Facket, makten och den svenska modellen

"Fackets makt måste minska" skriver Helen Törnqvist på SvD Brännpunkt i dag, och får till de förvisso stilistiskt snygga men innehållsmässigt felaktiga "I vårens avtalsrörelse har fackföreningarna spänt musklerna. Flera branscher utsattes för strejk. För mig som icke-facklig är tuppfäktningen fånig med tanke på att jobbskatteavdraget har gett mer än någon facklig förhandling."

Lönemässigt kan det absolut stämma (jobbskatteavdraget är fenomenalt bra), men sedan finns det ju en lång rad andra saker som parterna på arbetsmarknaden kommer överens om som ger arbetstagare mycket. Nyckeln är just att komma överens, förhandlingar och avtal. När det kommer till arbetsmarknaden är det långt mer sexigt än lagstiftning som Helen tycks föredra (förutom lagen om anställningsskydd, LAS, då).

Trösklarna till arbetsmarknaden, framförallt för unga och utrikesfödda, är allt för höga och här krävs det flexibelt tänkande. Både lagstiftningen och parterna kan bli bättre på den fronten. Men att minska partsdialogen mellan arbetsgivare och arbetstagare och deras respektive företrädare och ersätta det med lagstiftning kommer knappast skapa en smidigare arbetsmarknad.

Och sen det ständiga snacket om "facket" som gör si eller så, jag orkar knappt gå in på det. "Fackets kollektivistiska syn på anställda" ... nej, jag känner då rakt inte igen det vare sig från mitt eget fackförbund (och vet ni vad, jag är långt ifrån ensam på Timbro om att vara medlem i ett fackförbund. Har ni hört på maken?!) eller från andra förbund som jag har arbetat nära och haft insikt i. Det första som möter en när man besöker Om Jusek är Vi tror på lösningar nära individen. Bara som ett exempel alltså. Nästa steg är väl att påstå att "facket stöder SSU:s tv-reklam". Det är bara att läsa ett antal av de bloggar som skriver om artikeln. Var och varannan skriver om LO. För att citera Juridikbloggen:
Det är lätt att misstänka att i bakgrunden spökar känslan att åtminstone LO nämligen gått utöver det uppdrag som förbundet har – att värna arbetstagarnas rätt på arbetsmarknaden – och blivit inte så mycket mer än en socialdemokratisk kampmaskin som med stora sponsorpengar försöker säkerställa att den svenska socialdemokratin är och förblir Partiet (i singularis och med stort ”p”). Klart att man försöker att underminera en politisk motståndare, och det är i valtider också fullkomligt legitimt. Men det är mindre legitimt att på vägen sprida myter och halvsanningar om arbetsmarknaden och dess funktionssätt. Politik blir bäst när den baseras på fakta – även när dessa är obekväma – istället för på skrämselpropaganda.

Hursomhelst. I april så modererade jag en debatt mellan Cristian Sjövind, vd Jobb & liv, Camilla Littorin, förbundssekreterare FöretagarFörbundet och Peter Larsson, samhällspolitisk direktör Sveriges Ingenjörer om just den svenska modellen. Ja, arbetsmarknaden förändras. Samhället förändras likaså. När Saltsjöbadsavtalet signerades såg Sverige helt annorlunda ut. Det är fler tjänstemän och akademiker som är medlemmar i ett fackförbund i dag än vad det är arbetare. Diskussioner om hur den svenska modellen ska utvecklas behövs. Men för att komma någonstans i dem så bör man följa Camilla Littorins uppmaning och släppa den gamla synen och värdesystemet om två krafter som står emot varandra på arbetsmarknaden. Littorin menade främst synen på arbetsgivare som de onda och arbetstagarna som de goda, men det går lika bra att vända på steken som Helen Törnqvist. Camilla Littorin fortsätter med att säga att alla har ju behov av ett arbete att gå till, och vad man ska enas kring är ett arbete för bra arbetsplatser och bra miljöer där människor kan växa i takt med företagen.

Hela den debatten går att se här nedan:



Länkar: Lisa Gemmel , Magnus Andersson,