I går, efter bloggalan, var det någon som ifrågasatte varför Tv4 endast lyfte fram Elin Kling (modebloggsvinnaren) och Markus Birro (sportbloggsvinnaren). Jag tycker inte att det är överraskande alls, och jag satte inte kaffet i vrångstrupen när jag upptäckte samma sak i Metro i morse, eller på Expressen.se och så vidare.
173 232 personer besöker Elin Klings blogg. Om man tittar på Bloggportalens siffror för Politik och samhälle så finns det några enstaka som har runt 20 000-besökare, både bland de privata och proffsbloggarna. Men de är få. Snabbt ramlar besökssiffrorna ner och blir runt några tusen. Sportbloggarna är inte i närheten av de största bloggarna i Sverige, men kan i toppen fortfarande ha runt 40 000 läsare.
Det är helt enkelt så att allmänintresset kring mode- och sportbloggarna är så pass mycket större. När en politisk blogg lyckas, utan att tappa ansiktet helt, locka så många människor till läsning så kommer jag jubla. Men den farhåga så Sofia Arkelsten lyfter kring Twitter/Twixdagen i sin blogg kan man använda till de politiska bloggarna också: För normala människor menar jag, inte för andra politiker. Vilken väljare bryr sig om heltidspolitikern Anders Ygeman håller ett seminarium för sina egna partikamrater?
Det beror ju förstås på vad målgruppen är. Kanske är målgruppen bara andra partikamrater, eller den del av blogosfären som ägnar sig åt politik. Då spelar det ingen roll. Men innan Bloggen Bents önskan på Twitter om att någon politisk blogg blir lika stor som Blondinbellas uppfylls är det en lång väg att gå.
/Eva, som känner igen både Kenza och Kissie när hon ser dem på gala.
Samtidigt så är det frågan om det är antalet besökare som är det viktiga? Har man en politisk blogg så kan det faktiskt räcka med att EN person RÄTT person läser det du skirvit för attd et ska börja hända saker i den riktning du vill.
SvaraRaderaAtt förmedla tankar är ganska långt från att sälja "läppstift" om man säger så. Jag tycker att man fokuserar för mycekt på siffror - men så är det ju nästan alltid.
Det här handlar om helt olika intresseinriktningar. Jag tycker att Sofia Arkelsten ser lite för kort på mikrobloggandet. Det har betydelse - men kanske inte allt för alla hela tiden. Det är inte helelr nödvändigt.
Kvalitet före kvantitet är förstås ett tilltalande synsätt som jag håller med om. Den rätta personen betyder mycket.
SvaraRaderaMen nu valde jag inte det perspektivet- även om jag håller med dig i din kommentar!- på grund av att det var en fundering som var för lång för ett Twittersvar om när en politisk blogg blir lika stor som Blondinbellas :)
Besökare är ju inte oviktiga. :)
SvaraRaderaJag skriver ju i alla fall för att bli läst, även om jag kanske inte gör ALLT för att öka besökstalen. Ett uppenbart besökshoreri förstör ju en blogg istället för att stärka den.
Men jag tycker det är en intressant frågeställning, och som jag sagt på twitter sedan jag ställde frågan så vet jag inte hur man ska kunna lösa den knuten. Om man bloggar från en ideologisk ståndpunkt så begränsar man ju sig själv. Vänsterpersoner springer ju inte på min blogg, oftast. Så genom att vara någorlunda tydligt liberal, så begränsar jag potentialen. Och så ska det ju vara. Det handlar ju om den gäckande nischen man ändå söker. Att inte nischa sig betyder utslätning och irrelevans. Att nischa sig betyder att man begränsar målgruppen.
Men, som sagt, det är ju bara att småprata med folk så ser man att det politiska intresset är mycket utbrett. Däremot är det partipolitiska intresset minimalt. Vill man se en persons ögon glasas över av leda ska man börja prata om partier och partipolitik.
Kom också på en sak när jag läste det där om att man vill bli läst... man vet ju inte alltid vem som är den där EN rätta personen.
SvaraRaderaDet kanske är som med prinsar, man måste kyssa många grodor för att hitta honom. Man måste locka många läsare för att hitta den rätta!