Metro konstaterar idag att det inte är de som studerar längst som klarar sig bäst på arbetsmarknaden, och listar de som har landets högsta studieskulder .
Och det har de förstås rätt i.
Eftersom jag sedan november 2005 haft uppehåll i mina studier har jag precis fått börja betala tillbaka mina studielån. Jag har inte sådana groteska lån som de i artikeln, men en kvart miljon är ändå något som jag hickar till av.
Har det varit värt det?
Jag skulle ljuga om jag sa att det har varit värt varenda krona, all utbildning har inte haft den kvalitet som man skulle önskat. Dock har jag hela tiden haft förmågan att försöka få ut det jag vill av min utbildning- och fått det också. Det är så man lyckas skriva c-uppsatser utan speciellt stort stöd av sin handledare. När man sett vilka andra uppsatser och arbeten som godkänts av examinatorer, fast alstren varit så dåliga att inte ens en lågstadieelev borde få godkänt i dem så har man både en eller två gånger fått svart på vitt att det är pengarna som styr utbildningsväsendet, och att betygssättningen ofta har en underordnad betydelse.
HSV har tagit fram ett nytt kvalitetssäkringssystem som jag hoppas kommer att fungera bättre än det tidigare. SACO Studentråd arbetade under 2006 med att ta fram ett alternativ där bland annat kopplingen till arbetsmarknaden dels tas på större allvar, samt att all information på ett tydligare sätt kommer studenterna till handa. Jag vet att mina privata upplevelser inte är unika och krafttag behöver därför tas för att stärka kvaliten inom den högre utbildningen.
Har idag förutom en massa pappersarbete och powerpointsförberedande haft en lång, givande och trevlig lunch med Annie Johansson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar