Den borgerliga skolpolitiken ger väldigt lite att välja på

I dag har jag en helsida i Expressen angående rätten till hemundervisning. Förra söndagen hade Rapport ett inslag om hur hemskolning ska förbjudas helt och hållet. En familj som mer eller mindre flytt till Åland för att få möjlighet att fortsätta hemundervisa sina barn intervjuades, tillsammans med utbildningsminister Jan Björklund. "Alla barn i Sverige har rätt att få gå i skolan" sa Björklund och stänger därmed effektivt dörren till all typ av undervisning som inte passar honom helt och hållet. I andra länder har barn i stället rätt att lära sig. Rätt stor skillnad, eller hur?

Från artikeln:

Särskilt uppseendeväckande är att det är just borgerliga politiker som i dag hårdast driver kraven på en mer likriktad skola. Nästa år är det 20 år sedan friskolereformen genomfördes, en unik reform som öppnade för valfrihet och mångfald, oberoende av föräldrarnas ekonomi. I dag tycks reformens ideal ha fallit i glömska. Den borgerliga skolpolitiken under Jan Björklunds ledning förefaller allt mer gå ut på att vrida klockan tillbaka till tiden för mångfalden. Kvar finns till slut väldigt lite att välja mellan.

Livstids inlåsning

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson har erkänt att det ökande antalet förtidspensionerade ungdomar är en politisk katastrof. Det är en stort brist på jobb som personer med låg produktivitet kan söka. Generaldirektör Adriana Lender och överdirektör Stig Orustfjord från Försäkringskassan skriver i dag på Newsmill att deras mål är att under de närmaste fem åren tillsammans hjälpa minst 5000 - 7000 unga med funktionsnedsättning ut i arbetslivet. För detta krävs det att fler kliver fram och tar sitt ansvar. Man skriver:

... för att öka förutsättningarna för att fler unga med funktionsnedsättning ska få möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden krävs att många fler kliver fram och tar sitt ansvar för tidiga insatser för individen. Detta inkluderar inte minst oss själva inom Försäkringskassan, men också hälso- och sjukvården, Arbetsförmedlingen, kommuner och landsting liksom individen själv. Till glädjeämnena på det här området hör att näringslivet har tagit ledningen och anställer unga med funktionsnedsättning.

Det är för övrigt inte varje dag som jag håller med FK till fullo. Men jämför dagens Newsmillartikel från FK 
med min och Nima Sanandajis artikel från januari i år.

Nog finns det likheter? Nimas rapport kan läsas här.

Dagens Samhälles nya debattsajt

Nu har äntligen Dagens Samhälle Debatt öppnat, en sajt för allt viktigt mer eller mindre. Här ryms ekonomi, skola, sjukvård, demokrati, infrastruktur och miljö under ett och samma tak. Jag och Patrik Hesselius, välfärdsekonom på Skandia och ansvarig för Timbros skuggutredning, skriver där en debattartikel om att öka försäkringsmässigheten hos socialförsäkringarna.

Och jag MÅSTE skaffa mig nya pressbilder förresten. Måste.

Avtackning av Anna Ekström

Vice ordförande Maria Ehlin Kolk, jag, tidigare styrelseledamot John Kåberg och tidigare ordförande Stina Hamberg
Foto: Lisa Gemmel

I går tackades Sacos avgående ordförande Anna Ekström av, på måndag börjar generaldirektörsjobbet på Skolverket. Det var en hejdundrande tillställning med både ministrar, ambassadörer, fackordförande med mera.

Jag representerade  Timbro och skänkte därigenom pengar till basketlaget 08, tillsammans med ett ex av Glädjedödarna och anteckningsboken "Ideas I heard and liked". Men så var jag också med både Saco Studentråds alumners present vilket bland annat innehöll en bok med personliga hälsningar till Anna.

Jag har en lite svaghet för att rimma...

Akademikernas absolut främsta kvinna,

Ska nu skolans tuffa strider vinna.

Det är en ynnest att dig få lära känna,

Alltid inspirerad och med en vass penna.

Du är smart, tuff och  en rättvis topp,

Skolans elever får nu efterlängtat hopp!

Class of 88

Det här är jag, men 1987.

Skolan är ett sånt där område som alltid lyckas vara i fokus. Vi berörs naturligtvis av den, vi har gått i skolan själva, kanske har vi barn där och så vidare. Just nu har till exempel Aftonbladet tema Världens bästa skola?, tidningarna överöses med artiklar om skolkvalitet, skolval, vinster och betyg, Martin Borgs har just släppt filmen Fy fan vad vi är bra. På Timbro har vi ett gäng rapporter på gång, en tillsammans med Sektor3 till exempel. Det är helt enkelt kanske extra mycket skola nu.

Och det följs upp av många diskussioner i olika konstellationer om skolans historia och framtid. En sak förenar alltid: vi har alla egna erfarenheter som vi gärna delar med oss av. Det är favoritlärare och skräcklektioner som har format oss och som 10,20,30,40,50 år senare fortfarande sitter som färska i minnet.

I stället för att trötta ut alla människor som jag träffar med att berätta just min historia så tänker jag skriva ned den. Då har det åtminstone blivit sagt!

Jag började första klass 1988. Samma år var det diskussioner i riksdagen mellan dåvarande skolminister Bengt Göransson (S) och riksdagsledamoten Ylva Annerstedt (FP) huruvida elever skulle få välja vilken skola de ville gå inom kommunen. För man fick ju inte välja, en elev blev tilldelad en skola och det var där man skulle gå.

Om man inte hade världens tuffaste mamma förstås. Min tio år äldre storasyster var i färd att flytta hemifrån, så det var framförallt jag och min mamma som bodde i det stora huset fem kilometer väster om Söderhamn. Det fanns en skola tre kilometer bort dit jag var hänvisad. Men min mamma arbetade som sjuksköterska inne i stan, och eftersom hon inte hade någon bil så skulle det helt enkelt inte gå ihop med att lämna mig på fritids innan skolan, komma till jobbet i tid, och sedan hämta mig innan fritids stängde på kvällen. Fritids öppettider, bussar och jobb var inte alls anpassade till varandra. Inne i stan, bredvid sjukhuset där hon arbetade, fanns det dock en låg- och mellanstadieskola. Och dessutom mormor på andra sidan av den lilla skogen bredvid skolan.  Jag vet inte riktigt hur hon övertalade dem, men jag är inte överraskad. Som min man sa för en tid sedan: "din mamma skulle kunna flytta ett berg om hon så ville". Då är ju kommunala tjänstemän en mindre utmaning.

Så jag gick i ett helt annan skola än vad jag hade sorterats in i. Och fick då också läsa på en helt annan högstadieskola än vad jag egentligen tillhörde.

Efter att sedan läst första året på, den enda, gymnasieskolan i kommunen var vi ett gäng som fick upp ögonen för Samhäll-mediaprogrammet i Gävle. Det var inte självklart att man fick byta gymnasieskola till en annan kommun. Framförallt eftersom vi var fem stycken från samma årskull som ville göra detta så var tveksamheten stor från ansvariga tjänstemän och skolfolk. Jag minns än i dag mötet med studierektorn som försökte övertala mig att inte byta skola eftersom "samhäll-ekonomisk är samma sak som samhäll-media".
Eller inte.

Men jag behövde inte fajtas länge. I samma veva blev min pappa pensionär, och eftersom han alltid hade varit förtjust i staden bestämde han sig för att flytta till Gävle. Och ta med mig. Därmed hade jag alltså familjeskäl att flytta.  De andra fyra lyckades dock till slut också få byta skola och kommun.

Så var det på 80-talet. Och på 90-talet. Valfriheten har gjort att också de som inte har massor med pengar - eller en mamma som kan flytta berg - också kan få välja skola.

Globaliseringens triumf

För några månader sedan såg jag en Facebook-kompis uppdatering som kommenterade att det var tio år sedan Göteborgskravallerna. Time flies och så vidare...  Det borde uppmärksammas på något sätt, tänkte jag, och bollade lite tankar med mina kollegor, och förstås - det naturliga valet när det kommer till globaliseringsfrågor- Johan Norberg. Johan uppmärksammade mig på att det också var tio år sedan hans kioskvältare Till världskapitalismens försvar publicerades. Det var definitivt dags för en ny samling kring globaliseringsfrågorna. Andreas Bergh, Adam Cwejman, Fredrik Erixon, Stefan Fölster, Annie Johansson, Lars Leijonborg, Jacob Lundberg, Roland Poirier Martinsson, Maria Rankka och Lydiah Wålsten kontaktades och blev ombedda att skriva ett varsitt kapitel i en antologi som tar avstamp i Göteborgskravallerna för tio år sedan. Boken handlar bland annat om varför globaliseringskritikerna hade fel - men också varför det inte per definition betyder att vi andra vann. Och vad har globaliseringens för betydelse för arbetsmarknaden, utbildning, näringsliv i framtiden? Och väldigt mycket mer. Det är en riktigt bra bok - och det säger jag inte bara för att jag är dess redaktör!

Boka in lanseringen den 15 juni!

UPPDATERAD "Dinosaurier (skräcködlor) är en stor grupp utdöda reptiler som tillhör gruppen arkosaurier (härskarreptiler)".

Den här T-rexen, från Toys R Us på Manhattan, är inte det närmaste jag varit en riktig dinosaurie. Jag har faktiskt hållit i en alldeles riktig T-rextand, när jag gjorde B-uppsatsarbete på Evolutionsmuseet i Uppsala.

För Wistrand och Sonesson försvarar huvudräknandet, där utfallet är det viktigaste, och menar att det inte är särskilt begåvat av mig att fokusera på förutsättningarna istället.”Hur ska Timbro mäta förutsättningarna för män och kvinnor att bli vd?” frågar sig skribenterna.

Ja, uppenbarligen så kan det vara ett problem att göra som vi gör i dag – med tanke på att till exempel fyra av fem professorer är män. Förutsättningarna för att bli professor, eller för att bli vd, kanske helt enkelt inte är likvärdiga för män och kvinnor? Men det finns också något förrädiskt i att tro att vi når perfektion först när antalet män och antalet kvinnor fördelar sig jämnt i ett samhälle.

Så skrev jag i min artikel på SvD Opinion förra veckan

Till det får jag som svar:

I Timbros värld har det emellertid ingen betydelse om parlament, näringsliv eller föräldraskap är enkönat. Vi häpnar över att Eva Cooper ifrågasätter den representativa demokratins ideal att spegla befolkningen när hon argumenterar mot värdet av jämn könsfördelning. Vi undrar om hon resonerar på samma sätt när det gäller etnisk tillhörighet.

Jag har lite svårt att se kopplingen däremellan. Förutsättningarna kan (och i väldigt många delar av världen är det ett faktum) vara väldigt olika för kvinnor och män. Att en jämn könsfördelning, en fokusering på utfallet, är samma sak som att förutsättningarna är likvärdiga är dock att göra det alldeles för lätt för sig. Lika förutsättningar kan ge olika resultat, likväl som att ett 50-50 sammanhang inte alls behöver betyda att förutsättningarna varit dem samma. Det är mycket svårare att mäta förutsättningar, och att rätta till orättvisor som finns på förutsättningsdelen. Det är där jag ser att vi har utmaningen framöver.

Men för en sådan åsikt blir man nästan dinosaurieförklarad.

Timbros antiintellektuella hållning skadar borgerligheten, inte minst genom av att spä på nidbilden av borgerligheten som omedveten, okunnig och omodern när det gäller jämställdhet.

När det gäller omoderna "50-talstimbro" har jag för övrigt skrivit mer om det här.


Kopplat till samma diskussion. Jag fick i dag frågan varför jag tror att de senaste tre ordförandena för Saco Studentråd varit kvinnor (samma sak gäller för övrigt för Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, som precis valt sin fjärde kvinna i en rad UPPDATERAD Jag förhastade mig - naturligtvis ska det vara fjärde tjejen av de fem senaste ordförandena. Klas-Herman Lundgren var ordförande där i mitten.). Mitt svar, som jag fick fundera lite på, är att det de senaste åren framförallt varit tjejer som tagit för sig och som visat störst engagemang. Flera av de briljanta killar som varit aktiva har valt att hoppa av sina uppdrag i förtid, till exempel för utlandsstudier eller jobb. Sedan har det naturligtvis också varit en förebildseffekt. Frågeställaren kom från en organisation där de hade problem att få aktiva tjejer på ledande positioner, det var väldigt få som syntes och tog plats. Förebilderna har varit lätträknade. Detta trots att det fanns en gedigen "tjejbas" i organisationen. Det är en intressant diskussion. Vad tror ni att det beror på?

Veckan som kommer

Den kommande veckans to-do-lista innehåller bland annat:

- visning av och diskussion om Martin Borgs nya dokumentär Fy fan vad vi är bra
- VIP-träff inför Framtidens kvinnliga ledare som kommer att presenteras på tisdag. Jag var ju med på 2008 års lista, vilket bland annat syntes i dagens Svenska Dagbladet - se ovan- där man hade ett litet collage från några av de senaste årens listor (jag hette Westerberg innan jag gifte mig).
- arrangera och moderera debatt om socialförsäkringen
- Avslutningsfest för Anna Ekström som lämnar Saco för att bli generaldirektör på Skolverket.
- Fortsatt arbete med den globaliseringsantologi som jag är redaktör för. Den kommer att lanseras den 15 juni, och vara hur bra som helst. Jag lovar!
- Sedan är det ett gäng rapporter som mina skribenter kommer ha färdiga under veckan som det ska arbetas med. Feedback, lanseringsplaner, korrektur och så vidare. De närmaste veckorna har jag fem stycken rätt omfattande rapporter som ska in, ska få förord och paketeras på bästa sätt.

Förhoppningsvis försvinner förkylningen helt och hållet också så att träningen kan återupptas. Så segt.

Glädjedödarna

Foto: Victor Fladvad

I går kväll lanserades Mattias Svenssons bok Glädjedödarna med ett rave på en kyrkogård. Fast inte riktigt, det var förstås bara bredvid Skogskyrkogården - och ravet kom dessutom efter själva boklanseringseventet.

Hursomhelst, mycket folk kom det, både avgående och redan avgångna partiledare, journalister, olika sorts supertrendiga typer (det finns inget annat sätt att tolka det faktum att det var fyra besökare med Buffaloskor a la Spice Girls. Robyn ska enligt uppgift ha dammat av trenden förra året. Varför???!) med mera. Boken kommenterades av Elin Grelsson som höll med om mycket, men som varnade för att vi Timbromänniskor var lite för mycket av sköna typer som menar att allt löser sig, och av Victor Barth-Kron som bland annat nämnde eko- och folkhälsofascistiska Norra Djurgårdsstaden.

Själv hoppade jag in som drinkbiljettsutdelare. Det är onekligen en populär funktion på fester.

Den nya borgerligheten

Foto från Wikipedia

I går var jag i väg på en heldag vid Engelsbergs bruk, där temat var "Den nya borgerligheten". Det är Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse som har en seminarieserie "Från järnbruk till hjärnkraft", i går var dock första gången som jag hade möjlighet att följa med.  Bland annat talade Anders Edwardsson på temat Spara eller slösa? Budgetöverskottet - historisk vägvalsmöjlighet!, Johnny Munkhammar om Världens bästa välfärd - bara möjlig med borgerliga idéer och reformer, Malin Appelgren som på ett briljant sätt diskuterade Mindre stat, starkare samhälle och Adam Cwejman  om Metapolitik: Den borgerliga identitetens problem.
Och det är bara ett axplock. En hel del saker att fundera vidare på. Jag lär återkomma till gårdagen.

Vill du bli min kollega?

Just nu söker vi två personer till Timbro - en projektledare med ansvar för produktion och förlag 
samt en webbansvarig.
Sök!

Snö och strand

Tisdag 3 maj. Snö.

Lördag 7 maj. Häng på stranden.

På kontoret är det rätt kallt, så där att man enkelt glömmer bort att sommarvärmen kom tillbaka med full kraft. Men det har den ju som bekant gjort, and I love it. Förra veckan hade ju nästan humoristiska väderomslag. Kolla bara bilderna ovan, med tisdagens snö och vantar, och sedan lördagens solande vid Norrviken.

Replikerar på SvD Opinion

I dag publicerades min replik på Jenny Sonesson och Birgitta Wistrands artikel som jag skrivit om tidigare.

"Den viktigaste politiska händelsen du inte har läst om"

Det brittiska temat fortsätter, i dag genom Eiran som skriver en krönika på Makthavare.se om det skotska parlamentsvalet förra veckan. Texten finns också på engelska.

Låt Storbritannien visa vägen

Jag och Nima Sanandaji skriver i dag på SvD Opinion. 
Nimas nya rapport som visar hur den nya reformen i Storbritannien kan stå som inspiration till att faktiskt lagstifta bort fattigdomen kan du läsa här.

UPPDATERAD: Lyft blicken från hemmet

Så här mörk är ändå inte min bild av gårdagens workshop. Även om det nu blir mycket prat om härskartekniker etc, så var det verkligen en väldigt givande kväll.

Gårdagens workshop inleddes med riktigt bra betraktelser från olika perspektiv, som Anna Ekström, Alice Teodorescu, Jenny Sonesson och Agnes Arpi delade med sig av. Sedan blev diskussionen verkligen både hög och låg. Maria Eriksson och Alice skriver båda om vad som hände.

Ju mer jag tänkte på det här i går desto mer cirkulerade funderingarna kring hur sjutton det är tänkt att man ska hinna göra precis det man vill, oavsett om det är att bli hemmafru eller rädda världen, om så mycket tid ägnas åt tjafs. Sonesson visade till exempel bilder och initierade diskussionen om hedersvåld och fattigdom runt om i världen, och diskussionen som följde handlade om hur länge min eller din man kan få föräldraledigt. Lyft blicken för tusan! En av männen som deltog sa efteråt att det är konstigt att se hur mycket tid kvinnor lägger på att bråka med varandra. Pinsamt.

Eller som Alice skriver: Man måste vara galen för att resa sig upp i ett rum där merparten på förhand avskyr en och säga så provocerande saker som att kvinnor måste ha rätt att få välja själva. Så långt har jämställdheten gått i Sverige i dag. 

Men formatet var onekligen intressant, och diskussionen visade hur mycket det finns att göra.  Men nästa gång jag arrangerar workshop kanske vi får börja med Elaine Bergqvist som kan snacka lite härskartekniker, så att den delen är avklarad och ingen behöver "lilla gumma" någon annan.

UPPDATERAD: Feministbiblioteket refererar från workshopen

En ny välfärdsindustri

I går kväll var jag på Ljunggrens för att opponera på S-tankesmedjan Urban(s) rapport "En ny välfärdsindustri", tillsammans med Solnas oppositionsråd Johanna Graf och riksdagsledamoten Johan Löfstrand (båda socialdemokrater).

Rapporten inleds med att slå fast att Socialdemokraterna inte är ett parti som alla andra. Jag undrade naturligtvis om rapportförfattaren Magnus Sundberg i så fall menade att ALLA andra partier var precis likadana? Dessutom kunde alla få vara med och arbeta för Socialdemokraternas vision, vilket gjorde att jag också undrade vad man egentligen trodde om andra partier. Sundberg svarade sedan att han var glad att det kunde reta upp någon moderat, vilket fick mig att fråga vilken moderat han egentligen menade (Om du undrar hur jag röstade i senaste valet så kan du läsa det här)?

I övrigt så finns det en del godsaker i rapporten. Bland annat skriver Sundberg att S inte lyft fram välfärdsföretag - och personer aktiva inom dessa tillräckligt, att det finns en stor exportpotential som kan samlas under paraplyet "Svensk välfärd" med mera. Förhoppningen för tankesmedjan är att väcka debatt inom S. Grunden till rapporten kommer bland annat från de två senaste långtidsutredningarna, och eftersom Tvärdrags chefredaktör Daniel Suhonen var på plats kunde jag inte låta bli att säga att det nog inte skulle vara några problem. Det räcker med att instämma i en sak från långtidsutredningen (utmaningen kring den framtida finansieringen av välfärden) för att man ska få hela temanummer som handlar om en. Så det behöver de nog inte oroa sig över.
Det drog hem rätt många skrattsalvor.

Mer diskussion om Timbro och jämställdhet

Från dagens Svenska dagbladet

Läs mer här

För övrigt är vi naturligtvis jättenöjda med att andra "borgare" vill debattera frågan. Jag och bland annat Jenny Sonesson och Alice Teodorescu ska alla diskutera jämställdhet i morgon till exempel. Utan en debatt hade ju det varit rätt.. platt?

Och samtidigt blir vi förstås hur förvånande som helst över att Aftonbladets ledarsida tycker att vi har fel.
Verkligen. Jätte. Förvånade.

Back to the 50's

Typisk 50-talsbrud?

I helgen - lagom till Valborgsmässoafton som jag på traditionsenligt sätt firade i Uppsala - skrev folkpartisten Jenny Sonesson och moderaten Birgitta Wistrand på SvD Opinion om att Timbro, genom mig, backar till 50-talet i diskussion om jämställdhet.

Eftersom jag( naturligtvis) sätter tradition och familj först (först var det Valborg i Uppsala, och sedan ägnades söndagen  åt min gammelmoster Mariannes 80-årsdag- en alldeles fantastisk journalist som haft en strålande karriär hela sitt liv) och därefter haft fullt upp med diverse olika bokprojekt, rapportlanseringar och debatter så har jag helt enkelt inte hunnit kommentera detta. En ordentlig replik kommer dock.

Fram till dess kan ni gärna fundera på varför det är en sådan förolämpning att "backa till 50-talet"? Ja, det fanns mycket som var galet i samhället, men politiken i sig kanske inte nödvändigtvis var problemet? Det handlade ofta snarare om felaktiga attityder. Det är, som bekant, inte säkert att politiken är lösningen på det man inte tycker fungerar rätt och riktigt.

Jag pratade med en kvinna som var ung just på 50-talet. Hon berättade följande historia:

- Stackars dig mamma som växte upp på 50 och 60 –talet. Inte undra på att Du är så knäpp.  Då du var barn så var alla kvinnor hemmafruar och tvingade till att passa sina barn och passa upp på sin man ..
Dottern hade haft ” Jämställdhetsvecka” andra året på gymnasiet, vårterminen 2010.

Dotterns mormor, farmor, farmors mor , mormors mor var alla yrkesverksamma på 50-talet . Dessa kvinnor var långt ifrån ensamma – ungefär 50% av alla kvinnor i arbetsför ålder var yrkesverksamma . Idag dryga 70%

1960 rådde tillväxt, kommunalskatten var ca 15 % och totala skattetrycket strax under 25 %.Jag gick då i mellanstadiet i skolan på Stora Essingen , en ö med 3500 invånare och broförbindelser till Kungsholmen. På ön fanns minst ett 40 –tal småföretag , ungefär en fjärdedel ägdes och drevs av kvinnor. Många av mina kamraters mammor var hemma med sina barn under några år, om de hade råd. När de sedan gick tillbaka till sitt arbete var det aldrig något problem. Tillväxten var så stor, alla behövdes.

Men med en sådan låg skatt så kan det väl inte ha varit speciellt bra service för medborgarna. Eller?

På ön hade vi två läkare som gjorde hembesök, mitt i natten om så behövdes. Det fanns också en distriktssköterska som gjorde hembesök, så gjorde också diakonissan. BVC gjorde hembesök . Då liksom nu gratis vaccinering av barn och olika hälsokontroller. Kontrollerade gjorde också kvarterspolis Nilsson som även besökte skolan i sällskap med hunden Klang för att undervisa i cykelvett, trafikvett och annat vett.  Om en förälder var sjuk kom en hemsamarit hem och tog hand om barnen, lagade mat och så vidare.

På ön fanns lekparker och parklek, lekskola förmiddag och eftermiddag, daghem för de barn vars föräldrar arbetade heltid eller eftermiddagshem – motsvarande fritidshem idag – där skolbarn till föräldrar som arbetade kunde vara, idrottsplats, ungdomsgård, ålderdomshem och förstås skola.

I skolan fick vi gratis skolböcker som man fick behålla. Fria skrivböcker, pennor, suddgummin, linjaler, passare liksom bläckpennor och bläck för välskrivning. Skolmaten var avgiftsfri ( med troligen lika ”äcklig” potatis som nu), skolsköterskan  hade mottagning flera dagar i veckan, vi hade skolläkare och fri skoltandvård. Det fanns skolbibliotek samt bibliotek för allmänheten. För de barn som hade läs och skrivsvårigheter fanns det en läsklass där läraren var speciallärare. Skolan hade också en simbassäng med simundervisning, en skolträdgård där man odlade rädisor, blommor och annat, och så ingick det musikundervisning i blockflöjt och fiol.

 Nej, jag vill inte backa tiden, det är omöjligt. Och historien ovan är från Stockholms innerstad, vilket förstås kan skilja sig ordentligt åt från andra delar av landet. Men det är fortfarande hennes historia, som hon minns det. Det är rätt spännande att tänka hur en tid som beskrivs på så sätt också kan användas som den mest museala tiden någonsin. När man säger att någon vill backa till 50-talet så menar man ju i princip att den personen är en dinosaurie.

Det är framförallt mitt uttalande om att framgång inte är smärtfri som gör att boken tycks vara författad på 50-talet, enligt debattörerna. Mycket intressant, eftersom det finns en hel del forskning på det området. Makt tar tid, och en undersökning från 2004 visar till exempel att både manliga och kvinnliga chefer har mycket tidskrävande arbeten. Vanligen arbetar cheferna cirka tio timmar per dag, och till detta kommer för männens del två timmar och för kvinnorna tre timmar ”arbetsrelaterade uppdrag och aktiviteter”.  Samhällets belöningsstrukturer spelar också ofta en avgörande roll för om människor tycker att det är värt att göra de val som är nödvändiga för att närma sig maktpositioner. Företagsledare varnar  i dag för svårigheter att rekrytera chefer  - både kvinnor som män – på grund av att chefsarbete är för tidskrävande. I stället prioriterar man familjen. Det handlar naturligtvis inte om att någon är lat, utan att krävande arbeten ställer höga krav. Vissa är beredda att göra den prioriteringen, men inte alla. Bland annat handlar Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi, bok "Vägar till ökad jämställdhet i svenskt näringsliv" om den tidsmässiga och sociala konflikten mellan familj och karriär.

Nåväl. En ordentlig replik kommer som sagt.