Läste i DN idag om hur man nu startat ett nytt världsfack, ITUC. ITUC, blir den största internationella fackliga organisationen och kommer att representera 166 miljoner fackligt anslutna i 156 länder. Tanken är såklart väldigt god- men vilken utmaning! Genom SACO Studentråd har jag kommit i kontakt med ETUC (den europeiska fackliga sammanslutningen där både LO, TCO och SACO är medlemmar) samt Eurocadres (där TCO och SACO är medlemmar) och redan där möter man på många intressanta problem. Det krävs många och långa samtal innan man hittar en nivå som alla känner sig bekväma i, det fackliga arbetet ser väldigt olika ut i olika länder. Många gånger kan de nordiska länderna uppleva att de ger och ger av sina erfarenheter men att det som kommer tillbaka är inte lika matnyttigt. Vad jag anser vara ett problem med det här synsättet är att man anser att det bara finns en rätt väg för facken att gå- och det är den nordiska vägen. Jag tror att vi har jättemycket att lära, och att det kan vara nyttigt att få en reminder om vilken roll facken kan spela i ett land som har helt andra förutsättningar än Sverige. Det här är inte något som är typiskt för den fackliga världen, det är något som är typiskt när den vita västvärlden ska samarbeta med andra länder.
Utveckling måste inte vara en rak linje där man går från punkt A till punkt B.
Läs mer om ITUC http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=585618
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar