onsdag 15 november 2006

LO-barn och SACO-barn

Högskolestudier varierar mellan kommunerna, konstaterar Högskoleverket. Det är så intressant det där, allt kopplat till 50%-målet. De som förmodligen skulle läsa vidare oavsett vad som händer gör det, akademikerbarn från Uppsala och Lund läser i högre grad vidare. "SACO-barnen" har fått det med modersmjölken. "LO-barnen" inte. Och läser "LO-barnen" vidare är det oftare på en regional högskola, med lägre lärartäthet och färre disputerade lärare. Utbildningar som med detta sätt att mäta har en lägre kvalitet än de stora universiteten. Mer om detta kan man läsa i skriften Kunskapens läge från SACO.

"I vissa fall stärker en svag arbetsmarknad incitamenten för högre studier" skriver man i analysen, och så måste vara fallet då det gäller kommunen jag är uppväxt i, Söderhamn i Gävleborgs län. Där ligger övergångsfrekvensen på 49,2% vilket tillsammans med Ovanåkers kommun är högst i länet. Söderhamn har just nu 21 lediga jobb på AMS, så det där med att läsa vidare som ett alternativ till arbetslöshet känns som en rätt rimlig tolkning.

Utan att på något sätt propagera för kraftiga nedskärningar på högskoleplatserna så är det ändå väldigt intressant att fundera på vad dylika kvantitativa mål kan ge för reslutat i samhället i stort. I dagens Metro fanns en insändare som handlade om hur det känns att på samma gång vara både under- och överutbildad. En arbetslös akademiker har ofta svårt att få jobb av typen städ, restaurang och handel. Kommer städyrket att akademiseras? Var ska man ta vägen med sin kunskap?

Jag propagerar dock för ett avskaffande av kvantativa mål.
Akademisk succé stavas k v a l i t e t.

2 kommentarer:

  1. Det sistnämnda är viktigt. Är det så att vi går mot en arbetsmarknad där vi överutbildar och därmed tränger undan jobb för människor som inte har akademisk utbildning, genom att även "oakademiska" jobb tillsätts av akademiker... eller är det så att man inte vågar anställa akademiker eftersom de kommer att söka sig vidare på en gång?

    Oavsett vilket kan man konstatera att det viktigaste för Sverige idag knappast är ett kvantitativt mål som tränger in människor på högskolor och universitet, utan snarare mål om kvalitet i utbildningen.

    SvaraRadera