När jag såg sista delen av Ordförande Persson slog det mig att jag missat att njuta lite av "haha, jag hade rätt!"-känslan som man ibland behöver få gotta sig i.
Det gäller Margot Wallström, och alla personer som sagt att "jojo hon säger nej nu men när partiet kallar kommer man hem", medan jag stenhårt kört linjen att Wallström gillar det hon gör, förstår att hon har ett viktigt uppdrag som hon kan göra något bra av samt faktiskt inte verkar vilja bli partiordförande.
Och vi vet ju alla hur det blev. Wallströms nej var på ett förståndigt sätt ett nej och inte ett spel som ur någon töntig bok som The Rules där man ska spela svårfångad. Man ska säga vad det är man vill, oavsett om det är ja eller nej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar