Skattjakt

"Hur i hela friden kan det i flera veckor vara grus överallt i Stockholm? Varför tar man inte bort gruset? Är det inte sånt här vi betalar skatt för?!" frågade en kompis upprört efter att ha upptäckt då nöjet med att isen är borta och risken att halka på den också försvunnit så riskerar man i stället att snava runt på grushögar. "Jag skulle till och med kunna betala mer skatt, bara det förbannande gruset försvinner!" fortsatte vännen. "Vi har redan bland de högsta skatterna i världen, det är knappast en höjning av skatten som är lösningen på problemet. Det handlar ju om hur vi använder skattepengarna" svarade jag, lätt inspirerad av den tidigare socialdemokratiske socialministern Gustav Möller som pratade om att varje bortslösad skattekrona är stöld från folket.

Det är en bra sak att inspireras av. I rapporten Långt ifrån lagom – kommunala
satsningar i kristid (augusti 2009) visade Timbro exempel på hur kommuner prioriterar. När utgifterna för skola och omsorg dras ner eller förblir oförändrade, satsas det på många håll mer på annan verksamhet. En skidtunnel i Botkyrka till exempel. Såväl det kommunala bolaget, som kommundirektören och kommunstyrelsen, räknar med att tunneln finansieras med ”sponsorer”. Men sätts bygget igång och sponsorerna sviker så står skattebetalarna där med risken, eftersom riskkapitalet i ett kommunalt bolag är skattepengar – det vill säga pengar som, om bolagets affärer inte går bra, ska tas ur samma kassa som även bekostar hemtjänsten och lärarlönerna. Varje prestigeprojekt, som till exempel en skidtunnel i Botkyrka, som drivs i kommunala bolag riskerar därför att tränga undan andra utgifter. Vad prioriterar vi högst?

Det är en aspekt på skatter, som också är veckans bloggdebattsämne. Det finns enormt många fler, bland annat att en skattesänkning innebär att man tar lite mindre av folks pengar (inte att man lånar till skattesänkningar) och principiella diksussioner om skattesystemet . För att nämna några.

Vad jag ägnar min tid åt

Det har blivit mindre bloggat än på länge här. Helgen var fylld till bredden med Stureakademin, där vi fick bra föreläsningar om socialism, socialdemokrati, marxism, nationalism, konservatism och grön ideologi. Veckan har fortsatt med mycket planering inför kommande seminarier som ska arrangera och så dagens föreläsning för ett gäng studenter från Berghs school of communication där jag gör ett inhopp som gästlärare i kursen Samhällsrelationer på Strategisk kommunikation & PR-programmet. Jag ska i tre timmar tala om tankesmedjor, debattsidor och ledarsidor. Riktigt kul!

Poetiskt

Det är inte alla möten som leder till att den andra skriver en dikt om det hela.

NY och Washington

Under året så går jag Timbros egen utbildning i ideologier, opinionsbildning och praktisk politik : Stureakademin. Utbildningen sträcker sig över hela året och avrundas med ett examensarbete och en studieresa till Washington. Jag har aldrig varit i USA, och jag ser verkligen fram emot att äntligen få komma dit. Och ett extra plus är att jag och Eiran inleder resan med en knapp vecka i New York!

Livsfarligt

Fredrik Westerlund uppmärksammar mig på Eva Sternbergs artikel i Expressen, om hur pappor som Fredrik - dvs hemmapappor- är livsfarliga för barnen. Som referens hänvisar hon till en doktorsavhandling som (läs noga detta citat): vetenskapligt bevisat att barn under ett år, har råkat illa ut under de senaste tre åren i Sverige. Behöver man verkligen bevisa det vetenskapligt? Nå, vad som menas är att olyckorna har ökat de senaste åren. Och anledningen är, som ni kanske redan förstått, de livsfarliga hemmapapporna. Allt i linje med hennes kvinnor ska inte lämna hemmet överhuvudtaget- tes. Män å andra sidan, de är gjorda för att skjuta bisonoxar och se tredimensionellt.

Anledningen till olycksökningen enligt avhandlingen är för övrigt bristfällig information, och föräldrar som i bland överskattar sitt barns förmåga att förstå fara.

Vanligt missförstånd

Från vårdsektor till hälsobransch

Släpp av den nya skriften med samma namn skriven av Carl Elfgren. Kommentarer av Marie Beckman Suurkula och Stanley Broden.

Veckans bloggdebatt: Hur kan sjukvården bli bättre i Sverige?

Den här veckans bloggdebattsämne passar onekligen som handen i handsken. Hur sjukvården kan utvecklas är ju vad jag arbetar med dagligen som projektledare i Timbros välfärds- och reformprogram.

”Vår välfärd är gemensam och den ska finansieras solidariskt” Så står det i samtliga svenska riksdagspartiers politiska plattformar. Problemet är att det inte håller i längden. Vi måste nämligen fundera på den långsiktiga finansieringen. Dilemmat med den framtida finansieringen har sin grund i två i sig bra saker. Vi blir allt äldre och vi blir allt rikare. Det betyder att efterfrågan på välfärd är hög. Den demografiska utvecklingen kan klaras med oförändrad skatt, om vi samtidigt accepterar en oförändrad standard. Men när svensken i gemen blir allt rikare växer också kravet på höjd kvalitet inom välfärden.Vi vill ha en bättre förskola, vi vill ha en bättre skola, vi vill ha bättre äldreomsorg och självklart en toppklassig sjuk- och hälsovård. Om produktionen av välfärdstjänster effektiviseras kan medborgarnas efterfrågan på bättre tjänster nås till begränsade kostnader. Men det är inte den enda lösningen. Kan för övrigt nämna att Timbro och Arena Idés kommission som arbetar just med välfärdens framtida finansiering kommer att presentera sina förslag den 6 juli i Visby.

Hur som helst, enligt Health Consumer Powerhouses ranking av den europeiska sjukvården ligger Sverige i topp när det gäller vårdkvalitet inom EU och Schweiz. En internationellt konkurrenskraftig svensk hälsoindustri behöver dock inslag av spontant entreprenörskap för att hälsan ska bli bättre hos befolkningen.Kvaliteten är nämligen god men köerna till många behandlingar är för långa. Och avståndet till sjukvården är ofta långt, särskilt om man lyfter blicken från Stockholm.

Men då den offentliga sjukvården sviker kan förstås de privata vårdföretagen göra stordåd. Med fler vårdföretag förbättras både hälsan och ekonomin. Den 1 januari 2010 blev vårdvalet obligatoriskt över hela landet. För patienterna innebär det här ökad makt. Det är upp till dig att välja din vårdgivare, som fritt kan etablera sig och konkurrera både med andra privata enheter och med landstinget, om att erbjuda vård. Tanken är att politiker och tjänstemän inte ska fördela eller upphandla sjukvård efter lägsta pris, utan att patienterna ska få makten att utifrån hur de upplever kvalitet, bemötande och tillgänglighet, välja var de vill få sin hälso- och sjukvård utförd.

Landstingen bestämmer själva hur just deras vårdvalsmodell ska se ut. När jag tillsammans med Vårdföretagarna var i Gävle och anordnade debatt om just deras modell- Hälsoval Gävleborg- diskuterades bland annat glesbygdsersättningen. Eftersom det förstås är skillnad på att bo i storstan Gävle mot att bo i nordvästra Hälsingland så har man i vårdpengen lagt in en glesbygdsersättning, likväl som att det också finns en socioekonomisk viktning. Det sistnämnda är viktigt. Sverige fick en mindre smickrande placering i OECD:s rankning av jämlik vård i 21 länder. I denna omfattande undersökning från 2004 hamnade Sverige på jumboplats. De sociala skillnaderna i den svenska sjukvården har inte förbättrats sedan dess, visar studien Vård på (o)lika villkor av Sveriges Kommuner och Landsting. På ett flertal områden förekommer det ojämlik behandling till de sämst ställdas nackdel. Högutbildade hjärtsviktspatienter har till exempel en tendens att behandlas med nyare och dyrare preparat, medan KOL-patienter med låg utbildningsnivå oftare än andra behandlas med äldre och mer omoderna metoder.

Hur får vi då en sjukvård av världsklass? Man kan identifiera två saker som skapar välstånd, och det är satsningar på export och utbildning. Framtidens vård behöver präglas av samma tänk. Våga specialisera och exportera. Satsa på konkurrens och entreprenörskap. Verklig valfrihet i vården är en förutsättning för att detta ska bli verklighet. Den svenska sjukvården präglas i dag i allt för hög grad av ställföreträdande kunder/patienter, som består av sjukvårdspolitiker, vårdsektorns tjänstemän och läkarna.

Exportera vård kanske känns mest relevant för de regioner med specialistsjukhus, som till exempel Uppsala. Akademiska sjukhusets direktör Marie Beckman Suurkula har bland annat visat hur Sverige kan konkurrera på sjukvårdsmarknaden genom att de multiresistenta bakterierna är så mycket mindre vanliga här än i många andra europeiska länder vilket gör att vård i Sverige kan locka människor från andra håll i Europa. Att diskutera vård på export verkar måhända främmande, men faktum är att genom rätt satsningar kan det också bli verklighet i Hälsingland. Genom avknoppningar av verksamheter kan sjukvården växa. Verksamheter kan bli större och mer vård också säljas till andra landsting. Det finns goda exempel att inspireras av, i Bollnäs lade landstinget ner psykiatrin 1997. Då startade medarbetarna sin egen verksamhet. I dag har företaget Neuropsyk i Bollnäs AB 120 anställda och färgglada boenden runt om i Hälsingland. Verksamheten har växt och bidrar till att skapa nya jobb.

I dagsläget kommer cirka tusen europeér till Sverige för vård varje år. Med patientrörlighetsdirektivet, som strävar efter mer enhetliga regler för patienters rätt till planerad vård i andra EU-länder, skulle denna grupp kunna växa. Men då krävs det att politikerna vågar släppa på den fullständiga makten över vården. I december 2009 visade de europeiska socialministrarna att de inte var beredda att göra det, i och med att man inte antog förslaget om att underlätta för patienter att söka vård i ett annat EU-land. Rätten till rörlighet finns, men byråkratin riskerar att skrämma i väg allt för många. Risken finns att det tar många år innan vi har en fungerande europeisk vårdmarknad. Det är synd, framförallt för de patienter som hamnar i kläm, men även för Sveriges ekonomiska möjligheter.

Andra bloggar: Mary X Jensen och Tokmoderaten

---

Sluta censurera!

Veckans mest bisarra nyhet måste ju vara den om läget för barnböcker i Sverige. Flera medier har publicerat intervjuer och artiklar om hur barnboksförfattare blir stoppade att skriva om någon som röker, dricker en öl, svär, är i närheten av en cykel utan cykelhjälm. Någon författare berättar till och med att han knappt kunde ha med en säl utan att lägga till en flytväst.

Vad sjutton är det som händer? Barnens Barnklubb vittnar om att de får väldigt många fler returer när någon svär i månadens bok. Curlingföräldrarna slår till. Och varför är det här knasigt? Läs min begåvade vän Johanne Hildebrandt så förstår ni.

Visuell kultur a 2004

Det här är faktiskt lite underhållande, en hemtenta från 2004 om visuell kultur skriven av mig.

Att moderna västerländska kulturer är skriftspråkliga har länge varit ett accepterat faktum. Nu börjar det talas om att en hybridkultur som krossar den härskande skriftliga normen och istället leder in samhället mot en visuell kultur med talspråkliga mönster. Jag kommer i detta PM diskutera denna tes och ge exempel på vad jag anser vara tecken på att den har relevans samt jämföra dessa exempel med Muntlig och skriftlig kultur- teknologiseringen av ordet (1982) av Walter J. Ong samt Media (1964) av Marshall McLuhan.

Ong menar att talspråkliga kulturer är rester, de nya idéerna menar på en återkomst. Jag anser att det inte är en ren återkomst av den talspråkliga kulturen, utan snarare modifierade ansatser. Det visuella anses enligt Karlstads Universitet, som ger kurser i Visuell Kultur, som en av de mest genomslagskraftiga förmedlingsformerna , kanske främst genom sin omedelbarhet, och i kombination med talspråkliga idéer kan genomslaget öka än mer.

Du har inte all tid i världen på dig att uttrycka din åsikt. Långa, ibland klumpiga, formuleringar lämnas därhän och istället använder sig många av talspråkliga uttryck. Det här är dock inget nytt fenomen, redan på 1960-talet skrev Marshall McLuhan om hur radiopratare i kommersiella radiostationer fullständigt rör sig inom den talspråkliga sfären, som berör alla sinnen på ett dramatiskt sätt. Det har ändå skett en förändring inom medieområdet, de kommersiella radio- och tv-stationerna och deras karaktäristiska sätt att uttrycka sig på blir allt fler, och public servicekanalerna har en tendens att följa efter.

Kanske börjar de nuvarande grammatiska reglerna spela ut sin roll? Influenser från engelskan tar över mer och mer, och plötsligt tycks allt fler glömma bort att svenska språket innehåller en mängd ihopskrivningar. ”Rökfritt” har en helt annan betydelse än ”Rök fritt”. Detta syns mer och mer, kanske är det då enklast att använda sig av den tydligare bilden av en överkryssad cigarett, som också förenklar budskapet för besökare som inte har kunskaper i svenska. Det engelska språket lämnar också spår i det svenska genom alla företrädesvis tekniska uttryck som sällan får samma genomslagskraft översatta.

Det går dock inte bara att prata om att den skriftliga kulturen lämnas för en mer visuell och muntlig sådan. Rörliga bilder i TV i allt större utsträckning kompletteras av interaktivitet från tittarna. ”SMS: a in dina kommentarer”, ”chatta med programledaren” och så vidare. Den mediekonvergens vi har idag, där det blir allt svårare att hålla isär olika medier, tenderar att påverka vår språkliga kultur och kanske leda oss till den förskjutning från den skriftbaserade kulturen till hybridkulturen.

Många telefonsamtal sparas in genom att folk istället använder sig av ett antal chat-program. Här skriver man talspråk och i stället för långa meningar används symboler. En lyckokänsla som i en bok tar flera sidor att skriva kan i en chat sammanfattas med en ”:)”, missnöje med ”:(”. I det populära chat-programmet MSN messenger kan man få tips om hur man kan ”interagera med sina vänner”. Genom datorn kan du se dina vänner med hjälp av en webkamera, du kan använda en mikrofon och högtalare och föra regelrätta samtal genom datorn och självfallet kan du även använda dig av tangentbordet. Hur kan dessa olika sätt att kommunicera förändra vår språkliga kultur? McLuhan skriver om att ”datamaskinerna” snart kan översätta vilket språk eller vilken kod som helst, till vilket språk eller vilken kod som helst. 40 år senare och vi har en global (men i huvudsak västerländsk) by med universella koder. (:) är en lyckosymbol som går att förstå oavsett om du pratar över internet med någon från Kina som med någon från Kista, till motsats mot det skrivna ordet ”lycka”) McLuhans förhoppning var att detta skulle leda till en språklöshet som skulle ge människorna evig frid och harmoni. Det står helt klart att detta inte är fallet. Jag skulle inte vilja påstå att den databaserade globala byn har ökat krig och disharmoni, däremot så har den gett oss nya sätt att skapa konflikter.

Omskapar de tillåtna 160 tecknen i mobiltelefonens SMS-funktion vår språkkultur? Vad sker när vi måste sammanfatta det vi vill ha fram på ett visst antal tecken? ”Onödiga” ord faller bort, precis som det gör när vi talar till vardags.

Men är det här tendenser som visar på en återkomst av den talspråkliga kultur Ong talar om? Som tidigare nämnt anser jag att det kanske inte är en återkomst vi ska tala om, utan snarare en ansats inspirerad av de klassiska talspråkliga kulturerna. Karaktäristiskt för talspråkliga kulturer är till exempel additivt istället för underordnande, sammanställande istället för underordnande och ett redundant språk och så vidare. Kan dessa kännetecken appliceras på den ovan berörda hybridkulturen? Är det i tidningar så vanliga uttrycken ”Big-brother-Linda”, ”Robinson-Robban” och ”Bachelor-Tess” formuleringar som kan förklaras som moderna formler liknande ”den tappre soldaten” och ”den sköna prinsessan”?

Agonistisk talspråklig kultur kan synas så väl som i hiphop-världens battles, som i de allt populärare poetry slams, där en poesiuppläsare kan tyckas duellera med samhället som motståndare. Talspråklighet präglas av homeostatiskhet, där allt sker i nuet. Kanske börjar ordböckerna spela ut sin roll? Hinner de verkligen med, när språken ständigt ändras? Det som ena dagen kallas utbrändhet ska nästa dag kallas för utmattningssyndrom, plötsligt används ord som heteroflexibel och meterosexuell. Är det något som en ordbok verkligen hinner med att ta upp? Möjligen är internet den enda tillfället att hinna med den snabba utvecklingen av nya uttryck, både svenska och utländska. Språket har ständigt utvecklats, och ord har ideligen uppkommit, med nya uppfinningar och idéer. Men när en tryckt ordbok fått med SMS i sitt register, pratar alla redan om MMS. Utvecklingen kan tyckas gå emot en mer nu-centrerad situation där alla människors 15 minutes of fame ska ske i nuet. Och har möjlighet att göra det också.

Den senaste meningen leder mig osökt in på att talspråkliga kulturer är additiva snarare än underordnande. Det har länge setts som tabu att inleda meningar med ”och”. Plötsligt syns detta allt mer frekvent. En fingervisning på att den skriftspråkliga kulturens hegemoni börjar brytas?

I Muntlig och skriftlig kultur- teknologiseringen av ordet står att läsa om avsaknaden av gör-det-själv-böcker inom muntliga kulturer (vilket ju faller sig ganska självklart), utan att hantverkskunnighet tillägnas genom lärlingsskap. Länge har den akademiska världen primerat teori i de allra flesta ämnen, det anses som finare än att använda sig av praktik. Det börjar dock diskuteras allt mer om vikten av praktik för studenter. Dels för att underlätta steget mellan studier och yrkesliv, men även för att omsätta de teoretiska kunskaperna i praktik. Denna praktik är inte meningen att den ska fungera som ett rent lärlingsskap, där iakttagelse och övning med ett minimum av verbal förklaring är sättet att lära sig på, men dagens praktik är förmodligen en förlängning av det gamla lärlingsskapet. Det går inte att enbart läsa sig till kunskaper, utan det krävs en kombination utav teori och praktik för att uppnå bästa möjliga resultat. Böckerna suveränitet börjas så smått att ifrågasättas, vilket kan tolkas som en övergång till en visuell kultur med talspråkliga mönster. Från lärlingsskapet, till enbart teori, till en modern kombination av dessa.

Hur kan man sammanfatta dessa olika exempel på en hybridkultur? Som tidigare nämnt är det enligt mig inte en återgång till en muntlig kultur vi kan tala om. Däremot förändras samhället ständigt, därför tycker jag att det känns logiskt att vi från att ha varit en muntlig kultur, blivit en skriftlig kultur för att sedan ytterligare utvecklas. En visuell kultur med talspråkliga tendenser, där vi ändå har vår skrivspråklighet bevarad fast i en uppdaterad form är vad jag tolkar in i den hybridkultur jag anser vi allt mer befinner oss i. Detta innebär att jag anser att tesen om att det skriftligas hegemoni har brutits har relevans, däremot har jag lagt in egna tolkningar i påståendet om hybridkulturen.

Remember me

För en tid sedan såg jag Sharon Osbourne på The Ellen DeGeneres show. Ellen visade olika bilder på kända personer och Sharon kommenterade. När Robert Pattinsons bild kom upp slet Sharon tag i den, tryckte den mot bröstet och sa att om hon verkligen skulle berätta vad hon vill göra med honom så skulle hon förmodligen bli arresterad.

Tantsnusk på hög nivå. Om du känner likadant, eller kanske bara tycker att ett romantiskt drama vore något, så lottar Finest.se just nu ut biobiljetter till den nya filmen med Robert Pattinson, Remember me.

Veckans bloggdebatt: : Frihet

Jag noterade redan i måndags att Kent Persson skickat ut temat för veckans bloggdebatt. Frihet. Men feber och konferenser har gjort att jag tagit lite extra tid på mig att skriva. Temat är ju gigantiskt. Var börjar man i diskussionen om frihet utan att det ska verka futtigt? Eller ska man bara ta något helt vardagsnära- typ frihet i en liten ask- och skriva om det i stället? Lite extra frihet en vecka i månaden och så vidare.

Men nej. Vad jag verkligen vill ha sagt har tidigare publicerats i tidningen Blått (jag vann dessutom dvd:n Mrs Ratcliffes revolution som verkligen rekommenderas) och kommer här:

Året var 1962. Tre unga pojkar från Östberlin hade fått nog, och bestämde sig för att klättra över muren som skiljde öst från väst. I närheten av Checkpoint Charlie fann de sin chans och tog sig över muren. Den första killen träffades och dog omedelbart av kulorna från den östtyska polisen, den andra tog sig över muren till väst medan den tredje, Peter Fechter, blev liggandes allvarligt sårad på den östtyska sidan av det ingemansland som fanns mellan öst och väst. DDR-soldaterna gjorde inget. De amerikanska soldaterna och den västtyska polisen såg Peters lidande och hörde hans rop på hjälp men vågade inget göra. Ingen visste vad som skulle ske om den västtyska styrkan korsade gränsen mellan den fria världen och den kommuniststyrda. I närmare en timme, i sextio minuter, låg Peter Fechter på den del bredvid muren som kallades dödsremsan och förblödde. Först då kom den östtyska polisen och tog honom till sjukhus där han strax därefter dog.

Peter Fechter var en av 985 människor som mördades under flyktförsök från Östberlin till Västberlin. 238 sköts till döds vid muren, ytterligare 719 på andra platser längs gränsen mellan öst och väst. Den sista människan som mördades när han försökte lämna diktaturen var Chris Gueffroy som sköts ihjäl nio månader innan muren föll.

Allt Peter Fechter, Chris Gueffroy, och alla de andra ville ha var frihet.

Andra som är inbjudna till bloggdebatten är bland annat:
Lilith Svensson och Thomas Böhlmark och Daniel Snällman och Joel Falk och Andreas Froby och Amanda Brihed och Scaber Nestor och Tokmoderaten och Peter Soilander.

Debatt i KårsOrdet

Och så här är texten i Jönköpings studentkårs medlemstidning:

Ett steg mot ett blomstrande frivilligt engagemang
Smarta och drivna människor som engagerat sig i studentkårer har sett ut som riktiga dysterkvistar när kårobligatoriets avskaffande kommit på tal. Nu dör studentengagemanget, nu bevittnar vi studentorganisationernas sönderfall, nu får vi skamligt låga bidrag och medlemmarna kommer fly sin kos så fort de får chansen.
Så har det låtit. Perspektivet verkar vara att studenterna - och dess obligatoriska medlemsavgifter - finns till för organisationens skull.

Snacka om att inte tro på sin egen verksamhet. En organisation finns för sina medlemmars skull. Medlemmar som tvingas vara där blir av naturen mer passiva i sitt engagemang. Tar du aktivt ställning och går med i ett parti, en klubb eller en förening så ligger det förstås mer i ditt intresse att göra det bästa och det mesta av medlemskapet. Dessutom tvingas förstås organisationen i fråga att tänka över mervärdet i medlemskapet. Det kan bland annat handla om att erbjuda icke-kollektiva varor (typ försäkringar) till dem som blir medlemmar för att locka de i det här fallet studenter som annars skulle fortsatt vara fripassagerare och nyttja ”varan studentkåren” utan att betala för den, men också att se över själva verksamheten.

Med de enkla konstaterandena kring studentkårernas framtid vill jag visa att jag varken tror eller hoppas att studenters engagemang runt om i Sverige inte försvinner med kårobligatoriet. Men jag jublar över att studenterna nu själva får möjlighet att välja vilken typ av organisation de vill bli företrädda av, eller om de inte vill organisera sig alls. Att flera organisationer kommer att kunna konkurrera om att bli studentkårer kan ge många positiva effekter. Den 1 juli får medlemmarna större frihet att välja vilken typ av verksamhet som ska bedrivas i just deras kår

Men allt blir inte guld och gröna skogar med den nya ordningen. Jag saknar mod från regeringen att våga ifrågasätta hela strukturen av intresseorganisationer för studenter i den högre utbildningen. Istället har man i stort utgått från ett bevarande av rådande organisation. Även om det står studenterna fritt att välja om de vill vara medlemmar eller inte så kommer organisationstypen att vara densamma som i dag.

I stället för medlemsavgifter från alla tvångsanslutna studenter på lärosätet ska nu representerande kår få hundra kronor per student i statligt bidrag. Det är fel att enskilda skattebetalare per automatik ska stötta studenters organisering på lärosäten. Dessutom riskerar den välbehövliga vitaliseringen av studentkårerna att utebli genom beroendet av bidrag.

Nej, förslaget är långt ifrån perfekt. Men det är ändå ett viktigt första steg från att tvinga in studenter som medlemmar i en studentkår, och ett steg mot ett blomstrande frivilligt engagemang.


Eva Westerberg
Projektledare,tankesmedjan Timbro

SlösO

Från och med i går så har Sverige en ny ombudsman: SlösO- Ombudsmannen mot slöseri med skattepengar.

Projektet är ett samarbete mellan Timbro och Skattebetalarna, och själva ombudsmannarollen har Johan Ingerö som bloggar om det hela här. Om du själv upptäcker något slöseri med skattepengar så kan du enkelt anmäla det på SlösO-webben.

Bloggar: Peace, love and capitalism, Svensk Historia, Erixon, och Magnus Andersson.

Åsa bloggar

Åsa Moberg har börjat blogga, en både välskriven och snygg blogg.

Fredagstips

Vad gör du på tisdag lunch? Åh, ingenting?! Då är det klart att du ska komma på det här:

Världens bästa offentlighetsprincip?

Världen vore en bättre plats för journalister som granskar makten och myndigheter om andra länder var som Sverige.

Eller?

Timbro Medieinstitut har äran att presentera två toppjournalister med lång erfarenhet av hantverket och med särskilda expertkunskaper om sina respektive länders offentlighetsprinciper: Pete Slover, med bakgrund på Dallas Morning News, och Trond Sefastsson, med bakgrund på bland annat TV 4:s Kalla Fakta. Båda har tillhört branschens toppskikt i sina länder och har mängder av historier från extrema och uppmärksammade mediehändelser.

I ett samtal lett av TMI:s chef Roland Poirier Martinsson jämförs USA med Sverige och den journalistiska praktiska verkligheten med det formella regelverket. Skulle Watergate undsluppit mediernas granskning i Sverige?

Mer info och anmälan

Tips nummer två handlar om sommaren, och att du kan söka till att bli kollega med bland annat mig. Timbro söker nu researcher, utredare och/eller skribenter. Förra årets sommarsmeder gjorde bland annat avtryck över hela Europa och skakade om de svenska kommunerna.

Blomstra

Jag fortsätter jobba med metoden ju fler vårblommor desto snabbare kommer våren. I dag kompletterades tulpanerna från i helgen med två påskliljor.

Exklusivt erbjudande – melodifestivalfinal 13 mars

Jag vill ge mina bloggläsare möjligheten att få detta exklusiva schlagerpaket från 1biljett i samband med melodifestivalsfinalen lördagen den 13 mars till ett riktigt bra pris. Du får uppleva en fantastisk kväll med förfest på Göta Källare och biljetter till finalen i Globen.

• Finalbiljett till Melodifestivalen sektion B
• Välkomstdrink
• Mingelbuffé samt kaffe
• 2 glas Öl/Vin
• Underhållning med bl.a. CHARLOTTE PERRELLI
• Garderob
• Transport till globen

Ordinarie pris 2995:-

Om du anger rabattkoden VIP-finest så får du 1000:- rabatt per paket.

För mer information om de olika schlagerpaketen, samt för biljettbokning besök 1Biljett.nu (länka till http://www.1biljett.nu/se/grp/melodifestivalen.php )

Tankesmedjan

Tankesmedjan i P3 har som stående inslag att ringa till Timbro och ställa frågor om vi har tänkt på den ena eller den andra saken. Rolig idé tycker jag, även om skämten många gånger skulle kunna göras bättre. Här kan man hur som helst lyssna på de samtal de haft hittills. Själv skrattar jag mest åt jakten på Victor Fladvad (jag lovar! Han finns på riktigt!)

Mitt samtal med dem finns under rubriken Timbro käftar tillbaka!

Statistik

Det här är ju lite roligt uppfriskande statistik över min kära blogg, från Bloggportalen.

Finns det en svensk historieskrivning?

Välfyllt på Värmlands nation i Uppsala, där Timbro i dag anordnar ett seminarium om historia. Deltar gör bla Dick Harrisson, Lotta Gröning och Anders Edwardsson.

Firande

Foto från Skansen på Lucia 2009

Som jag skrev i går är det i dag ett halvår sedan jag och Eiran förlovade oss, och ett och ett halvt år sedan vi träffades för första gången i Strausburg. Det ska i kväll firas på ett eller annat sätt. Kanske genom att äta italienskt? Kanske genom att äta indiskt? Återstår att se.

Newsmill

I dag skriver jag på Newsmill angående kvinnodagen.

Veckans bloggdebatt: Jämställdhet

Uppdaterad
Veckans bloggdebatt handlar om jämställdhet. En dag per år så fylls tidningar med statistik kring löner bland kvinnor och bland män, vi får listor hur många kvinnor som finns på ledande positioner, och vill man försöka göra en Tv3-poäng av det hela så ser man till att Svenska Hollywoodfruar säsong 2 har premiär den dagen. På den internationella kvinnodagen.

Ett overload av politisk korrekthet(minus Tv3 då)? Har statistiken visats den 8 mars, och tidningen har lyft fram kvinnliga entreprenörer och chefer på centrala platser så behövs inget mer göras? Jag splittras alltid, på samma sätt som att jag tycker att Mors dag bara finns där för att lindra folks dåliga samvete för att de inte visar sin mor uppskattning året om. Typ.

Utbildade kvinnor går om männen, kvinnorna är i majoritet i högskolan. Men inte på högre poster. Men det sipprar uppåt, så att säga. Som Christina O Rosén säger i den länkade SvD-artikeln ovan så kommer förmodligen en förändring att ske när 40-talisterna lämnar arbetsmarknaden och de yngre generationerna tar vid. Självfallet är det inte en förändring som sker eller skett av sig själv. Ibland kan det behöva påminnas om att rösträtten för kvinnor inte ens har firat sin hundraårsdag, t ex föddes min mormor till ett samhälle där hon inte hade rösträtt. Jag själv fick vänta tills jag var fyra år innan vi hade den första svenska kvinnliga partiledaren, Karin Söder i Centerpartiet. När jag redan hade börjat skolan så fick Sverige sin allra första kvinnliga ordförande i ett fackförbund, 1989 blev Lillemor Arvidsson ordförande för Kommunalarbetarförbundet. Sedan 50-talet har kvinnor kunnat blivit präster. Men det finns det fortfarande en hel del människor som är emot. Ja, och så vidare. Det är inte en lång tidsperiod vi talar om. Mycket har hänt. Annat går i snigelfart, skriver Karin Thunberg, och hänvisar till TCO:s siffror om att det kommer att ta 51 år innan kvinnor och män tar ut lika mycket föräldraledighet. Samtidigt så får vi inte glömma hur ovanligt det är på en hel del andra ställen att män överhuvudtaget kör en barnvagn.

I artikeln om hur kvinnorna går om männen skriver Malin Ekman om hur den svenska verkligheten ser annorlunda ut än den i amerikanska storstäder ( som är caset kring kvinnor som går om). Kvinnor finns i offentlig sektor. I offentlig sektor där många känner sig inlåsta genom bristen av möjligheter att byta arbetsgivare, i offentlig sektor där det inte syns i lönekuvertet att du är uppskattad på jobbet. Jag har ju faktiskt nyligen skrivit en hel rapport på temat, Välfärdens hjältar, där jag går in på varför valfrihetsreformerna inom skola, vård och omsorg är de viktigaste jämställdhetsreformerna på decennier.

Under förra veckans seminarium om kvotering sa en kvinna i publiken till rapportförfattaren Li Jansson "Menar du verkligen att kvinnor har ett fritt val? Vilken värld lever du i då?"

- och så illa är det ju verkligen inte. Kvinnor, både i Sverige och Norge som diskuterades på seminariet, har möjlighet att välja själva i stor utsträckning. Så är det i min värld i alla fall. Fram till 1920-talet fick inte en gift kvinna ta anställning utan att ha sin mans tillåtelse. Först 1962 blev det förbjudet för en man att våldta sin fru. Klart att kvinnor har mycket större makt och fria val i dag än vad våra anmödrar någonsin kunnat tro. Men! Ingenting " blir bättre med tiden av sig själv".

Förresten, så tycker jag inte alls att jämställdhet är en kvinnofråga vilket det kan tyckas utifrån min text. Jag antar att den här dagen, 8 mars, påverkar.

Bloggar: Mark , Kent, Mikael och Mary

Uppdaterad
Läsvärda texter av tuffa tjejer --> Sofia Falk om RUT-avdraget och Alice Teodorescu om feminismen som vilse i underlandet. Dessutom har jag själv en text på Newsmill i dag.

Promenad i solen

Vilket underbart väder det varit i helgen, kan inte hindra vårkänslorna från att komma. Det har blivit en hel del utomhus, bland annat gick jag och Eiran på promenad till Spånga där jag fyndade den här väskan på Erikshjälpen.

Väggprydnad

Nu har en bild från Jonas Dahlbergs utställning Osynliga städer på Moderna Museet ramats in, och sitter nu tillsammans med en bild från Ann-Sofi Sidèns Moderna Museet-utställning In between the best of worlds på vår sovrumsvägg.

Ett och ett halvt år sen vi träffades, ett halvår sen vi förlovade oss

I morgon är det den stora jubileumsdagen. Men då åtminstone en söndagsmorgon är enklare än en måndag om man ska göra English breakfast så smygstartar vi lite.

Apoteken efter reformen

Om man kontinuerligt äter receptbelagd medicin så lär man sig snabbt att när sista kartan öppnas (jag har 10 tabletter på varje karta) så är det dags att fylla på förrådet. I början av veckan var det så dags att bege sig för att hämta ut mer Inderal. Mittemot jobbet finns det en Apoteket Shop, där man tidigare endast kunde köpa receptfria läkemedel. Nu såg jag en stor skylt i fönstret med texten "Nu kan du även hämta ut ditt recept i Apoteket Shop!". Finemang, tänkte jag, och går in. Min medicin finns att hämta ut i morgon får jag veta, och får också lämna mitt mobilnummer så att jag ska få en sms-notis när det är dags.

Medan jag står där i kassan kommer en äldre herre in och frågar farmacevten om butiken fortfarande är statlig. Efter att ha fått det bekräftat utbrister herren "Bra! Då är det här jag ska handla i fortsättningen också!"

Jag ler lite, eftersom hans butik har ju blivit mycket bättre- han kan beställa sin recept där också- sedan avregleringen. Jag hörde på hans ton att han inte var lycklig över förändringen, kanske är han medlem i PRO?

Mitt tidigare närmaste Apotek på Söder blev ett Apoteket Hjärtat. Men redan innan bytet, någon vecka efter reformen, var öppettiderna klart förbättrade. Eiran skulle hämta ut sin astmamedicin på en lördag och vi skyndade oss dit för att fixa det innan 15.00 och möts av en skylt med "Nya öppettider" och "Lördagar 10-22".

Ja, tänk vilka hemska konsekvenser reformen fått hittills...

Den utsövda barnmorskan

Eva Franchell ger råd till Mona Sahlin genom Aftonbladets ledarsida. Hon skriver:

Vill föräldrarna ha en ren lägenhet eller vill de hellre att en utsövd barn­morska förlöser deras barn?

Själv hoppas jag på en utsövd barnmorska då den dagen kommer. Förstås. Till exempel någon som är mindre stressad och på så sätt sover bättre genom möjligheten att ha råd att få hjälp med städningen. Kanske som mannen som Sanna Rayman beskriver i sin ledare i dag. För det är ju knappast någon newsflash att även barnmorskor har ett liv utanför sitt jobb.

Andra bloggar: Kent Persson, Tokmoderaten, Mary X Jensen

Why is a raven like a writing desk?

I går var jag och Eiran på premiären av Alice i underlandet. Jag läser Johanna Nylanders tankar om filmen och kunde verkligen inte säga det bättre själv. Jag fick också boken i 7-årspresent. Min mamma har ett inramat foto av mig där jag i min Marie Fredriksson-inspirerade frisyr (jag trodde dock inte på sådana där hårprodukter vilket gjorde att det var mindre popstjärna och mer pojke från femtiotalet över min frisyr) sitter djupt försjunken i Lewis Carrolls bok. Jag älskade den. Och den kärleken är fortfarande kvar. Det är min absoluta favoritsaga.

Filmen som går på bio nu är lysande. Och som Johanna skriver, min feministiska ådra glädjedansade i slutscenerna. Det är en film varenda tioårig flicka borde få se. Inte bara för att det är en stark kvinnlig hjälte, utan för att hjältinneskapet är okrystat och naturligt.

Bra förslag från C

I det stora hela kan man säga att vi får göra våra egna val under livet. Vi kan bestämma skola (med hjälp av föräldrarna om vi är unga förstås), välja om vi ska utbilda oss eller inte, och var och till vad i så fall. Vi kan välja vilken läkare vi ska gå till. Vi kan välja partners, hur vi vill bo och så vidare. Men en dag tar det slut. Du är hänvisad till kommunens förmodade välvilja. Jag har tidigare skrivit om hur äldre par nekas att bo med varandra på ålderns höst. Det finns ljuspunkter, i väntan på en äldrepeng som jag tycker är en lysande idé, finns LOV inom äldreomsorgen. En i dag frivillig valfrihetsmöjlighet där pengarna följer den äldres val, till exempel kring vem som ska utföra hemtjänsten.

Centerpartiet skriver i dag om hur situationen ser ut i landets kommuner, med 82 kommuner som infört LOV:en, men av dessa är det 21 med olika typer av förbihåll. 113 utreder frågan och sex stycken säger klart nej. För att alla ska ha rätt att välja vilken typ av lösning som passar bäst föreslår Centerpartiet nu att LOV:en inom äldreomsorgen ska göras obligatorisk. Det finns en lång rad exempel från olika ställen av landet som tydligt visar stelbenheten i äldrevården, med bristande möjligheter till att kanske göra en utflykt, se på en konstutställning eller få ett glas vin till fredagsmiddagen. Varför skulle äldre människor vara mindre intresserade av det? Eller bara en sådan rätt självklar sak som vem som kommer hem till mig i mitt hem och lagar min mat?
Hurra för Centerpartiets förslag!

Bloggat: Anders W Jonsson

Jämställt företagande

I dag kan ni läsa i LT om min rapport Välfärdens hjältar som släpptes i samband med debatten om välfärden mellan socialminister Göran Hägglund (KD) och Ylva Johansson (S).

Veckans bloggdebatt: Ungdomsjobben

Veckans bloggdebatt handlar om ungdomsjobben. Under min tid som ordförande för Saco Studentråd handlade fokusfrågan under båda åren om att minska glappet mellan studier och arbetsmarknad. Självfallet är det för majoriteten av studenterna, akademikerna, enklare på arbetsmarknaden än för den som inte har någon utbildning alls.

Högskolestudier varierar mellan kommunerna konstaterade Högskoleverket i en rapport för en tid sedan och de skriver vidare att andelarna av respektive årskull som påbörjat högskolestudier senast vid 21 respektive 24 års ålder har minskat under de senaste åren vilket bland annat kan förklaras av det goda arbetsmarknadsläget som varit och därmed ungdomarnas möjligheter att få arbete. Den dramatiska försämringen på arbetsmarknaden som inleddes hösten 2008 kommer sannolikt att medföra att ungdomarna i större utsträckning kommer att börja studera.

"I vissa fall stärker en svag arbetsmarknad incitamenten för högre studier" skrev Högskoleverket i sin analys till sin tidigare studie på samma tema, och så måste vara fallet då det gäller kommunen jag är uppväxt i, Söderhamn i Gävleborgs län. Där ligger övergångsfrekvensen på 43,9 % vilket tillsammans med Gävles kommun är högst i länet. Söderhamn har just nu 12 lediga jobb på AMS, så det där med att läsa vidare som ett alternativ till arbetslöshet känns som en rimlig tolkning.

Men vad händer efter utbildningen? En hel del akademikervittnar om det lätt bisarra om att på samma gång vara både under- och överutbildad. En arbetslös akademiker har ofta svårt att få jobb av typen städ, restaurang och handel. Efter flera års studier är man fortfarande inte närmare ett arbete och många väljer att istället för att gå arbetslös läsa en kurs av föga relevans för drömmarna. Fortsätta ta lån, fortsätta att se ut som den lycklige studenten i statistiken, när allt man önskar är att den där personen man skickade sin ansökan till ska höra av sig.

Sedan har vi förstås de andra unga människorna. De som inte har fullständiga betyg från gymnasiet, eller till och med från högstadiet. I Söderhamn är det 17 % av niondeklassarna som slutar utan behörighet till gymnasiet. Bland Gävles niondeklassare är det t o m 22 % som saknar det. Vad händer med dessa människor? Svaret kan bland annat hittas i Utpensionerade ungdomar där Nima Sanandaji visar att 3,5 % av 20-39-åringarna i Gävleborgs län försörjs via sjuk- eller aktivitetsersättning.

Vad behöver då göras? Hur minskar vi ungdomsarbetslösheten, oavsett om det handlar om de som står allra längst från arbetsmarknaden, eller för den nyutexaminerade studenten?
För dem första så är lärlingsplatser som just nu prövas av Skolverket utmärkta. Mer sånt! De länder med låg ungdomsarbetslöshet brukar ofta kännetecknas av just lärlingsplatser. Och inte bara det förstås - även lägre ingångslöner och flexibel arbetsrätt är positivt för att öka unga människors chanser på arbetsmarknaden (vilket Magnus Andersson skriver om). För akademikerna är praktik en viktig nyckel i jakten på jobben. Arbetslivserfarenhet, med chans att omsätta teoretiska kunskaper i praktik och också att skapa nätverk och få mer kontakter. Och kunskap om vad man faktiskt kan.

I min blogg fann jag detta inlägg från 2008:
I ett pressmeddelande från Sveriges radio hittar jag detta:

Farima Karimi pluggar medie-och kommunikationsvetenskap i Stockholm.
- Jag har inte räknat med att få jobb efter det här, faktiskt.
Hon och klasskompisen Rebecca Nykvist känner sig osäkra på framtiden inom media, samtidigt som de oftast slår bort tankarna på arbetslöshet.
- Det här är en teoretisk utbildning och jag tror att i den här branschen behöver man praktiska kunskaper. Och då måste man jobba gratis, säger Farima.

Ett tydligt bevis på att man behöver en stärkt arbetslivsanknytning. Med praktik under utbildningen får man de praktiska kunskaper som Farima efterfrågar. "Jobba gratis" skulle vissa kalla det, men det är en beskrivning jag kraftigt värjer mig ifrån.

Jag blir också beklämd över deras känslor kring framtiden, även om jag förstår dem. Arbetslösheten för personer med minst 2årig eftergymnasial utbildning inom konst och media är just nu 10,7 %. Det är klart att man inte vaknar upp med känslan att den ljusnande framtid är vår då. Men kunskaperna man får av en medie- och kommunikationsutbildning är nyttiga inom många branscher. Alla företag, organisationer etcetera behöver någon som är duktig på konmunikation, det är inte bara mediabranchen som är den aktuella arbetsmarknaden.

Jag håller tummarna för Farima och Rebecca.

Var sjunde ungdom anser att de inte har ett socalt nätverk att använda sig av. Den nu två år gamla nyheten kom precis när jag skulle hålla föreläsning för en sisådär 2000 gymnasieungdomar totalt. Jag föreläste om att hitta jobb. Kontakter var förstås en av sakerna som togs upp, och att det inte behöver vara något som man är född med. Om man inte är en eremit så har man ett socialt nätverk. Det gäller att vårda det. Vssa personer får med sig från hemmet hur man gör för att använda sig av de visitkort man får, medan andra personer lär sig det under vägen. Det är verkligen inte en omöjlighet för någon.

Självklart är det bra om skola och högskola gör så mycket det bara går för att skapa plattformar för möten under vägen. Men det hänger också mycket på dig, på individen, att fånga de chanser du får. Innebandytränaren, klasskamratens förälder, elevrådets ordförandes syster... alla bildar de ditt nätverk!

Förra veckans bloggdebatt handlade ju om hushållsnära tjänster. Närbesläktat med veckans på sina sätt, eftersom det också handlar om jobb. Nu har Moderaterna startat kampanj om att vi inte har råd att säga nej till nya jobb. I juni var jag på ett seminarium anordnat av Forum för småföretagarforskning. Så här skrev jag då:

Lindstedts* slutord var väldigt tankvärda. Hon berättade hur Hemfrid sedan avdraget för hushållsnära tjänster tillkom har kunnat utöka från 400 anställda till 900 anställda. Ungefär hälften av dem gick från arbetslöshet till anställning. Hemfrid har räknat ut att man på det sättet kan säga att man sparat 70 miljoner åt staten.

*Monica Lindstedt, grundare och styrelseordförande i Hemfrid

Uppdaterad med några fler länkar:
Edvin Alam, Kent Valdemarsson och Rasmus (Liberal)