I lite tankemässiga förberedelser inför nästa veckas debatt mellan Anders Edwardsson och Stig-Björn Ljunggren (som för övrigt i dag har blivit fullsatt vilket förstås är kanonkul!) hamnar jag på HBT-sossens blogg där Efter ett kvartssekel av nederlag recenseras. Här ställs riktigt intressanta frågor, som har ställts förrut men som verkligen tål att ställas igen. Framförallt är den denna del som fastnar:
S-studenters ordförande, Kajsa Borgnäs, skriver en ödesmättad text om klimatfrågan. Borgnäs tar bland annat upp fattiga människors krav på rätt till jämlika utsläpp. Vad jag kan sakna i hennes debattinlägg är ett svensk klassperspektiv. I och med lågprisflyg som till exempel Ryanair, har fler råd att resa utomlands. Lågpriskedjan Lidl säljer, förutom billiga livsmedel, allt från kläder till teknik, Deichmann är ett annat tyskt företag som numer också säljer billiga skor i Sverige. Listan kan göras lång, men frågan är: ska vi hindra människor, som aldrig sett London, från att resa dit på grund av klimatfrågan? Ska vi hindra människor från att köpa fler än ett par skor på grund av klimatfrågan?
Ja, det är skitviktigt att ha en långsiktig miljöpolitik. Men eftersom flera av de som säger så här inte kombinerar det med till exempel en ekonomisk politik så kan vi väl lägga oss ner och dö på en gång eller? Jag tror benhårt på att alla människor kan göra något för miljön, jag tror på utveckling av klimatvänlig teknik. Men jag tror inte att vi till exempel ska förbjuda flygresor för denna skull, jag tror däremot på snabbare och/eller billigare tåg. Det handlar inte om att begränsa och fördela, det handlar om att effektivisera och utveckla. Det var som någon sa för ett tag sedan "om våra förfäder hade börjat begränsa sig i sin utveckling så hade vi väl tvärdött för länge sedan". Det kan inte heller vara en sådan tydlig ekonomisk fråga huruvida man har råd att vara mer miljövänlig eller inte, eller råd att lära känna och utveckla relationer med människor som bor längre än några mil ifrån ens egna hem. Världen skulle riskera att bli mindre fredlig.
Erik Zsiga skrev förra året i en antologi om kommunikation en riktigt bra text som heter Kroppar som möts:
"Vad spelar det för roll att Gaza blir fritt om det kommer ett hav och dränker alltihop?" frågar sig en klimatångestdrabbad debattör i en DN-artikel hösten 2007. Men man kan lika gärna vända på det. Varför ska inte Gaza bli fritt bara för att det kunde ha kommit ett hav och dränkt alltihop? Det är läge för ett uns besinning. Finns det inte ett bättre sätt att förebygga klimateffekten än att tvinga fram beteendeförändringar hos människor, i detta fall minska rörlighet, som gör världen till en mindre fredlig plats? Det är en särskilt relevant fråga att ställa när man pratar om en region där möten mellan oliktänkande människor är en bristvara och där murar varje dag bokstavligt talat hindrar människor från att möta den andra sidans människor genom arbete och umgänge. För den fattige palestinern i Gaza skulle vardagen så klart inte påverkas om flygresor förbjöds, men omvärldens förmåga att sätta sig in i hennes situation skulle försvinna när våra referensramar återigen blev snävt nationella, och de få gränsytorna blev ännu mindre. Om världsordningen bytte melodi från öppen och extrovert till sluten och introvert, skulle viljan att få fred minska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar