fredag 31 juli 2009
De ondskefulla girebukarna inom välfärdssektorn
På något sätt kan jag förstå att det är en lockande retorik, det här med att säga att vinst inom vård och skola är fel. Det går ganska enkelt att bygga upp en story som innehåller allt från blodtörstiga kapitalister som SKOR sig på sjuka äldre och våra små barn. Grejen är ju att det är precis lika mycket saga som det låter som.
Carin Jämtin (S) hade häromdagen en debattartikel som handlade just om ondskefulla girebukar med stora fickor där alla pengar hamnade, i stället för att de satsades på de sjuka eller eleverna. Men i själva verket så visar bland annat Johnny Munkhammars rapport att företag som tillåts drivas av vinst får bättre verksamhet. Vi får bättre välfärd för pengarna. De sjuka äldre får bättre vård. De små barnen får en bättre skola. De blodtörstiga girebukarna är få, däremot borde det ju vara självklart att människor som investerar massor av pengar och tid i att bygga välfärdsverksamheter för det första bryr sig om verksamhetena och för det andra ska kunna få en vinst om verksamheten lyckas.
Som tur är så är det en fråga där socialdemokratin är splittrad, och en rad andra sossar skrev i en annan artikel att det är konstigt att det är acceptabelt att ta ut vinst på att bygga en skola men inte att driva den, eftersom det är samma skattepengar vi snackar om. Man pekar också på hur de riktigt stora förlorarna kan vara föräldrakooperativ etcetera. Bra rutet.
Carin Jämtin (S) hade häromdagen en debattartikel som handlade just om ondskefulla girebukar med stora fickor där alla pengar hamnade, i stället för att de satsades på de sjuka eller eleverna. Men i själva verket så visar bland annat Johnny Munkhammars rapport att företag som tillåts drivas av vinst får bättre verksamhet. Vi får bättre välfärd för pengarna. De sjuka äldre får bättre vård. De små barnen får en bättre skola. De blodtörstiga girebukarna är få, däremot borde det ju vara självklart att människor som investerar massor av pengar och tid i att bygga välfärdsverksamheter för det första bryr sig om verksamhetena och för det andra ska kunna få en vinst om verksamheten lyckas.
Som tur är så är det en fråga där socialdemokratin är splittrad, och en rad andra sossar skrev i en annan artikel att det är konstigt att det är acceptabelt att ta ut vinst på att bygga en skola men inte att driva den, eftersom det är samma skattepengar vi snackar om. Man pekar också på hur de riktigt stora förlorarna kan vara föräldrakooperativ etcetera. Bra rutet.
torsdag 30 juli 2009
EU-propaganda
Medan jag är ledig och i flera dagar mer eller mindre är i radioskugga jobbar andra på Timbro. Maria Rankka presenterade i veckan tillsammans med utredarna Philip Thomasson-Lerulf och Hannes Kataja en ny studie om hur skattepengar för miljarder används för propaganda för EU. Poängen är att dra en tydlig skiljelinje mellan information och propaganda.
Utmaningen är nog för många att kunna hitta den skiljelinjen. Många instanser, och kanske även många läsare, orkar inte läsa all information utan vill ha den sållad. Vid sållning tas saker bort. Helt plötsligt blir det inte helhetsperspektivet, och kvar har vi något som till slut blir mer eller mindre propagandaliknande. Den är ju helt enkelt skillnad på att informera om EU, att lära sig mera och sätta sig in i beslútsgångar och politik, och att enbart basunera ut "EU är bra, hurra!". Dessutom så är det sistnämnda också ett sätt att fördumma medborgarna.
Utmaningen är nog för många att kunna hitta den skiljelinjen. Många instanser, och kanske även många läsare, orkar inte läsa all information utan vill ha den sållad. Vid sållning tas saker bort. Helt plötsligt blir det inte helhetsperspektivet, och kvar har vi något som till slut blir mer eller mindre propagandaliknande. Den är ju helt enkelt skillnad på att informera om EU, att lära sig mera och sätta sig in i beslútsgångar och politik, och att enbart basunera ut "EU är bra, hurra!". Dessutom så är det sistnämnda också ett sätt att fördumma medborgarna.
Äventyret
Okej. Kanotturen inleddes med att vi var tvungna att sitta i bilen och vänta på att det häftiga regnvädret skulle gå över. Bra start. Men till slut lugnade det ner sig och iförda regnjackor, flytvästar i grälla färger och myggnätshattar gav jag och Eiran oss ut på vårt äventyr. Det gick bra och fint i 45 minuter, sedan började regnmolnen att hopa sig igen. Snabbt som attan fick vi hitta en ö att lägga till på, typiskt nog var det också en liten ö som hade passat bra runt Dalälven- myggen älskade ön. Och att det dessutom kom fräscht osuget skottskt blod till ön gillade de också. Så första kvällen och natten var liksom mest regnig, myggig och kall. Men jag klagade faktiskt inte alls. Det ska väl vara lite tufft i naturen, eller?
Dag två började med sol, vi paddlade i väg och kom till spännande kanaler. Stannade till för lunch som var tänkt att bli nudlar. Nu blev det inte riktigt så då jag råkade välta kokkärlet med de strax färdiga nudlarna. Illa. På eftermiddagen hittade vi Storön i sjön Björkängen och beslöt oss för att stanna till där. Inte ett hus åt något håll, inte en människa någonstans (sanningen å säga så mötte vi två båtar på 48 timmar) och perfekt för nakendopp och självtork och koka blåbärste och annat bra. Det här med att tälta kändes plötsligt inte alls som så besvärligt.
Tredje dagen och det var lite halvdant väder. Men ok, vi paddlade i väg och allt gick strålande ungefär fram till ungefär sista timmen. Vi följde en utmärkt kanotled, en kanotled som plötsligt ledde oss till en låst sluss. Inte nog med det, framför slussen var det stenar överallt och inte heller någonstans kunde man enkelt och smidigt kliva ur kanoten och lyfta upp den. Eiran hoppade ur båten och vi försökte med att jag skulle paddla fram kanoten till slussen. Det gick bra om man bortser från det faktum att min placering längst bak i kanoten inte gav mig någon sikt överhuvudtaget när det gäller stenar. Plötsligt satt jag fast både fram och bak. Och på tvären. Skriker man högt " Jävla skit, jag vägrar att acceptera att jag ska sitta fast här. Jag ska LOSS" hjälper det dock och jag kom loss. Lyckades komma fram till slussens sida, och klättra ur kanoten (och jag var livrädd). Eiran släpar kanoten över slussen, binder fast den på andra sidan och sedan slänger han i allt bagage igen. Och så sliter sig kanoten. MacGyver-tendenserna hos min sambo är dock starka och förutom att han på ett sjukt imponerande sätt lyckades klättra runt på hala stenar så kastade han sig också helt orädd efter kanoten och fick tag på den. Jag klättrade i, Eiran klättrade i och sedan höll kanoten på att kantra. Så med lite halvdränkt packning, blöta fötter och sämre humör paddlar vi vidare. Det var jag som hade hittat den här kanotrutten, och den lät lockande pga beskrivningen Enkel för nybörjaren. Det var enkelt fram till den där slussen. Sedan blev lugna kanaler vilda forsar (okej, lätt överdrift) där min myggnätshatt flyger av, kanoten vänder sig åt fel håll och vi tappar kontrollen under en bro och far med fart bakkänges in i ena väggen.
Men vi överlevde det också. Och på det stora hela vill jag göra om det. Faktiskt.
Dag två började med sol, vi paddlade i väg och kom till spännande kanaler. Stannade till för lunch som var tänkt att bli nudlar. Nu blev det inte riktigt så då jag råkade välta kokkärlet med de strax färdiga nudlarna. Illa. På eftermiddagen hittade vi Storön i sjön Björkängen och beslöt oss för att stanna till där. Inte ett hus åt något håll, inte en människa någonstans (sanningen å säga så mötte vi två båtar på 48 timmar) och perfekt för nakendopp och självtork och koka blåbärste och annat bra. Det här med att tälta kändes plötsligt inte alls som så besvärligt.
Tredje dagen och det var lite halvdant väder. Men ok, vi paddlade i väg och allt gick strålande ungefär fram till ungefär sista timmen. Vi följde en utmärkt kanotled, en kanotled som plötsligt ledde oss till en låst sluss. Inte nog med det, framför slussen var det stenar överallt och inte heller någonstans kunde man enkelt och smidigt kliva ur kanoten och lyfta upp den. Eiran hoppade ur båten och vi försökte med att jag skulle paddla fram kanoten till slussen. Det gick bra om man bortser från det faktum att min placering längst bak i kanoten inte gav mig någon sikt överhuvudtaget när det gäller stenar. Plötsligt satt jag fast både fram och bak. Och på tvären. Skriker man högt " Jävla skit, jag vägrar att acceptera att jag ska sitta fast här. Jag ska LOSS" hjälper det dock och jag kom loss. Lyckades komma fram till slussens sida, och klättra ur kanoten (och jag var livrädd). Eiran släpar kanoten över slussen, binder fast den på andra sidan och sedan slänger han i allt bagage igen. Och så sliter sig kanoten. MacGyver-tendenserna hos min sambo är dock starka och förutom att han på ett sjukt imponerande sätt lyckades klättra runt på hala stenar så kastade han sig också helt orädd efter kanoten och fick tag på den. Jag klättrade i, Eiran klättrade i och sedan höll kanoten på att kantra. Så med lite halvdränkt packning, blöta fötter och sämre humör paddlar vi vidare. Det var jag som hade hittat den här kanotrutten, och den lät lockande pga beskrivningen Enkel för nybörjaren. Det var enkelt fram till den där slussen. Sedan blev lugna kanaler vilda forsar (okej, lätt överdrift) där min myggnätshatt flyger av, kanoten vänder sig åt fel håll och vi tappar kontrollen under en bro och far med fart bakkänges in i ena väggen.
Men vi överlevde det också. Och på det stora hela vill jag göra om det. Faktiskt.
Y-buss mot Stockholm
Jodå, nog överlevde vi kanotturen. Jag hade tom, åtminstone emellanåt,kul! Förutom när jag själv fastnade mellan stenar inför en sluss. Eller förutom när kanoten åkte baklänges under en bro som man var tvungen att mer eller mindre lägga sig ned i kanoten för att komma under med huvudet i behåll. Men mer om det en annan gång. Efter familjeumgänge, grillning i Segersta hos Magnus o Frida och annat skoj är vi nu på väg hemåt. Efter tält och olika våningssängar samt husbil ser jag fram emot vår säng. Och kanske något mer bad?
söndag 26 juli 2009
Semester i Hälsingland
Jag och Eiran är sedan i förrgår i Hälsingland på semestertripp. Och eftersom vi bor i en husbil på mammas tomt känns det verkligen som semester också. I går åkte vi tillsammans med mamma och Kent till vad som får bli dagens sommartips: Axmarbrygga. Som vegetarian vet man med sig att en restaurang kan vara hur prisbelönt som helst utan att vara så himla bra på vegetarisk mat. En prisbelönt fiskrestaurang brukar definitivt vara i riskzonen. Men efter att ha varit i den ljuvliga miljön (som är värd besöket bara den) och ätit middagen kan jag konstatera att deras veg-lasagne förmodligen var den godaste jag ätit någonsin.
På kvällen cyklade vi och hälsade på syster med familj. Julia blev eld och lågor när jag kom och ropade högt "du är med på TV, du är med på TV". Eiran blev eld och lågor över min svågers gedigna musikstuido och gitarrsamling.
I eftermiddag börjar årets riktiga äventyr. Kanotturen. Återkommer med rapport om den.
På kvällen cyklade vi och hälsade på syster med familj. Julia blev eld och lågor när jag kom och ropade högt "du är med på TV, du är med på TV". Eiran blev eld och lågor över min svågers gedigna musikstuido och gitarrsamling.
I eftermiddag börjar årets riktiga äventyr. Kanotturen. Återkommer med rapport om den.
fredag 24 juli 2009
tisdag 21 juli 2009
Berlin i bilder
Förstås väldigt intressant att vara i Berlin 20 år efter att muren föll, den mur som låste in Östtyskland. Det går liksom inte att upphöra att förskräckas över den grymhet och den ofrihet som fanns bara för 20 år sedan i Berlin. Inga fria val, ingen fri media, ingen rätt att välja sina organiationer, ingen rätt att lämna landet och så vidare.
Men det finns vissa roliga rester av Östtiden. T ex Ampelmann som helt klart är finare än de flesta andra Herr-Går-Man.
Världsklockan på Alezanderplatz.
Eiran kan det här med kartor. Det är nästan som att resa med en scout minus kortbyxorna.
Jag är lite bländad på taket till riksdagshuset i Berlin.
En dag tog vi badsemester i Berlin, i en pool i Spree. Riktigt riktigt härligt!
Och så tog vi linje U2 till Olympia-Stadion för att.. ja.. se U2.
Och det var riktigt mäktigt. En alldeles underbar resa!
måndag 20 juli 2009
lördag 18 juli 2009
Olympiastadion
Just nu Snow Patrol, sedan U2. Helt otroligt mycket människor, och helt underbart! berlin är verkligen härligt. Och förresten, om någon försöker nå mig på min jobbtelefon så går det inte, den har tyvärr blivit stulen. Men trots det missödet lever livet.
onsdag 15 juli 2009
Dagens mossigaste reklam
Hur tänkte man här? Ja, jag tycker väldigt mycket om rosa men min fiskeutrustning behöver inte vara det för att jag ska komma till skott. I kategorin tjejgrejer-som-bara-visar-på-en-trist-attityd. Och var hade de tänkt att jag skulle lägga läppstiftet? Va?
tisdag 14 juli 2009
Semester
Sedan i går har jag semester. Det går ganska så bra faktiskt, långa upptäcka-Stockholm-promenader med sambon har varit huvudfokus hittills. Konstaterar också att sommartorkan har slagit till ordentligt i våra tidningar och andra medier, samt hos till exempel mig.
Men den kan släppa när man minst anar det.
I övermorgon åker vi till Berlin för fem dagar av öl, sol, lite bad förhoppningsvis (det finns badpooler), museum och förstås U2. Ska bli riktigt härligt!
Men den kan släppa när man minst anar det.
I övermorgon åker vi till Berlin för fem dagar av öl, sol, lite bad förhoppningsvis (det finns badpooler), museum och förstås U2. Ska bli riktigt härligt!
söndag 12 juli 2009
So I might as well begin to put some action in my life*
Göran Hägglunds tal fortsätter att diskuteras. I dag är det Per Gudmundsson som skriver en alldeles fenomenalt klipsk text där hårdrock och konservatismen förenas på ett tjusigt sätt. Ja, jag fick leta en stund i mitt mentala arkiv efter Judas Priest, och nej, jag har inte gått och blivit mer kristdemokratisk nu än förrut. Men jag gillar politisk utveckling, jag gillar musikreferenser och tankeväckande resonemang.
För övrigt är det inte den enda flörten med den "nya kristdemokratin" som görs i dag. Ola Mårtensson avslutar sin text med: De goda förebilderna finns där ute i familjerna, föreningarna, församlingarna och företagen. vilket ju kan ses som en konservativ grund. Och alldeles korrekt också. Visst, för många människor kanske just t ex församlingarna har en underordnat roll i vårt every-day-life men de andra delarna är verkligen närvarande. 51 % av svenskarna är engagerade i olika typer av idellt arbete i föreningar, t ex idrott, kultur eller fackliga organiationer. Jag själv gick med i en dansförening som 4åring och var medlem i 10 år, har varit med i dramaföreningar och andra danskurser, varit aktiv i studentkår, jobbat för sexuell hälsa bland studenter, och är fortfarande förtroendevald som valberedare i den fackliga studentorganisationen Saco Studentråd. Klart som korvspad att det är här jag har träffat många av mina förebilder. Drivkrafter och inspirationskällor finns bland de 350 000 heltidsårsarbeten som utförs på ideell basis varje år (siffror från SvD i dag) och kunskaper och lärdomar i stor grad också. Entreprenörer- företagen- är självfallet också förebilder, människor som skapar jobb både för sig själva och andra och kanske också lyckas förändra lite av världen på vägen.
Och sen familjen. Familjen. Det är ju bara att konstatera att utan min mamma-den underbara matriarken, utan min pappa- den genomsnälle boknörden, min styvpappa- den härligt italienske besserwissern, min syster- den starka lilla storasystern, Julia & Carl- ljusstrålarna i livet, så skulle inte jag för det första finnas till alls, och för det andra inte vara den jag är. Kraft kommer hela tiden från dem alla. Förebilder är de allihopa, var och en för sig.
Och Eiran- den fantastiske mannen som ligger och sover bredvid mig när jag skriver detta- är defintivt en förebild. Hey, killen får med mig ut på en campingtur i sommar! Och vidare, familjen i stort såsom nära vännerna och kusinerna t ex, snacka om att det är av betydelse.
Så, det där FFFF, det är ju att lite grann slå huvudet på spiken.
* Och rubriken är förstås en textrad från Breaking the law med Judas Priest.
För övrigt är det inte den enda flörten med den "nya kristdemokratin" som görs i dag. Ola Mårtensson avslutar sin text med: De goda förebilderna finns där ute i familjerna, föreningarna, församlingarna och företagen. vilket ju kan ses som en konservativ grund. Och alldeles korrekt också. Visst, för många människor kanske just t ex församlingarna har en underordnat roll i vårt every-day-life men de andra delarna är verkligen närvarande. 51 % av svenskarna är engagerade i olika typer av idellt arbete i föreningar, t ex idrott, kultur eller fackliga organiationer. Jag själv gick med i en dansförening som 4åring och var medlem i 10 år, har varit med i dramaföreningar och andra danskurser, varit aktiv i studentkår, jobbat för sexuell hälsa bland studenter, och är fortfarande förtroendevald som valberedare i den fackliga studentorganisationen Saco Studentråd. Klart som korvspad att det är här jag har träffat många av mina förebilder. Drivkrafter och inspirationskällor finns bland de 350 000 heltidsårsarbeten som utförs på ideell basis varje år (siffror från SvD i dag) och kunskaper och lärdomar i stor grad också. Entreprenörer- företagen- är självfallet också förebilder, människor som skapar jobb både för sig själva och andra och kanske också lyckas förändra lite av världen på vägen.
Och sen familjen. Familjen. Det är ju bara att konstatera att utan min mamma-den underbara matriarken, utan min pappa- den genomsnälle boknörden, min styvpappa- den härligt italienske besserwissern, min syster- den starka lilla storasystern, Julia & Carl- ljusstrålarna i livet, så skulle inte jag för det första finnas till alls, och för det andra inte vara den jag är. Kraft kommer hela tiden från dem alla. Förebilder är de allihopa, var och en för sig.
Och Eiran- den fantastiske mannen som ligger och sover bredvid mig när jag skriver detta- är defintivt en förebild. Hey, killen får med mig ut på en campingtur i sommar! Och vidare, familjen i stort såsom nära vännerna och kusinerna t ex, snacka om att det är av betydelse.
Så, det där FFFF, det är ju att lite grann slå huvudet på spiken.
* Och rubriken är förstås en textrad från Breaking the law med Judas Priest.
fredag 10 juli 2009
Varumärkesintrång
Jag tycker att Sanna Rayman skriver så mycket kloka saker att det kanske ibland skulle vara enklare med att koppla ihop ett RSS-flöde direkt till min blogg där jag kan skriva något om hennes texter.
Nej, det ska jag försöka låta bli. Men det skulle kanske spara tid.
Men precis som jag skrev i den här texten : jag tycker att det är mycket mer tilltalande än alla dessa organisationer som förminskar sig själva till att endast vara ett funktionshinder/en etnicitet/en religion whatever- och med förminskandet menar jag att man inte framhäver kraften i att man har ett annat perspektiv, bakgrund, kan ge nyttig kunskap, utan istället "ojoj det är så synd om våra medlemmar" så tar Sanna i Ledarredaktionens blogg upp problematiken med att Oavsett om man är med i en patientförening, tillhör någon särskild etnisk grupp eller något annat är det lätt hänt att man börjar identifiera sig bara med denna enda egenskap och glömmer bort att man också är en sammansatt individ som - förhoppningsvis - har flera tankar och känslor i knopp och kropp samtidigt.
Detta apropå att Unga synskadade är upprörs över hur punktskriften används utan deras vetskap på Stockholm Prides logga (där ordet Hetero står med regnbågsfärger i punktskrift).
Den stora frågan här är verkligen hur man samtidigt som man jobbar för att punktskriften ska få status som vilket annat skriftspråk också tycker att man har äganderätt på när och hur man språket används?
Nej, det ska jag försöka låta bli. Men det skulle kanske spara tid.
Men precis som jag skrev i den här texten : jag tycker att det är mycket mer tilltalande än alla dessa organisationer som förminskar sig själva till att endast vara ett funktionshinder/en etnicitet/en religion whatever- och med förminskandet menar jag att man inte framhäver kraften i att man har ett annat perspektiv, bakgrund, kan ge nyttig kunskap, utan istället "ojoj det är så synd om våra medlemmar" så tar Sanna i Ledarredaktionens blogg upp problematiken med att Oavsett om man är med i en patientförening, tillhör någon särskild etnisk grupp eller något annat är det lätt hänt att man börjar identifiera sig bara med denna enda egenskap och glömmer bort att man också är en sammansatt individ som - förhoppningsvis - har flera tankar och känslor i knopp och kropp samtidigt.
Detta apropå att Unga synskadade är upprörs över hur punktskriften används utan deras vetskap på Stockholm Prides logga (där ordet Hetero står med regnbågsfärger i punktskrift).
Den stora frågan här är verkligen hur man samtidigt som man jobbar för att punktskriften ska få status som vilket annat skriftspråk också tycker att man har äganderätt på när och hur man språket används?
Nyhetsbrev
Timbro Välfärd- och reformstrategi, som ju jag tillsammans med Thomas Idergard jobbar med, kommer ut med ett nyhetsbrev ungefär en gång per kvartal. Sommarens nyhetsbrev som kom ut i dag finns att läsa här, och genom att klicka på Tipsa om nyhetsbrevet längst ner så kan du också fixa dig en egen prenumeration.
Citat
Så, min text om Stampen, genererade lite pressklipp genom att citat i både Ystads Allehanda, Eskilstuna Kuriren och Kristianstadsbladet (ej med på webben dock).
Observera att ingen av följande tidningar tillhör ovan nämnda koncern.
Observera att ingen av följande tidningar tillhör ovan nämnda koncern.
torsdag 9 juli 2009
Göran Hägglund, Tomas Ledin och normbrytande relationer.
Den här veckan tävlas det i att vara vanligast. Reinfeldt är radhuskillen som är på möte med de stora killarna och tjejen (G8-mötet) och Göran Hägglunds tal i Almedalen var ett försvar för "de som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest".
Jonas Morian kallar det för ett angrepp för alla som i frågasätter normer. Det beror ju på hur man tolkar det - eller hur vi dekonstruerar Göran Hägglunds tal för att vrida på debatten ytterligare något varv. Hägglund sa ju också: Men kanske ska vi också tala om vanligt folks rätt att få vara ifred. Att få vara ifred från popvänsterns mest uttalade dumheter.
Att få vara i fred betyder för mig också möjligheten att få leva som jag vill, med den familj jag vill ha, med ett arbete jag trivs med, med ledighet där jag kan göra saker som förgyller mitt liv och umgås med vänner och prata om kärlek och politik ungefär som folk gör mest. Alla människor är unika- samtidigt som vi är rätt vanliga.
Men diskussionen på kultursidor etc- som kritiserades i Göran Hägglunds tal- är förstås stor. Man bevisar själva påståendet om "kultursidornas idisslande" genom att klanka ner på Tomas Ledin, där Åsa Linderborg låter överraskad över att det inte finns en analys i Ledins texter. Jag häpnar. Det är väl lite av poängen - sommaren är kort, den nästan regnar bort?
Sanna Rayman skrev i går: Han (Göran Hägglund) nämnde inte aborter eller homoäktenskap med en stavelse. Ändå var det just detta hans kritiker läste in i talet. Han kanske sade ”vanligt folk”, men egentligen menade han abortmotstånd, homofobi och krav på ”normalitet”.
Kanske är många av oss - jag själv inkluderad- många gånger så inkörda på det som min ungdomsidol till skribent Kicki Norman bloggade om häromdagen: I en stad som lockar till sig prestationsmänniskor, som ofta är mer otrygga än andra, har folk inte helt sällan svårt att ha riktigt relationer. Det är nästan fult att säga att man vill ha ett förhållande – då är man desperat, veochfasa! Framgång är lika med att vara självständig är lika med att inte bry sig om någon annan är lika med singel. Och så säger folk att de är “kräsna”, som i Stockholm är en fin omskrivning av kärleksfeg.
(För övrigt är även det här rätt likt sånt som Hägglund tog upp i sitt tal, han sa : Den som inte annat än rör sig mellan flyktiga eller ytliga mänskliga kontakter känner sig kanske fri. Och utropas minsann som fri.
Åtminstone av samstämmiga veckotidningar och livsstilsblaskor. Men det är en falsk frihet. Den är den rotlösa friheten.)
Och för en prestationsmänniska så är det enligt detta ett misslyckande att någon säger att en familj är bra att ha (hur den familjen än ser ut!) och villa-volvo-vovve är ett fasansfullt mantra för alla som försöker fixa lite cred. Den credden är ofta inte mycket värd för alla utanför typ Stockholm, Malmö, Göteborgs innerstäder samt några universitetsstäder.
Livet består av andra saker. T ex familjen, få pengarna att räcka till det man vill och att once in a while få chansen att uppleva drömmen om den svenska sommaren, kanske till tonerna av Tomas Ledin.
Jonas Morian kallar det för ett angrepp för alla som i frågasätter normer. Det beror ju på hur man tolkar det - eller hur vi dekonstruerar Göran Hägglunds tal för att vrida på debatten ytterligare något varv. Hägglund sa ju också: Men kanske ska vi också tala om vanligt folks rätt att få vara ifred. Att få vara ifred från popvänsterns mest uttalade dumheter.
Att få vara i fred betyder för mig också möjligheten att få leva som jag vill, med den familj jag vill ha, med ett arbete jag trivs med, med ledighet där jag kan göra saker som förgyller mitt liv och umgås med vänner och prata om kärlek och politik ungefär som folk gör mest. Alla människor är unika- samtidigt som vi är rätt vanliga.
Men diskussionen på kultursidor etc- som kritiserades i Göran Hägglunds tal- är förstås stor. Man bevisar själva påståendet om "kultursidornas idisslande" genom att klanka ner på Tomas Ledin, där Åsa Linderborg låter överraskad över att det inte finns en analys i Ledins texter. Jag häpnar. Det är väl lite av poängen - sommaren är kort, den nästan regnar bort?
Sanna Rayman skrev i går: Han (Göran Hägglund) nämnde inte aborter eller homoäktenskap med en stavelse. Ändå var det just detta hans kritiker läste in i talet. Han kanske sade ”vanligt folk”, men egentligen menade han abortmotstånd, homofobi och krav på ”normalitet”.
Kanske är många av oss - jag själv inkluderad- många gånger så inkörda på det som min ungdomsidol till skribent Kicki Norman bloggade om häromdagen: I en stad som lockar till sig prestationsmänniskor, som ofta är mer otrygga än andra, har folk inte helt sällan svårt att ha riktigt relationer. Det är nästan fult att säga att man vill ha ett förhållande – då är man desperat, veochfasa! Framgång är lika med att vara självständig är lika med att inte bry sig om någon annan är lika med singel. Och så säger folk att de är “kräsna”, som i Stockholm är en fin omskrivning av kärleksfeg.
(För övrigt är även det här rätt likt sånt som Hägglund tog upp i sitt tal, han sa : Den som inte annat än rör sig mellan flyktiga eller ytliga mänskliga kontakter känner sig kanske fri. Och utropas minsann som fri.
Åtminstone av samstämmiga veckotidningar och livsstilsblaskor. Men det är en falsk frihet. Den är den rotlösa friheten.)
Och för en prestationsmänniska så är det enligt detta ett misslyckande att någon säger att en familj är bra att ha (hur den familjen än ser ut!) och villa-volvo-vovve är ett fasansfullt mantra för alla som försöker fixa lite cred. Den credden är ofta inte mycket värd för alla utanför typ Stockholm, Malmö, Göteborgs innerstäder samt några universitetsstäder.
Livet består av andra saker. T ex familjen, få pengarna att räcka till det man vill och att once in a while få chansen att uppleva drömmen om den svenska sommaren, kanske till tonerna av Tomas Ledin.
onsdag 8 juli 2009
Dokusåpan Kungen
Nu är Kungen irriterad. Ja, han till och med ryter i från. Anledningen? Dokusåpor som Big Brother och Expedition Robinson och de dåliga förebilder som dessa skapar.
Big Brother senaste säsong gick av stapeln 2006, så helt aktuellt program är det ju inte. Expedition Robinson kanske var ett program för kidsen under 90-talet och tidiga 2000-talet men de nya säsongerna är ju, precis som Johanna Nylander skriver, ett övervintrande familjeprogram. Kungen menar att scoutrörelsen, där finns de bra förebilderna. Det är ju också allmänt känt att kungen själv är scout, och som det står på kungahusets webbplats: Kungen har alltid varit intresserad av scouterna. Han var själv vargunge och scout och kallades då Mowgli. Kungen är ofta med på olika scoutläger och hedersmedlem i scoutförbund.
Men, för att återigen gå tillbaka till Johanna Nylanders text, Carl XVI Gustaf kanske har begränsad känsla för hur det är att vara landsortsblondin eller förortssnubbe. Att drömma om uppmärksamhet och att "få vara någon". Den känslan går kanske att få i scouterna också, men det där ögonblickliga genomslaget när man får en plats på "allas" läppar (oavsett vad de säger) saknas. Kungen beskriver scouterna med att Man leker fram de goda egenskaperna från tidig ålder med det som kan uppfattas som idiotiska, dumma små lekar men som är pedagogiskt väl genomtänkta och där också små problem löses i grupp och där ingen lämnas utanför.
När jag var i unga tonåren och trött på att leva i en stad med 12 000 invånare så var jag - trots att jag varit aktiv i en rad organisationer- inte riktigt sugen på just "idiotiska men pedagogiska lekar". Det var inte utifrån det jag skrev mina framtidslistor i dagboken om. Big Brother var inte heller med på den listan, det ska sägas. Men dokusåporna skapade nya möjligheter och format för tv. Vi kunde känna oss bättre eller sämre än deltagarna, identifiera oss och hitta idoler, bita på naglarna över kärleksdraman och se vänskap växa fram. Eller helt enkelt bara skita i dem.
Och generationen jag tillhör har väl inte blivit fullständigt förtappade, eller?
Big Brother senaste säsong gick av stapeln 2006, så helt aktuellt program är det ju inte. Expedition Robinson kanske var ett program för kidsen under 90-talet och tidiga 2000-talet men de nya säsongerna är ju, precis som Johanna Nylander skriver, ett övervintrande familjeprogram. Kungen menar att scoutrörelsen, där finns de bra förebilderna. Det är ju också allmänt känt att kungen själv är scout, och som det står på kungahusets webbplats: Kungen har alltid varit intresserad av scouterna. Han var själv vargunge och scout och kallades då Mowgli. Kungen är ofta med på olika scoutläger och hedersmedlem i scoutförbund.
Men, för att återigen gå tillbaka till Johanna Nylanders text, Carl XVI Gustaf kanske har begränsad känsla för hur det är att vara landsortsblondin eller förortssnubbe. Att drömma om uppmärksamhet och att "få vara någon". Den känslan går kanske att få i scouterna också, men det där ögonblickliga genomslaget när man får en plats på "allas" läppar (oavsett vad de säger) saknas. Kungen beskriver scouterna med att Man leker fram de goda egenskaperna från tidig ålder med det som kan uppfattas som idiotiska, dumma små lekar men som är pedagogiskt väl genomtänkta och där också små problem löses i grupp och där ingen lämnas utanför.
När jag var i unga tonåren och trött på att leva i en stad med 12 000 invånare så var jag - trots att jag varit aktiv i en rad organisationer- inte riktigt sugen på just "idiotiska men pedagogiska lekar". Det var inte utifrån det jag skrev mina framtidslistor i dagboken om. Big Brother var inte heller med på den listan, det ska sägas. Men dokusåporna skapade nya möjligheter och format för tv. Vi kunde känna oss bättre eller sämre än deltagarna, identifiera oss och hitta idoler, bita på naglarna över kärleksdraman och se vänskap växa fram. Eller helt enkelt bara skita i dem.
Och generationen jag tillhör har väl inte blivit fullständigt förtappade, eller?
Vårdturism
I går träffades EUs socialministrar i Jönköping och diskuterade bland annat patientrörlighet. Heja vårdturismen, skriver Expressens ledarsida, och jag kan inte annat än att hålla med. Osäker på vad diskussionen handlar om, med förhandsbesked hit och dit?
Läs mitt och Fredrik Johanssons reportage Den europeiske patienten.
Läs mitt och Fredrik Johanssons reportage Den europeiske patienten.
tisdag 7 juli 2009
Vore ju synd om någon ville läsa Stampens tidningar
Stampen-koncernen kanske inte alla har koll på. Inte jag heller. Först undrade jag faktiskt varför en förvisso anrik pub i Gamla stan skulle få för sig att stoppa sökmotorer. Men så var det ju förstås inte, utan Stampen har bland annat 23 tidningar över halva landet och 38 gratistidningar i Stockholmsområdet. Den mest kända tidningen är Göteborgs-Posten.
Stampen-koncernen har nu bestämt sig för att stoppa träffar genom sökmotorer. Genom att använda systemet ACAP vill man styra hur det journalistiska materialet används på nätet. Vad man genom det missar är ju att sökmotorerna finns där för att besökarna ska kunna hitta till sajter. Sökmotorerna generarar enorma mängder trafik. Och enorma mängder trafik leder till att det är lättare att få annonsörer. Annonser betyder pengar. Om man ska ha några journalister som ska skriva det journalistiska materialet kan de där pengarna vara bra att ha. Helt enkelt.
Men jag är inte överraskad att man inte riktigt tänker webb. Vid ett tillfälle var det en ledartext i Göteborgs-Posten som byggde på en rapport eller artikel från Timbro. Som brukligt är så lyfter man ju fram medier som skriver om en och lägger upp länk på webben. Ledartexter för, låt oss säga, 4,5,6 och 8 i månaden låg uppe men den sjunde saknades. Jag mailade en webbansvarig och undrade när den texten skulle komma upp. "Nej, den ska inte upp". "Nehej, så synd, för vi skulle vilja lyfta fram den texten just". "Nej, det går inte. Vi lägger inte upp alla texter".
Nej, det vore ju synd om någon ville läsa.
Stampen-koncernen har nu bestämt sig för att stoppa träffar genom sökmotorer. Genom att använda systemet ACAP vill man styra hur det journalistiska materialet används på nätet. Vad man genom det missar är ju att sökmotorerna finns där för att besökarna ska kunna hitta till sajter. Sökmotorerna generarar enorma mängder trafik. Och enorma mängder trafik leder till att det är lättare att få annonsörer. Annonser betyder pengar. Om man ska ha några journalister som ska skriva det journalistiska materialet kan de där pengarna vara bra att ha. Helt enkelt.
Men jag är inte överraskad att man inte riktigt tänker webb. Vid ett tillfälle var det en ledartext i Göteborgs-Posten som byggde på en rapport eller artikel från Timbro. Som brukligt är så lyfter man ju fram medier som skriver om en och lägger upp länk på webben. Ledartexter för, låt oss säga, 4,5,6 och 8 i månaden låg uppe men den sjunde saknades. Jag mailade en webbansvarig och undrade när den texten skulle komma upp. "Nej, den ska inte upp". "Nehej, så synd, för vi skulle vilja lyfta fram den texten just". "Nej, det går inte. Vi lägger inte upp alla texter".
Nej, det vore ju synd om någon ville läsa.
Arbetsplatsmusik
Jag var tvungen att titta en gång extra på datumet för i dag, men nej det var inte 1 april. Det är alltså helt sant att STIM tycker att det är rimligt att kräva ersättning för att du lyssnar på en cd (som du redan betalat för), på Spotify (som du antingen har med reklam eller betalat för) eller webbradio.
Eller nej, förlåt, det spelar ingen roll om du lyssnar eller inte. Om du har ett ljudkort i din dator är det tillräckligt för att STIM ska tycka att det behövs en licens för arbetsplatsmusik. Du behöver inte lyssna alls, och inte kommer du förbi det om du lovar och svär att inte använda något annat än hörlurar så att absolut ingen annan få höra din (redan betalda) musik.
Kraven är ställda till arbetsplatser med mer än 40 anställda och som det står i artikeln innebär det för Länsstyrelsen i Stockholm en kostnad på 40 000 ,-/år. Oavsett om det är musikförbud eller inte. Finns ljudkortet ska det vara en licens.
Så urbota korkat!
Eller nej, förlåt, det spelar ingen roll om du lyssnar eller inte. Om du har ett ljudkort i din dator är det tillräckligt för att STIM ska tycka att det behövs en licens för arbetsplatsmusik. Du behöver inte lyssna alls, och inte kommer du förbi det om du lovar och svär att inte använda något annat än hörlurar så att absolut ingen annan få höra din (redan betalda) musik.
Kraven är ställda till arbetsplatser med mer än 40 anställda och som det står i artikeln innebär det för Länsstyrelsen i Stockholm en kostnad på 40 000 ,-/år. Oavsett om det är musikförbud eller inte. Finns ljudkortet ska det vara en licens.
Så urbota korkat!
En företagsam historia
Under Almedalsveckan delades det ut flyers till bokrelasen Svenskornas företagssamma historia, som är en ny bok av Anita Lignell du Reitz som Timbro släpper i höst. Jag stod på Donners plats och hörde en man gå förbi och säga "herregud, Timbro har ju verkligen spårat ur nuförtiden."
Ja, just det.
Diskutera entreprenörskapets betydelse, utmana statliga monopol och arbeta för individers frihet är ju verkligen inget som Timbro brukar ägna sig åt. Not. Den här gången är individerna kvinnor, en historia som väldigt väldigt sällan lyfts fram. Om det är att vara på fel spår så vill jag inte vara på hans "rätta" spår.
Ja, just det.
Diskutera entreprenörskapets betydelse, utmana statliga monopol och arbeta för individers frihet är ju verkligen inget som Timbro brukar ägna sig åt. Not. Den här gången är individerna kvinnor, en historia som väldigt väldigt sällan lyfts fram. Om det är att vara på fel spår så vill jag inte vara på hans "rätta" spår.
måndag 6 juli 2009
Jag syns, därför finns jag?
Är det inte omåttligt festligt hur jag och Daniel Kolm syns på en gång man startar klippet Syns du inte i Visby finns du inte? söndag 5 juli 2009
Årets...
Av alla saker man kan bli listad för så har jag blivit Årets blivande sambo på Politikerbloggens lista över Almedalsveckan.
Jag gissar att jag ska känna mig lite nöjd med tanke på andra rubriker som fanns var sånt som årets fylla, årets drygaste, årets fulaste skor och årets noll-koll.
Nu var väl dock ingen av dem riktigt aktuellt i jämförelse med många andra besökare- jag hade helt neutrala skor och brukar ha åtminstone grundläggande koll till exempel- men ändå.
Jag gissar att jag ska känna mig lite nöjd med tanke på andra rubriker som fanns var sånt som årets fylla, årets drygaste, årets fulaste skor och årets noll-koll.
Nu var väl dock ingen av dem riktigt aktuellt i jämförelse med många andra besökare- jag hade helt neutrala skor och brukar ha åtminstone grundläggande koll till exempel- men ändå.
lördag 4 juli 2009
Utan mitt schema men med mitt goda minne
När jag satt i taxin på väg till Arlanda i måndags morse slås jag av insikten att jag glömt mitt schema hemma. Mitt fina pedagogiska schema över veckan låg kvar på soffbordet. Nå, det var ju bara att hoppas på att minnet skulle vara med mig.
Och jo, jag kom i håg det allra mesta.
Min vecka bestod av en lunch anordnad av Veckans affärer och Sparbankerna där priset Social Capitalist Award delades ut, en lunch med Victor Fladvad och Magnus Andersson, ett besök i Silon där Journalistförbundet anordnade diskussion om offentlighetsprincipen, lansering av Elisabet Thand Ringqvists kandidatur till riksdagen 2010, ett snabbt besök på Liberala gruppens seminarium, Primes klassiska rosévinsmingel (utan överdrift är det stället där man kan säga "alla är där" om), slutet på Saco Studentråds mingel för Unga makthavare, mingel i Svenskt Näringslivs trädgård och därefter middag på Donners brunn med bl a kollegorna Victor och Fredrik Johansson samt Wiminvests tuffa VD Sofia Falk och vice VD Lovisa Sterner. Lite häng på baren i Donners och sedan en snabb visit på Captus efterfest.
Tisdagen började med frukost och diskussion om framtidens finansiering av välfärden, massa inspirerande anföranden av allt från Anna Ekström, Stefan Fölster, Göran Hägglund och Åsa Moberg. Därefter en lunch om äldrevården i framtiden med lika intressanta talare där, som t ex biskop Lennart Koiskinen med flera. Kom på slutet på en boklanseringslunch. Lyssnade sedan på Stina Hamberg och Klas-Herman Lundgren som hade torgmöte och pratade om studieavgifter, var på Prime igen, vidare till Sveriges Ingenjörers mingel och lyssnade sedan på Maud Olofssons tal. Jag gillade det. En sväng in på Teknikföretagarnas mingel, vidare till den politiska allsången och sedan en jakt efter mat. Maten var slut på många ställen. Till slut sprang jag, Sofia Arkelsten, Daniel Kolm med flera in på en irländsk pub där vi tillsammans med Byggindustrirepresentanter fick oss lite ätbart.
Onsdag, Timbros seminarium om välfärdsvinsten. Trots fadäsen med fel tid i kalendariet så blev det välbesökt och riktigt bra. Var därefter på seminarium om SCB om arbetslöshetsstatistik. Lunch med Johan Olsson från Svenskt Näringsliv, medverkan i Allians för Sveriges seminarium om politisk påverkan, Europamingel med Johnny Munkhammar och Stefan Fölster, sedan Primes mingel innan jag gick och lyssnade på talet som Mona Sahlin höll och därefter åt middag med kollegorna.
Torsdag morgon och dagen började på Teaterskeppet med mobilitetsdiskussionen som Timbro anordnade. Lunch med Stina Hamberg och sedan vidare till TCO och Facket förändras där ungdomsarbetslösheten skulle diskusteras och kommenteras av undertecknad. Tog en öl med kollegan Fredrik med vänner, sedan vidare till Primes mingel, sedan häng på Donners brunn med massa nordiska politiker som var på Gotland för ett summercamp tillsammans. Svenskt Näringsliv bjöd in till middag och musik, tillbaka till Donners brunn (som ju ligger väldigt bra till så där mitt i centrum), till Burmeister för Per Schlingmann och Filippa Reinfeldts spelande. Sedan gick jag och Elextrolux Almedalsprofil Erik Zsiga tillbaka -överraskande nog- till Donners brunn där jag tillbringade resten av kvällen diskuterandes exakt allt man kan diskutera med ungefär alla typer av människor. Vill minnas en stor blöt puss av en känd Miljöpartist också.
Fredagen startade jag med att besöka Hill & Knowltons Årets varumärke i Almedalen-brunch, för att sedan gå vidare till lunch med SFS-presidium. Och sedan var det hemåkningsdags. Almedalsveckan 2009 var slut, finito, över. Och det här var vad jag åtminstone i stora drag gjorde.
Och jo, jag kom i håg det allra mesta.
Min vecka bestod av en lunch anordnad av Veckans affärer och Sparbankerna där priset Social Capitalist Award delades ut, en lunch med Victor Fladvad och Magnus Andersson, ett besök i Silon där Journalistförbundet anordnade diskussion om offentlighetsprincipen, lansering av Elisabet Thand Ringqvists kandidatur till riksdagen 2010, ett snabbt besök på Liberala gruppens seminarium, Primes klassiska rosévinsmingel (utan överdrift är det stället där man kan säga "alla är där" om), slutet på Saco Studentråds mingel för Unga makthavare, mingel i Svenskt Näringslivs trädgård och därefter middag på Donners brunn med bl a kollegorna Victor och Fredrik Johansson samt Wiminvests tuffa VD Sofia Falk och vice VD Lovisa Sterner. Lite häng på baren i Donners och sedan en snabb visit på Captus efterfest.
Tisdagen började med frukost och diskussion om framtidens finansiering av välfärden, massa inspirerande anföranden av allt från Anna Ekström, Stefan Fölster, Göran Hägglund och Åsa Moberg. Därefter en lunch om äldrevården i framtiden med lika intressanta talare där, som t ex biskop Lennart Koiskinen med flera. Kom på slutet på en boklanseringslunch. Lyssnade sedan på Stina Hamberg och Klas-Herman Lundgren som hade torgmöte och pratade om studieavgifter, var på Prime igen, vidare till Sveriges Ingenjörers mingel och lyssnade sedan på Maud Olofssons tal. Jag gillade det. En sväng in på Teknikföretagarnas mingel, vidare till den politiska allsången och sedan en jakt efter mat. Maten var slut på många ställen. Till slut sprang jag, Sofia Arkelsten, Daniel Kolm med flera in på en irländsk pub där vi tillsammans med Byggindustrirepresentanter fick oss lite ätbart.
Onsdag, Timbros seminarium om välfärdsvinsten. Trots fadäsen med fel tid i kalendariet så blev det välbesökt och riktigt bra. Var därefter på seminarium om SCB om arbetslöshetsstatistik. Lunch med Johan Olsson från Svenskt Näringsliv, medverkan i Allians för Sveriges seminarium om politisk påverkan, Europamingel med Johnny Munkhammar och Stefan Fölster, sedan Primes mingel innan jag gick och lyssnade på talet som Mona Sahlin höll och därefter åt middag med kollegorna.
Torsdag morgon och dagen började på Teaterskeppet med mobilitetsdiskussionen som Timbro anordnade. Lunch med Stina Hamberg och sedan vidare till TCO och Facket förändras där ungdomsarbetslösheten skulle diskusteras och kommenteras av undertecknad. Tog en öl med kollegan Fredrik med vänner, sedan vidare till Primes mingel, sedan häng på Donners brunn med massa nordiska politiker som var på Gotland för ett summercamp tillsammans. Svenskt Näringsliv bjöd in till middag och musik, tillbaka till Donners brunn (som ju ligger väldigt bra till så där mitt i centrum), till Burmeister för Per Schlingmann och Filippa Reinfeldts spelande. Sedan gick jag och Elextrolux Almedalsprofil Erik Zsiga tillbaka -överraskande nog- till Donners brunn där jag tillbringade resten av kvällen diskuterandes exakt allt man kan diskutera med ungefär alla typer av människor. Vill minnas en stor blöt puss av en känd Miljöpartist också.
Fredagen startade jag med att besöka Hill & Knowltons Årets varumärke i Almedalen-brunch, för att sedan gå vidare till lunch med SFS-presidium. Och sedan var det hemåkningsdags. Almedalsveckan 2009 var slut, finito, över. Och det här var vad jag åtminstone i stora drag gjorde.
Almedalsexpert ?
Makthavare.se har en riktigt spännande redaktion bestående av massa duktiga människor. Det är verkligen en riktig ära att vara i samma gäng med proffs som Cecilia Garme, Per Gudmundsson, Sanna Rayman, Stina & Jonas Morian med flera. I år kunde jag inte microblogga vilket gjorde att jag inte kunde skicka in de där små spaningarna vilket var synd.
Hur som helst. Stina Morian, som är chefsredaktör för sajten, har skrivit en lång och fin avtackning av oss alla i redaktionen för arbetet under veckan. Jag antar att en jämförelse mellan förra årets tack och årets är en studie att även fröken Westerberg blir äldre. Förra året gav jag glitter och glamour till redaktionen och hade inte ett VIP-kort utan jag var ett VIP-kort, i år är jag en Almedalsexpert som blir inbjuden till allt.
Well, skillnanden kanske är hårfin egentligen.
Fast jag tycker att det låter lite vuxnare att vara en Almedalsexpert än ett VIP-kort.
Hur som helst. Stina Morian, som är chefsredaktör för sajten, har skrivit en lång och fin avtackning av oss alla i redaktionen för arbetet under veckan. Jag antar att en jämförelse mellan förra årets tack och årets är en studie att även fröken Westerberg blir äldre. Förra året gav jag glitter och glamour till redaktionen och hade inte ett VIP-kort utan jag var ett VIP-kort, i år är jag en Almedalsexpert som blir inbjuden till allt.
Well, skillnanden kanske är hårfin egentligen.
Fast jag tycker att det låter lite vuxnare att vara en Almedalsexpert än ett VIP-kort.
fredag 3 juli 2009
Almedalen 2009
Hemma igen efter en enormt intensiv men lyckad vecka. Våra seminarier har varit välbesökta och bra, mobilitetsseminariet skulle t ex kunna sändas som radioprogram och det skulle vara ett radioprogram av toppklass. Migrationsminister Tobias Billström fick tid att prata personligt och länge, Mikaela Waltersson likaså.
Jag hann med lite möten, jag bloggade på makthavare.se, jag diskuterade politisk påverkan utanför de politiska partierna, jag kommenterade ungdomsförbundens förslag på lösningar på ungdomsarbetslösheten och har i sedvanlig ordning hunnit med väldigt mycket annat på väldigt kort tid.
Förutom att man kan gå på en massa spännande seminarier är möten med nya människor den stora belöningen av Almedalsveckan. Vissa menar att sfären av lobbyister, pr-folk, journalister och politiker är en ankdamm där man t o m hotar demokratin. Andra menar att genom dagens utökade möjligheter till kommunikation har ankdammen blivit mycket mer transparant än förrut. Stina Morian har den bästa förklaringen i P3: jag är intresserad av politik och jag vill hänga med folk som också är intresserad av politik. Jag gillar Almedalen. Det är roligt att få chansen att diskutera musik och kläder med Moderaternas kommunikationschef Pär Henriksson, det är intressant att slå följe med KDUs ordförande Charlie Weimers, Piratpartiets tredjenamn Mattias Bjärnemalm och Ung Pirats förbundssekreterare Tobias Björkgren. Eller- apropå pirater!-riktigt coole Oscar Swartz.Eller journalisterna, eller näringslivsföreträdarna, eller organisationernan eller...
Förutom att man kan gå på en massa spännande seminarier är möten med nya människor den stora belöningen av Almedalsveckan. Vissa menar att sfären av lobbyister, pr-folk, journalister och politiker är en ankdamm där man t o m hotar demokratin. Andra menar att genom dagens utökade möjligheter till kommunikation har ankdammen blivit mycket mer transparant än förrut. Stina Morian har den bästa förklaringen i P3: jag är intresserad av politik och jag vill hänga med folk som också är intresserad av politik. Jag gillar Almedalen. Det är roligt att få chansen att diskutera musik och kläder med Moderaternas kommunikationschef Pär Henriksson, det är intressant att slå följe med KDUs ordförande Charlie Weimers, Piratpartiets tredjenamn Mattias Bjärnemalm och Ung Pirats förbundssekreterare Tobias Björkgren. Eller- apropå pirater!-riktigt coole Oscar Swartz.Eller journalisterna, eller näringslivsföreträdarna, eller organisationernan eller...
Den roligaste aktiviteten var helt klart det politiska DJ-battlet, i en överfylld trädgård i underbara Visby. Det rödgröna laget bestod av Luciano Astadillo (S), Zaida Catalan (MP) och Josefin Brink (V), det blåa av Henrik von Sydow (M), Sofia Arkelsten (M) och självaste kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (M).
En annan riktigt rolig händelse var Filippa Reinfeldt och Per Schlingmanns spelning på Burmeister. Grymt bra musik och härligt drag. Jag fick dessutom en kram av Filippa, och är lite så där glatt stolt över det.
Dessutom har jag fått höra fina saker som man borde spara i en mental ask för att plocka fram när de behövs. Jag blev kallad en frihetsdröm till exempel, bara en sådan sak!
torsdag 2 juli 2009
Politisk påverkan utanför de politiska partierna
I går var jag med i en paneldiskussion om politisk påverkan utanför de politiska partierna, som Allians för Sverige anordnade. Det var en schysst diskussion, men som förmodligen hade vunnit på om den inletts med att man rätat ut några av publikens (som till 90 % bestod av partipolitiskt aktiva) frågetecken om varför man egentligen skulle diskutera det.
Hur som helst, Dick Erixon som också medverkade i diskussionen, har bloggat om seminariet. Men det har blivit ett missförstånd. Det är förstås INTE ungdomar som själva uppger att skadegörelse etcetera är politisk påverkan är skadegörelse, utan det är Ungdomsstyrelsen som satt upp kriterierna när man mäter politiskt engagemang och påverkan.
Det som jag och Hanna Hallin debatterade om i höstas alltså.
Hur som helst, Dick Erixon som också medverkade i diskussionen, har bloggat om seminariet. Men det har blivit ett missförstånd. Det är förstås INTE ungdomar som själva uppger att skadegörelse etcetera är politisk påverkan är skadegörelse, utan det är Ungdomsstyrelsen som satt upp kriterierna när man mäter politiskt engagemang och påverkan.
Det som jag och Hanna Hallin debatterade om i höstas alltså.
onsdag 1 juli 2009
Sköna Europa
Förmingel för att fira att Sverige är ordförandeland, och för att lyssna på Johnny Munkhammar (för andra gången idag) och Stefan Fölster som skrivit boken Sköna Europa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)