I pappas natur

En annan uppgift till SNB:s skribentskola var att skriva en ledartext som man antingen byggde upp som en saga, eller använde sig av en fabel för att få genom sin poäng. Sagt och gjort.

I PAPPAS NATUR

Enligt en undersökning presenterad i tidningen Metro (26 oktober 2011) har en överväldigande majoritet av svenskarna åsikter kring amning. Det ska göras, det menar 85 procent, men helst inte offentligt.  Och mest konservativa är de yngre. Av 18-22-åringarna menar tre av fyra att det finns olämpliga ställen att amma – och dit räknas restauranger, barer och kollektivtrafiken. Det vill säga stora delar av offentligheten. Det ses uppenbarligen som naturligt att amma, men inte tillräckligt naturligt för att göra det bland folk. Ordförande i Amningshjälpen menar, med all rätt, att det är en olycklig utveckling som gör att många mammor känner att de måste välja mellan att delta i samhällslivet eller amma. Att sedan undersökningen är gjord av Philips – som gör bröstpumpar – som har ett stort intresse i att kvinnor inte ammar hur som helst är en annan sak. För hur än mammor gör kommer omgivningen att döma dem.

Det leder vidare till diskussionen om föräldraförsäkringen. Hur vi än vrider och vänder på det är väldigt många i Sverige beroende av de offentliga systemen kring föräldraskap. Och minst lika många har åsikter kring hur människor delar upp föräldraledigheten.  I början av 2009 föreslog en rad ledande moderater att föräldraförsäkringen skulle kvoteras. Svenska Dagbladet samlade in ett antal läsarkommentarer och slog där fast att även om majoriteten av läsarna var kritiska till förslaget så fanns det också en del som hyllade kvoteringsförslaget. ”Främst verkar det handla om personer som själva upplevt föräldraledigheten som något väldigt positivt”.  Behövs det verkligen lagstiftning till det? Var är de starka rösterna för att familjerna ska få hålla makten över föräldraledigheten, för att även pappor kan välja att ta det största ansvaret för barnet?

Föräldrapenningen är i dag automatiskt delad i två halvor. Det är alltså ett aktivt val från den ena föräldern att överlåta sina dagar till den andra föräldern. Det gör det svårt att skylla på att den andra föräldern inte låter dem vara en del av sina barns liv.

Länge har det, mer eller mindre seriöst, hävdats att det ligger mer i kvinnors natur att ta hand om barn, vilket indirekt betytt att män inte är skapade att ta hand om barn. Kanske har det att göra med amningen, kanske nästa utspel från Philips handlar om just att stärka männen i sin papparoll med en bröstpump i högsta hugg. Hursomhelst.  Som med det mesta annat finns det nu forskning som bevisar motsatsen kring männens sanna natur. Enligt en amerikansk studie minskar nämligen mäns hormonnivå dramatiskt när de aktivt tog hand om sina barn.

Så här kommer ett tips till de pappor som också vill vara hemma med sina barn, men som just nu lever i tron att det måste till en tvingande lagstiftning för att deras kvinnor ska släppa in dem i den så kallande lilla världen.  Eller som har en arbetsgivare som inte förstår varför de ska stanna hemma med barnen. Säg: "Jag rår inte för det. Att ta hand om barn ligger i min natur!"

Världens bästa... skitskola?

När man ändå har tv-sminket på är det lika bra att passa på.
Fota magen med Mini-Cooper som nu är i vecka 32, and growing.

Anledningen till att jag har en sådant tjusig makeup är att jag just kommit tillbaka från SVT där jag spelat in det här programmet. Sänds 8 och 11 december i Kunskapskanalen.

Foto: Victor Fladvad

 De senaste dagarna har det varit fullt upp med just skolfrågor. I fredags ordnade jag och Håkan Tribell, som är chef för Timbro idé, en konferens om hur man får en riktigt bra skola. Inom kort kommer både en film och ett referat upp på timbro.se.  
Nu finns en film och en sammanfattande rapport uppe på webben.


Här ovan ses jag, med mina moderatorskort, nationalekonomen Jonas Vlachos och Svenskt Näringslivs Anders Morin få de sista justeringarna av "Ljud-Hasse".

Vems (o)tur det är att lämna jobbet bestäms bäst i avtal

(text till SNB:s skribentutbildning)

Häromveckan meddelade Svenskt Näringsliv och den fackliga förhandlingsorganisationen för privat sektor, PTK, att de vill förhandla om omställningsavtalet. En av de större frågorna som ska upp på diskussionsbordet är den så kallade ”sist in, först ut”- regeln.

I en intervju för E24 (2/11-11) säger PTK:s ordförande Cecilia Fahlberg att turordningsreglerna redan nu är överspelade, och att anställningstiden har liten betydelse när det kommer till nedskärningar på ett företag.

I teorin har hon helt rätt i det.  Ett mindre företag kan undanta två medarbetare från turordningen vid uppsägning. Dessutom är Lagen om anställningsskydd (LAS) dispositiv. Många delar av lagen kan ersättas med ett avtal mellan fack och arbetsgivare. Det betyder att man inte behöver följa turordningen "sist in - först ut" vid uppsägningar. Arbetsgivare och fackförbund kan komma överens om en helt annan lista. Tanken med den dispositiva lagen är att turordningen ska bestämmas i förhandlingar mellan parterna, men utifrån ett lagfäst anställningsskydd som reglerar turordningen om parterna inte kommer överens. Misslyckas man att komma överens gäller alltså anställningstiden.

Hur kan då LAS ständigt dyka upp som den besvärlige jokern i leken, som roten till allt ont? Tja, Svenskt Näringsliv själva gör sitt för att behålla den bilden. På arbetsgivarorganisationens webbplats har man en temaavdelning om att reformera LAS. Där står det, svart på vitt, ”De så kallade turordningsreglerna gör att företagen i dåliga tider måste säga upp de som anställts sist, vilket ofta leder till att företaget tappar viktig kompetens”. Vidare står det att LAS skapar inlåsningseffekter i och med att anställda tvekar att byta jobb av rädsla för att få en sämre turordningsplats, och att arbetsgivare är rädda att anställa. Det är väl inte så konstigt?! Okunskapen om vilka regler som gäller är vitt spridd, och Svenskt Näringsliv verkar inte anstränga sig för att upplysa om förhandlingsmöjligheterna.

Den klassiska svenska modellen, där arbetsmarknadens parter gjorde upp utan statens inblandning, fungerade väldigt bra från början. Med tiden har modellen justerats och lagstiftning har lagts till allt eftersom.. Anställningar påbörjades och avslutades redan innan LAS, sakliga skäl krävdes för uppsägning och kom inte parterna överens hänvisades man till en skiljdomsnämnd. De hade inte allt för fulltecknat schema, det var bara ett gäng fall som landade där varje år. 

I boken Sist in först ut, skriven av Svante Nycander, slås ett slag för ett återgående till den tidigare modellen där turordning helt bestäms mellan parterna. Med tanke på de inlåsningseffekter och den rekryteringsrädsla som turordningsreglerna orsakar i dag av ren okunskap, trots dispositiv lagstiftning, är det verkligen önskvärt att förhandlingarna mellan Svenskt Näringsliv och PTK landar i samma slutsats. 

Och regeringen? De gör sig bäst i att hålla sig borta. Låt oss inte glömma att LAS är ett minne från klåfingriga politiker.

Pantertanterna och ett bra land att bli gammal i

Sett kommentarer fladdra förbi om att Timbro inte har någon PR-känsla på grund av inbjudningarna till seminarierna om "Kalmarsund- Sveriges Florida" som handlar om hur regioner framgångsrikt kan bli Floridariserade. Det vill säga ställen dit människor på ålderns höst vill flytta, där människor känner sig trygga och där deras behov uppfylls. Ställen där vi om vi gjorde ett svenskt Pantertanter skulle ta som givna som kuliss till serien om de gyllene åren. Och hur inte bara de äldre blir vinnare på detta, utan också de regioner som tar ett seriöst grepp på äldreomsorgen.

Det handlar ju om att motverka den typen av fruktansvärda missförhållanden som det har rapporteras om på sistone. Att äldre kan gå från att vara en kostnadsbelastning till en tillväxtsfaktor innebär automatiskt också ett värdighetstänk. För hur i hela friden kan man erbjuda en attraktiv miljö att åldras i om villkoren är vidriga? Nej, så fungerar det inte.

Har i dag läst några kloka artiklar på ämnet:

Widar Andersson skriver: Det finns få verklighetsförankrade skäl att tro att brister och skandaler skulle minska drastiskt om den ena eller andra ägarformen förbjöds. Statens ansvar är däremot att se till att dåliga - överbyråkratiserade, vinstmaximerande, inkompetenta - ägare motas i grinden.

... och Christoffer Järkeborn och Margareta B Kjellin skriver att  Sverige ska vara ett bra land att bli gammal i. Alla ska kunna åldras med värdighet och kunna känna trygghet.

Vad gör vi den dag då Amelia behöver hemtjänst?

Livet efter 70 år är inge’ kul ändå. Jag vill inte spendera pengar på det.

Jag fick höra det här citatet, som kommer från en högt uppsatt politiker i Europa, för någon vecka sedan och hoppade högt! Samma dag hade jag och min mamma, som fyller 75 år nästa år, börjat planera vilken resa vi skulle göra för att fira hennes födelsedag. Jag hade också börjat kolla på julklappar åt henne och det var en massa roliga saker som jag ville spendera pengar på för min mammas skull. Och hon kommer att uppskatta det.

Men visst speglar citatet något. Vi är lite skraja för att bli äldre – och det är kanske inte så konstigt. Inte nog med att det verkar vara lite trist, med alla rapporter om vanvård och skenande konstnader kommer oron som ett brev på posten.

Men det går inte att låtsats som ingenting. Äldreomsorgsfrågan måste gå från bortglömd till prioriterad – och det nu! Det är för sent att börja arbetet den dagen då Amelia behöver hemtjänst.

För att speeda på arbetet lanserades förra veckan boken "När Amelia behöver hemtjänst", skriven av Edvard Unsgaard som har en bakgrund som journalist på Ekot och som pressekreterare åt Fredrik Reinfeldt. Bilden ovan är tagen från seminariet där förutom författaren Ebba Busch, kristdemokratiskt kommunalråd i Uppsala, och Amelia Adamo medverkade. Längst till vänster på bilden ser ni moderatorn, det vill säga jag.

Edvard har intervjuat kända debattörer som Amelia Adamo, Carl Jan Grankvist, Henning Mankell och Lill-Babs om hur framtidens äldreomsorg ska se ut och hur debatten kommer att låta den dagen "när Amelia behöver hemtjänst". Boken är en personlig analys och redogörelse där en rad intressanta människor delar med sig av sina personliga tankar. Baserat på bokens beräkningar visar Unsgaard att äldre är en ekonomisk resurs både för kommunerna och för näringslivet – men för det behövs det en framsynt äldrepolitik. Det behövs svar på frågorna om hur den demografiska utvecklingen med allt fler äldre ska finansieras, om hur de stigande förväntningarnas missnöje ska hanteras, och vem som ska betala När Amelia behöver hemtjänst.