Jag har verkligen haft en himla bra uppväxt och skolgång. Min låg- och mellanstadieskola var idyllisk med sex stycken klasser a 20 elever i varje klass. Alla kände varandra, det var brännbollsmatcher med föräldrarna där alla dök upp. Det var många barn som kom från de närliggande villaområdena, jag själv var en av de få barnen med skilda föräldrar vars storasyster i bland var den som fick gå på föräldramötet men det var ju bara lite komiskt om någon lärarvikarie skulle tro att det var den superunga mamman. Typ så.
På högstadiet hade vi en enormt engagerad lärare. Från första dagen i 7an så började vi samla pengar till skolresan. Men inte alls att våra föräldrar förväntades betala, som det vittnas om i Expressens artikelserie, utan genom att vara företagsamma genom att anordna discon, genom att vara tävlingsinriktade på olika sätt (t ex så vann vi LO Gävleborgs kunskapstävling, vi vann UNF Gävleborgs skattjakt, Lilla Aktuellts frågesport och en fototävling i Tidningen Land), Allt detta sammantaget gjorde att vi i nian hade en rätt saftig summa på klasskontot. Vi hade avsatt ett antal dagar i slutet av april för vår resa och så blev det dags för att bestämma var vi skulle åka.
- London kanske? föreslog jag.
- Eller Gotland? föreslog min kompis Marie.
Nej då, eftersom vi skulle vara borta över sista april om vi reste längre-och det ville inte folk- så valde man istället att vi skulle åka till Stockholm i två dagar. Sure, alla fick shoppingpengar och det var ju kul men... jag förstår fortfarande inte hur mina femtonåriga klasskamrater tänkte.
Hur kan det vara roligare att bli packad på stan i Söderhamn (och glömma kontraktet vi upprättat med UNF) än att åka till London?
Men det var väl också någonstans just där jag bestämde mig för att flytta därifrån. Eftersom jag aldrig förstod just den där grejen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar