Det är alltid kul att leka med nya tankar. Som t ex Gunnar Wetterbergs idé om att de fem nordiska länderna borde gå ihop i en union. Språkmässigt skulle det vara lite knepigt i början men man kommer alltid in i norskan och danskan och t o m isländskan. Reaktionerna i bloggvärlden är väldigt blandade, Kent Persson kallar det för en skott utanför målet och att det är något otidsenligt, medan Fredrik Segerfeldt gillar panskandinavismen och uppskattar idéen.
Fredrik skriver dock vidare något som får mig att dra öronen till mig.
Att vi som britterna skulle ha olika fotbollslag.
Britterna ja.
Alla kommentarer och samtal jag haft med min skottska fästman gör sig påminda och jag inser snabbt att det lätt skulle bli komplikationer. Och när t ex Island inte längre tycker att det är så roligt att allt bestäms någon annanstans så får man inte lämna den Nordiska Unionen. När den svenska nationalsången, där man ju sjunger om Norden, blir den officiella. Och missnöje uppstår. Och folk i omvärlden börjar kalla finnar för danskar - för det är ju samma sak- och svenskar för islänningar- och till slut blir punchlinen i en satirisk film "don't ever call me fucking Norwegian again".
Kanske stämningen blir bättre med ett nordiskt samarbete UTAN en union ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar