1 år

Eiran

Helt otroligt, men det har redan gått ett år sedan jag och Eiran gifte oss. Ett alldeles underbart första år. Det firade vi genom en härlig långhelg på Eckerö. Åland. 

Eckerö

Jag med den finska, åländska och svenska flaggan i bakgrunden.

Konservativ röst i Fas3-verksamhet?

"Ledarskribenten"* Aron Lund skriver i dagens UNT:

Regeringens skolpolitik fick sig en rejäl bredsida i Expressen häromdagen (30/5), i en artikel av Eva Cooper, ”ansvarig för Timbros välfärdsprogram”. Timbro är som bekant flaggskeppet i den svenska näringslivslobbyns armada av sponsrade tyckare, tankesmedjor, förlag, frontgrupper, tidskrifter och enfrågerörelser. Under många år fungerade Timbro stundtals som ett slags Fas 3-program för libertarianer, men på senare tid har man utvecklat verksamheten till att också plocka in konservativa röster. Det börjar märkas.

Fyndigt värre. Men helt felaktigt förstås. Det finns gott om arbetsuppgifter på Timbro vilket borde vara det yttersta tecknet på att det inte är en Fas3-verksamhet.  Under tiden vi arbetar på Timbro så söker vi  inte arbete genom Arbetsförmedlingen.

Lund menar att jag är en konservativ röst i denna slags Fas3-verksamhet. Detta för att jag försvarar valfrihet och mångfald genom hemskolning. Jag kan nämna att till exempel liberalen Johan Norberg försvarat hemundervisning, Mårten Schultz likaså (som undrar var liberalerna finns i debatten om den individuella friheten inom ramen för familjen. Det kanske Lund kan svara på?), och Carl-Johan Rehbinder från Liberaldemokraterna alla diskuterat samma sak. Men de kanske alla också ägnar sig åt Fas3-verksamhet, och därmed är en del av ett stort slöseri med både människor och pengar?

* Eftersom Lund av någon anledning gjorde citattecken kring "ansvarig för Timbros välfärdsprogram" tänkte jag att det kanske var så han ville se titlar. Aron Lund. "Ledarskribent".

Den borgerliga skolpolitiken ger väldigt lite att välja på

I dag har jag en helsida i Expressen angående rätten till hemundervisning. Förra söndagen hade Rapport ett inslag om hur hemskolning ska förbjudas helt och hållet. En familj som mer eller mindre flytt till Åland för att få möjlighet att fortsätta hemundervisa sina barn intervjuades, tillsammans med utbildningsminister Jan Björklund. "Alla barn i Sverige har rätt att få gå i skolan" sa Björklund och stänger därmed effektivt dörren till all typ av undervisning som inte passar honom helt och hållet. I andra länder har barn i stället rätt att lära sig. Rätt stor skillnad, eller hur?

Från artikeln:

Särskilt uppseendeväckande är att det är just borgerliga politiker som i dag hårdast driver kraven på en mer likriktad skola. Nästa år är det 20 år sedan friskolereformen genomfördes, en unik reform som öppnade för valfrihet och mångfald, oberoende av föräldrarnas ekonomi. I dag tycks reformens ideal ha fallit i glömska. Den borgerliga skolpolitiken under Jan Björklunds ledning förefaller allt mer gå ut på att vrida klockan tillbaka till tiden för mångfalden. Kvar finns till slut väldigt lite att välja mellan.

Livstids inlåsning

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson har erkänt att det ökande antalet förtidspensionerade ungdomar är en politisk katastrof. Det är en stort brist på jobb som personer med låg produktivitet kan söka. Generaldirektör Adriana Lender och överdirektör Stig Orustfjord från Försäkringskassan skriver i dag på Newsmill att deras mål är att under de närmaste fem åren tillsammans hjälpa minst 5000 - 7000 unga med funktionsnedsättning ut i arbetslivet. För detta krävs det att fler kliver fram och tar sitt ansvar. Man skriver:

... för att öka förutsättningarna för att fler unga med funktionsnedsättning ska få möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden krävs att många fler kliver fram och tar sitt ansvar för tidiga insatser för individen. Detta inkluderar inte minst oss själva inom Försäkringskassan, men också hälso- och sjukvården, Arbetsförmedlingen, kommuner och landsting liksom individen själv. Till glädjeämnena på det här området hör att näringslivet har tagit ledningen och anställer unga med funktionsnedsättning.

Det är för övrigt inte varje dag som jag håller med FK till fullo. Men jämför dagens Newsmillartikel från FK 
med min och Nima Sanandajis artikel från januari i år.

Nog finns det likheter? Nimas rapport kan läsas här.

Dagens Samhälles nya debattsajt

Nu har äntligen Dagens Samhälle Debatt öppnat, en sajt för allt viktigt mer eller mindre. Här ryms ekonomi, skola, sjukvård, demokrati, infrastruktur och miljö under ett och samma tak. Jag och Patrik Hesselius, välfärdsekonom på Skandia och ansvarig för Timbros skuggutredning, skriver där en debattartikel om att öka försäkringsmässigheten hos socialförsäkringarna.

Och jag MÅSTE skaffa mig nya pressbilder förresten. Måste.

Avtackning av Anna Ekström

Vice ordförande Maria Ehlin Kolk, jag, tidigare styrelseledamot John Kåberg och tidigare ordförande Stina Hamberg
Foto: Lisa Gemmel

I går tackades Sacos avgående ordförande Anna Ekström av, på måndag börjar generaldirektörsjobbet på Skolverket. Det var en hejdundrande tillställning med både ministrar, ambassadörer, fackordförande med mera.

Jag representerade  Timbro och skänkte därigenom pengar till basketlaget 08, tillsammans med ett ex av Glädjedödarna och anteckningsboken "Ideas I heard and liked". Men så var jag också med både Saco Studentråds alumners present vilket bland annat innehöll en bok med personliga hälsningar till Anna.

Jag har en lite svaghet för att rimma...

Akademikernas absolut främsta kvinna,

Ska nu skolans tuffa strider vinna.

Det är en ynnest att dig få lära känna,

Alltid inspirerad och med en vass penna.

Du är smart, tuff och  en rättvis topp,

Skolans elever får nu efterlängtat hopp!

Class of 88

Det här är jag, men 1987.

Skolan är ett sånt där område som alltid lyckas vara i fokus. Vi berörs naturligtvis av den, vi har gått i skolan själva, kanske har vi barn där och så vidare. Just nu har till exempel Aftonbladet tema Världens bästa skola?, tidningarna överöses med artiklar om skolkvalitet, skolval, vinster och betyg, Martin Borgs har just släppt filmen Fy fan vad vi är bra. På Timbro har vi ett gäng rapporter på gång, en tillsammans med Sektor3 till exempel. Det är helt enkelt kanske extra mycket skola nu.

Och det följs upp av många diskussioner i olika konstellationer om skolans historia och framtid. En sak förenar alltid: vi har alla egna erfarenheter som vi gärna delar med oss av. Det är favoritlärare och skräcklektioner som har format oss och som 10,20,30,40,50 år senare fortfarande sitter som färska i minnet.

I stället för att trötta ut alla människor som jag träffar med att berätta just min historia så tänker jag skriva ned den. Då har det åtminstone blivit sagt!

Jag började första klass 1988. Samma år var det diskussioner i riksdagen mellan dåvarande skolminister Bengt Göransson (S) och riksdagsledamoten Ylva Annerstedt (FP) huruvida elever skulle få välja vilken skola de ville gå inom kommunen. För man fick ju inte välja, en elev blev tilldelad en skola och det var där man skulle gå.

Om man inte hade världens tuffaste mamma förstås. Min tio år äldre storasyster var i färd att flytta hemifrån, så det var framförallt jag och min mamma som bodde i det stora huset fem kilometer väster om Söderhamn. Det fanns en skola tre kilometer bort dit jag var hänvisad. Men min mamma arbetade som sjuksköterska inne i stan, och eftersom hon inte hade någon bil så skulle det helt enkelt inte gå ihop med att lämna mig på fritids innan skolan, komma till jobbet i tid, och sedan hämta mig innan fritids stängde på kvällen. Fritids öppettider, bussar och jobb var inte alls anpassade till varandra. Inne i stan, bredvid sjukhuset där hon arbetade, fanns det dock en låg- och mellanstadieskola. Och dessutom mormor på andra sidan av den lilla skogen bredvid skolan.  Jag vet inte riktigt hur hon övertalade dem, men jag är inte överraskad. Som min man sa för en tid sedan: "din mamma skulle kunna flytta ett berg om hon så ville". Då är ju kommunala tjänstemän en mindre utmaning.

Så jag gick i ett helt annan skola än vad jag hade sorterats in i. Och fick då också läsa på en helt annan högstadieskola än vad jag egentligen tillhörde.

Efter att sedan läst första året på, den enda, gymnasieskolan i kommunen var vi ett gäng som fick upp ögonen för Samhäll-mediaprogrammet i Gävle. Det var inte självklart att man fick byta gymnasieskola till en annan kommun. Framförallt eftersom vi var fem stycken från samma årskull som ville göra detta så var tveksamheten stor från ansvariga tjänstemän och skolfolk. Jag minns än i dag mötet med studierektorn som försökte övertala mig att inte byta skola eftersom "samhäll-ekonomisk är samma sak som samhäll-media".
Eller inte.

Men jag behövde inte fajtas länge. I samma veva blev min pappa pensionär, och eftersom han alltid hade varit förtjust i staden bestämde han sig för att flytta till Gävle. Och ta med mig. Därmed hade jag alltså familjeskäl att flytta.  De andra fyra lyckades dock till slut också få byta skola och kommun.

Så var det på 80-talet. Och på 90-talet. Valfriheten har gjort att också de som inte har massor med pengar - eller en mamma som kan flytta berg - också kan få välja skola.