torsdag 9 juli 2009

Göran Hägglund, Tomas Ledin och normbrytande relationer.

Den här veckan tävlas det i att vara vanligast. Reinfeldt är radhuskillen som är på möte med de stora killarna och tjejen (G8-mötet) och Göran Hägglunds tal i Almedalen var ett försvar för "de som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest".

Jonas Morian kallar det för ett angrepp för alla som i frågasätter normer. Det beror ju på hur man tolkar det - eller hur vi dekonstruerar Göran Hägglunds tal för att vrida på debatten ytterligare något varv. Hägglund sa ju också: Men kanske ska vi också tala om vanligt folks rätt att få vara ifred. Att få vara ifred från popvänsterns mest uttalade dumheter.

Att få vara i fred betyder för mig också möjligheten att få leva som jag vill, med den familj jag vill ha, med ett arbete jag trivs med, med ledighet där jag kan göra saker som förgyller mitt liv och umgås med vänner och prata om kärlek och politik ungefär som folk gör mest. Alla människor är unika- samtidigt som vi är rätt vanliga.

Men diskussionen på kultursidor etc- som kritiserades i Göran Hägglunds tal- är förstås stor. Man bevisar själva påståendet om "kultursidornas idisslande" genom att klanka ner på Tomas Ledin, där Åsa Linderborg låter överraskad över att det inte finns en analys i Ledins texter. Jag häpnar. Det är väl lite av poängen - sommaren är kort, den nästan regnar bort?

Sanna Rayman skrev i går: Han (Göran Hägglund) nämnde inte aborter eller homoäktenskap med en stavelse. Ändå var det just detta hans kritiker läste in i talet. Han kanske sade ”vanligt folk”, men egentligen menade han abortmotstånd, homofobi och krav på ”normalitet”.

Kanske är många av oss - jag själv inkluderad- många gånger så inkörda på det som min ungdomsidol till skribent Kicki Norman bloggade om häromdagen: I en stad som lockar till sig prestationsmänniskor, som ofta är mer otrygga än andra, har folk inte helt sällan svårt att ha riktigt relationer. Det är nästan fult att säga att man vill ha ett förhållande – då är man desperat, veochfasa! Framgång är lika med att vara självständig är lika med att inte bry sig om någon annan är lika med singel. Och så säger folk att de är “kräsna”, som i Stockholm är en fin omskrivning av kärleksfeg.
(För övrigt är även det här rätt likt sånt som Hägglund tog upp i sitt tal, han sa : Den som inte annat än rör sig mellan flyktiga eller ytliga mänskliga kontakter känner sig kanske fri. Och utropas minsann som fri.
Åtminstone av samstämmiga veckotidningar och livsstilsblaskor. Men det är en falsk frihet. Den är den rotlösa friheten.)


Och för en prestationsmänniska så är det enligt detta ett misslyckande att någon säger att en familj är bra att ha (hur den familjen än ser ut!) och villa-volvo-vovve är ett fasansfullt mantra för alla som försöker fixa lite cred. Den credden är ofta inte mycket värd för alla utanför typ Stockholm, Malmö, Göteborgs innerstäder samt några universitetsstäder.

Livet består av andra saker. T ex familjen, få pengarna att räcka till det man vill och att once in a while få chansen att uppleva drömmen om den svenska sommaren, kanske till tonerna av Tomas Ledin.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar