att ett tusental personer, eller åtminstone ett hundratal, får veta att man ätit "världens! godaste! middag!" är en sak. Men att lika många personer får en inblick i familjebråk, arbetsplatsgruff eller liknande är något annat. Tänker de på vilka som kan läsa? Hur upplever de själva det i fall deras pojkvän skulle skriva att de är så himla trötta på att de aldrig tvättar hemma? Spelar det ingen roll?
Glädje och stolthet kan och ska man dela med sig av till många. Men privat ilska och besvikelse kanske, måhända, passar sig i andra forum än framför en hel Facebookoffentlighet?
UPPDATERAD: Facebook engagerar ju som bekant (något som så många är involverad i tenderar att göra det), och därför är det på sin plats att förtydliga lite. Nej, jag vill inte ha en glamouriserad yta på Facebook bara. Livet är fullt av både upp- och nedgångar.
"Är det inte ett väldigt nedlåtande sätt att tro att folk inte förstår vad de gör?" frågar sig Anna på Twitter. Men visst utgår jag från att folk vet vad de gör. De skriver på Facebook. Det är inte många personer som det handlar om, men tillräckligt många för att jag ska ha tänkt på det. Och det var egentligen min poäng. Tidningarna skriver en massa om den glorifierade statusuppdateringsyran, men det är inget som jag har tänkt på alls. Vad jag i stället har reagerat på är motsatsen.
Att min privata sfär ser annorlunda ut, och att jag resonerar på ett annat sätt än dem, är egentligen en bisak.
Har Jantelagen äntligen gått och dragit något gammalt över sig? I en rad artiklar och diskussioner analyseras det så kallade statusuppdateringsskrytet. Julia Skott tror inte att det är ett förändrat beteende, utan snarare förändrade kommunikationskanaler som ligger bakom.
Själv har jag reagerat mer på "gnällspikarna" på Facebook. De som utan hämningar skriver om att de är besvikna på sin sambo som aldrig hjälper till, de som alltid lyckas få in minst ett klagomål i sina statusar, eller de som delar med sig av väldigt privata känslor. Att ett tusental personer, eller åtminstone ett hundratal, får veta att man ätit "världens! godaste! middag!" är en sak. Men att lika många personer får en inblick i familjebråk, arbetsplatsgruff eller liknande är något annat. Tänker de på vilka som kan läsa? Hur upplever de själva det i fall deras pojkvän skulle skriva att de är så himla trötta på att de aldrig tvättar hemma? Spelar det ingen roll?
Glädje och stolthet kan och ska man dela med sig av till många. Men privat ilska och besvikelse kanske, måhända, passar sig i andra forum än framför en hel Facebookoffentlighet?
UPPDATERAD: Facebook engagerar ju som bekant (något som så många är involverad i tenderar att göra det), och därför är det på sin plats att förtydliga lite. Nej, jag vill inte ha en glamouriserad yta på Facebook bara. Livet är fullt av både upp- och nedgångar.
"Är det inte ett väldigt nedlåtande sätt att tro att folk inte förstår vad de gör?" frågar sig Anna på Twitter. Men visst utgår jag från att folk vet vad de gör. De skriver på Facebook. Det är inte många personer som det handlar om, men tillräckligt många för att jag ska ha tänkt på det. Och det var egentligen min poäng. Tidningarna skriver en massa om den glorifierade statusuppdateringsyran, men det är inget som jag har tänkt på alls. Vad jag i stället har reagerat på är motsatsen.
Att min privata sfär ser annorlunda ut, och att jag resonerar på ett annat sätt än dem, är egentligen en bisak.
torsdag 5 augusti 2010
Facket, makten och den svenska modellen
"Fackets makt måste minska" skriver Helen Törnqvist på SvD Brännpunkt i dag, och får till de förvisso stilistiskt snygga men innehållsmässigt felaktiga "I vårens avtalsrörelse har fackföreningarna spänt musklerna. Flera branscher utsattes för strejk. För mig som icke-facklig är tuppfäktningen fånig med tanke på att jobbskatteavdraget har gett mer än någon facklig förhandling."
Lönemässigt kan det absolut stämma (jobbskatteavdraget är fenomenalt bra), men sedan finns det ju en lång rad andra saker som parterna på arbetsmarknaden kommer överens om som ger arbetstagare mycket. Nyckeln är just att komma överens, förhandlingar och avtal. När det kommer till arbetsmarknaden är det långt mer sexigt än lagstiftning som Helen tycks föredra (förutom lagen om anställningsskydd, LAS, då).
Trösklarna till arbetsmarknaden, framförallt för unga och utrikesfödda, är allt för höga och här krävs det flexibelt tänkande. Både lagstiftningen och parterna kan bli bättre på den fronten. Men att minska partsdialogen mellan arbetsgivare och arbetstagare och deras respektive företrädare och ersätta det med lagstiftning kommer knappast skapa en smidigare arbetsmarknad.
Och sen det ständiga snacket om "facket" som gör si eller så, jag orkar knappt gå in på det. "Fackets kollektivistiska syn på anställda" ... nej, jag känner då rakt inte igen det vare sig från mitt eget fackförbund (och vet ni vad, jag är långt ifrån ensam på Timbro om att vara medlem i ett fackförbund. Har ni hört på maken?!) eller från andra förbund som jag har arbetat nära och haft insikt i. Det första som möter en när man besöker Om Jusek är Vi tror på lösningar nära individen. Bara som ett exempel alltså. Nästa steg är väl att påstå att "facket stöder SSU:s tv-reklam". Det är bara att läsa ett antal av de bloggar som skriver om artikeln. Var och varannan skriver om LO. För att citera Juridikbloggen:
Det är lätt att misstänka att i bakgrunden spökar känslan att åtminstone LO nämligen gått utöver det uppdrag som förbundet har – att värna arbetstagarnas rätt på arbetsmarknaden – och blivit inte så mycket mer än en socialdemokratisk kampmaskin som med stora sponsorpengar försöker säkerställa att den svenska socialdemokratin är och förblir Partiet (i singularis och med stort ”p”). Klart att man försöker att underminera en politisk motståndare, och det är i valtider också fullkomligt legitimt. Men det är mindre legitimt att på vägen sprida myter och halvsanningar om arbetsmarknaden och dess funktionssätt. Politik blir bäst när den baseras på fakta – även när dessa är obekväma – istället för på skrämselpropaganda.
Hursomhelst. I april så modererade jag en debatt mellan Cristian Sjövind, vd Jobb & liv, Camilla Littorin, förbundssekreterare FöretagarFörbundet och Peter Larsson, samhällspolitisk direktör Sveriges Ingenjörer om just den svenska modellen. Ja, arbetsmarknaden förändras. Samhället förändras likaså. När Saltsjöbadsavtalet signerades såg Sverige helt annorlunda ut. Det är fler tjänstemän och akademiker som är medlemmar i ett fackförbund i dag än vad det är arbetare. Diskussioner om hur den svenska modellen ska utvecklas behövs. Men för att komma någonstans i dem så bör man följa Camilla Littorins uppmaning och släppa den gamla synen och värdesystemet om två krafter som står emot varandra på arbetsmarknaden. Littorin menade främst synen på arbetsgivare som de onda och arbetstagarna som de goda, men det går lika bra att vända på steken som Helen Törnqvist. Camilla Littorin fortsätter med att säga att alla har ju behov av ett arbete att gå till, och vad man ska enas kring är ett arbete för bra arbetsplatser och bra miljöer där människor kan växa i takt med företagen.
Hela den debatten går att se här nedan:
Länkar: Lisa Gemmel , Magnus Andersson,
Lönemässigt kan det absolut stämma (jobbskatteavdraget är fenomenalt bra), men sedan finns det ju en lång rad andra saker som parterna på arbetsmarknaden kommer överens om som ger arbetstagare mycket. Nyckeln är just att komma överens, förhandlingar och avtal. När det kommer till arbetsmarknaden är det långt mer sexigt än lagstiftning som Helen tycks föredra (förutom lagen om anställningsskydd, LAS, då).
Trösklarna till arbetsmarknaden, framförallt för unga och utrikesfödda, är allt för höga och här krävs det flexibelt tänkande. Både lagstiftningen och parterna kan bli bättre på den fronten. Men att minska partsdialogen mellan arbetsgivare och arbetstagare och deras respektive företrädare och ersätta det med lagstiftning kommer knappast skapa en smidigare arbetsmarknad.
Och sen det ständiga snacket om "facket" som gör si eller så, jag orkar knappt gå in på det. "Fackets kollektivistiska syn på anställda" ... nej, jag känner då rakt inte igen det vare sig från mitt eget fackförbund (och vet ni vad, jag är långt ifrån ensam på Timbro om att vara medlem i ett fackförbund. Har ni hört på maken?!) eller från andra förbund som jag har arbetat nära och haft insikt i. Det första som möter en när man besöker Om Jusek är Vi tror på lösningar nära individen. Bara som ett exempel alltså. Nästa steg är väl att påstå att "facket stöder SSU:s tv-reklam". Det är bara att läsa ett antal av de bloggar som skriver om artikeln. Var och varannan skriver om LO. För att citera Juridikbloggen:
Det är lätt att misstänka att i bakgrunden spökar känslan att åtminstone LO nämligen gått utöver det uppdrag som förbundet har – att värna arbetstagarnas rätt på arbetsmarknaden – och blivit inte så mycket mer än en socialdemokratisk kampmaskin som med stora sponsorpengar försöker säkerställa att den svenska socialdemokratin är och förblir Partiet (i singularis och med stort ”p”). Klart att man försöker att underminera en politisk motståndare, och det är i valtider också fullkomligt legitimt. Men det är mindre legitimt att på vägen sprida myter och halvsanningar om arbetsmarknaden och dess funktionssätt. Politik blir bäst när den baseras på fakta – även när dessa är obekväma – istället för på skrämselpropaganda.
Hursomhelst. I april så modererade jag en debatt mellan Cristian Sjövind, vd Jobb & liv, Camilla Littorin, förbundssekreterare FöretagarFörbundet och Peter Larsson, samhällspolitisk direktör Sveriges Ingenjörer om just den svenska modellen. Ja, arbetsmarknaden förändras. Samhället förändras likaså. När Saltsjöbadsavtalet signerades såg Sverige helt annorlunda ut. Det är fler tjänstemän och akademiker som är medlemmar i ett fackförbund i dag än vad det är arbetare. Diskussioner om hur den svenska modellen ska utvecklas behövs. Men för att komma någonstans i dem så bör man följa Camilla Littorins uppmaning och släppa den gamla synen och värdesystemet om två krafter som står emot varandra på arbetsmarknaden. Littorin menade främst synen på arbetsgivare som de onda och arbetstagarna som de goda, men det går lika bra att vända på steken som Helen Törnqvist. Camilla Littorin fortsätter med att säga att alla har ju behov av ett arbete att gå till, och vad man ska enas kring är ett arbete för bra arbetsplatser och bra miljöer där människor kan växa i takt med företagen.
Hela den debatten går att se här nedan:
Länkar: Lisa Gemmel , Magnus Andersson,
onsdag 4 augusti 2010
Obekväm aktivitst
Det är jag det. Åtminstone beskriver Utbildningsradion sin programserie Kära medborgare som en serie om de obekväma aktivisterna. Och eftersom jag medverkar i ett program så blir slutsatsen förstås att även jag räknas dit.
Första programmet sänds i kväll, 20.30 i SVT2. När "mitt" program sänds återkommer jag om.
tisdag 3 augusti 2010
Tio-tolv år sedan sist
Inte sedan jag skaffade mobiltelefon 1998 har jag använt klocka. Trots det har jag gjort mig känd som någon som kommer i tid. Få se vad det här nytillskottet tillför, mer än att vara snygg på min arm förstås. Kan beställas på Aldora.se
Nya vågen special
Om du missade min medverkan i Kulturradion: Nya vågen så - förutom att det hela tiden funnits på nätet- finns chansen i Nya vågen Special: Feminism och manlighet.
Are you for real?
Ramlar in i en någon vecka gammal diskussion initierad av den socialdemokratiske bloggaren Johan Ulvenlöv. In short: sossarnas bloggnätverk Netroots behövs, medan högerbloggar inte behövs för det finns tankesmedjor, fler borgerliga ledarsidor med mera.
Vidare har - enligt bloggaren Tokmoderaten- Ulvelöv sagt: Vad jag menar är att jag aldrig sett en diskussion kring vad ni vill göra. Vi har en problemformulering vi jobbar med, den kan du tycka vara fel eller inte.
Va? Måste jag dela en verksamhetsplan med andra borgerliga bloggare för att ha ett esxistensberättigande? Blir det inte riktigt ointressant om alla bloggare som råkar vara högersinnade skulle ha precis och exakt samma mål och stil. Vad är meningen? Herregud, låt tusen blommor blomma.
Och det gör dem. Läs bland annat Tokmoderaten (här kan du också läsa citatet från Ulvenlöv i sin helhet), No size fits all och Mina Moderata karameller.
Själv använder jag bloggen som form för att jag trivs med det. Arbeta för att regeringen ska bli omvald gör jag lite varstans.
Vidare har - enligt bloggaren Tokmoderaten- Ulvelöv sagt: Vad jag menar är att jag aldrig sett en diskussion kring vad ni vill göra. Vi har en problemformulering vi jobbar med, den kan du tycka vara fel eller inte.
Va? Måste jag dela en verksamhetsplan med andra borgerliga bloggare för att ha ett esxistensberättigande? Blir det inte riktigt ointressant om alla bloggare som råkar vara högersinnade skulle ha precis och exakt samma mål och stil. Vad är meningen? Herregud, låt tusen blommor blomma.
Och det gör dem. Läs bland annat Tokmoderaten (här kan du också läsa citatet från Ulvenlöv i sin helhet), No size fits all och Mina Moderata karameller.
Själv använder jag bloggen som form för att jag trivs med det. Arbeta för att regeringen ska bli omvald gör jag lite varstans.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)