Den orättvisa kvoteringen

Så var det då dags för Sofia Arkelsten att sälla sig till kvoteringsivrargruppen.

Det är verkligen en trist nyhet. Kvotering är inte lösningen på vare sig jämställdhetens utmaningar eller företagens dito. Staten ska inte använda människor som instrument för att nå politiska mål.

Många gånger används vårt grannland Norge som ett exempel på det lyckade arbetet med fler kvinnor i styrelser. Och deras kvoteringsreform gjorde absolut att fler styrelser har fler kvinnor. Men mångfalden minskade genom att det är samma kvinnor som har fått fler uppdrag. Maktkoncentrationen har alltså ökat. Dessutom kommer de inkvoterade kvinnorna från en snävare socialgrupp än männen de ersatt. Effekter på det ena området leder alltså till oönskade effekter på andra områden.

Samtidigt som de inkvoterade norska kvinnorna har en högre utbildning än männen de ersatte saknar de erfarenhet från ledande positioner. För en viktig lärdom är att män inte blir styrelseledamöter för att de är män. Det krävs ofta stora uppoffringar för att nå toppen. De människor som blir styrelseledamöter har rätt utbildning, har varit företagare, gjort chefskarriär och har långa arbetsdagar. Det lösas inte med kvotering till styrelseposterna, utan snarare genom att fler kvinnor gör samma val som männen.

Om vi fortsätter att titta på de norska erfarenheterna visar dessutom forskning att de norska företagens värde sjönk i och med kvoteringslagen, eftersom de personer som kvoterades in hade lägre erfarenhet än de som kvoterades ut.

Alla människor har en rätt att bli behandlade lika, och bedömda utifrån samma principer. Det är förutsättningarna som är det viktiga, och inte utfallet. Att bli vald eller bortsorterad av en anledning som ligger utanför det du kan påverka - som till exempel ditt kön - är djupt orättvist och helt fel väg att gå.