För Wistrand och Sonesson försvarar huvudräknandet, där utfallet är det viktigaste, och menar att det inte är särskilt begåvat av mig att fokusera på förutsättningarna istället.”Hur ska Timbro mäta förutsättningarna för män och kvinnor att bli vd?” frågar sig skribenterna.
Ja, uppenbarligen så kan det vara ett problem att göra som vi gör i dag – med tanke på att till exempel fyra av fem professorer är män. Förutsättningarna för att bli professor, eller för att bli vd, kanske helt enkelt inte är likvärdiga för män och kvinnor? Men det finns också något förrädiskt i att tro att vi når perfektion först när antalet män och antalet kvinnor fördelar sig jämnt i ett samhälle.Så skrev jag i min artikel på SvD Opinion förra veckan
Till det får jag som svar:
I Timbros värld har det emellertid ingen betydelse om parlament, näringsliv eller föräldraskap är enkönat. Vi häpnar över att Eva Cooper ifrågasätter den representativa demokratins ideal att spegla befolkningen när hon argumenterar mot värdet av jämn könsfördelning. Vi undrar om hon resonerar på samma sätt när det gäller etnisk tillhörighet.Jag har lite svårt att se kopplingen däremellan. Förutsättningarna kan (och i väldigt många delar av världen är det ett faktum) vara väldigt olika för kvinnor och män. Att en jämn könsfördelning, en fokusering på utfallet, är samma sak som att förutsättningarna är likvärdiga är dock att göra det alldeles för lätt för sig. Lika förutsättningar kan ge olika resultat, likväl som att ett 50-50 sammanhang inte alls behöver betyda att förutsättningarna varit dem samma. Det är mycket svårare att mäta förutsättningar, och att rätta till orättvisor som finns på förutsättningsdelen. Det är där jag ser att vi har utmaningen framöver.
Men för en sådan åsikt blir man nästan dinosaurieförklarad.
Timbros antiintellektuella hållning skadar borgerligheten, inte minst genom av att spä på nidbilden av borgerligheten som omedveten, okunnig och omodern när det gäller jämställdhet.
När det gäller omoderna "50-talstimbro" har jag för övrigt skrivit mer om det här.
Kopplat till samma diskussion. Jag fick i dag frågan varför jag tror att de senaste tre ordförandena för Saco Studentråd varit kvinnor (samma sak gäller för övrigt för Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, som precis valt sin fjärde kvinna i en rad UPPDATERAD Jag förhastade mig - naturligtvis ska det vara fjärde tjejen av de fem senaste ordförandena. Klas-Herman Lundgren var ordförande där i mitten.). Mitt svar, som jag fick fundera lite på, är att det de senaste åren framförallt varit tjejer som tagit för sig och som visat störst engagemang. Flera av de briljanta killar som varit aktiva har valt att hoppa av sina uppdrag i förtid, till exempel för utlandsstudier eller jobb. Sedan har det naturligtvis också varit en förebildseffekt. Frågeställaren kom från en organisation där de hade problem att få aktiva tjejer på ledande positioner, det var väldigt få som syntes och tog plats. Förebilderna har varit lätträknade. Detta trots att det fanns en gedigen "tjejbas" i organisationen. Det är en intressant diskussion. Vad tror ni att det beror på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar