(UPPDATERAD)
Har Jantelagen äntligen gått och dragit något gammalt över sig? I en rad artiklar och diskussioner analyseras det så kallade statusuppdateringsskrytet. Julia Skott tror inte att det är ett förändrat beteende, utan snarare förändrade kommunikationskanaler som ligger bakom.
Själv har jag reagerat mer på "gnällspikarna" på Facebook. De som utan hämningar skriver om att de är besvikna på sin sambo som aldrig hjälper till, de som alltid lyckas få in minst ett klagomål i sina statusar, eller de som delar med sig av väldigt privata känslor. Att ett tusental personer, eller åtminstone ett hundratal, får veta att man ätit "världens! godaste! middag!" är en sak. Men att lika många personer får en inblick i familjebråk, arbetsplatsgruff eller liknande är något annat. Tänker de på vilka som kan läsa? Hur upplever de själva det i fall deras pojkvän skulle skriva att de är så himla trötta på att de aldrig tvättar hemma? Spelar det ingen roll?
Glädje och stolthet kan och ska man dela med sig av till många. Men privat ilska och besvikelse kanske, måhända, passar sig i andra forum än framför en hel Facebookoffentlighet?
UPPDATERAD: Facebook engagerar ju som bekant (något som så många är involverad i tenderar att göra det), och därför är det på sin plats att förtydliga lite. Nej, jag vill inte ha en glamouriserad yta på Facebook bara. Livet är fullt av både upp- och nedgångar.
"Är det inte ett väldigt nedlåtande sätt att tro att folk inte förstår vad de gör?" frågar sig Anna på Twitter. Men visst utgår jag från att folk vet vad de gör. De skriver på Facebook. Det är inte många personer som det handlar om, men tillräckligt många för att jag ska ha tänkt på det. Och det var egentligen min poäng. Tidningarna skriver en massa om den glorifierade statusuppdateringsyran, men det är inget som jag har tänkt på alls. Vad jag i stället har reagerat på är motsatsen.
Att min privata sfär ser annorlunda ut, och att jag resonerar på ett annat sätt än dem, är egentligen en bisak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar