Federley-tv

I går medverkade jag i premiäravsnittet av Federley-tv, Fredrick Federleys egna talkshow. Johan Hedin och Elisabeth Thand Ringqvist kommer att fungera som en ständig panel i varje program tillsammans med programledaren Fredrick. I går, när vi diskuterade Socialdemokraterna, opinionen, Piratpartiet med mera, var också Neo:s Mattias Svensson med.

Skojigt upplägg, och baserat på Twitterkommenterarna om showen tyckte tittarna om det också.

LO-kampanjen saknar stöd

Har du besökt LO:s webbplats på sistone? Gör det, och det är ingen tvekan om att nu är det hardcore-valrörelse som gäller. Eller välj valfritt LO-anslutet fackförbund och du ser samma sak. Och det har de förstås all rätt att göra om det är det medlemmarna vill att de ska göra.

Men se, det är inte vad medlemmarna vill. Överallt hänger upp- och nervända bilder på de borgerliga partiledarna där det står att de är fel, dumma, gör sjuka och låga saker. Demoskop har på uppdrag av Timbro intervjuat över 1600 människor, varav knappt 400 var LO-medlemmar. Av undersökningen framgår att 60 procent av svenska folket uppfattar affischerna negativt och endast två av tio tror att kampanjen är till hjälp för Socialdemokraterna. 62 procent anser även att det var fel av LO att lägga pengar på kampanjen.

Även bland LO:s medlemmar är tilltron till att kampanjen ska lyckas med sitt syfte, d v s att öka väljarstödet för Socialdemokraterna, bristande. 42 procent tror inte att den tjänar sitt syfte. Endast var tredje medlem stöder kampanjen som sådan. LO:s ekonomiska stöd till Socialdemokraterna är överlag kontroversiellt, färre än hälften av medlemmarna (40%) är för ett sådant stöd.

Ohlininstitutet släppte i somras rapporten Släpp facket fritt där grundtesen är att LO borde inspireras av den danska landsorganisationen och släppa taget om sossarna - för den svenska modellens skull. Om den svenska modellen med kollektivavtal istället för lag ska kunna behållas kan inte kopplingen till sossarna fortsätta. Samtliga fackförbund måste därför vara attraktiva även för personer som inte sympatiserar med Socialdemokraterna. Kampanjer som LO:s nuvarande gör det inte lättare för dem att nå dessa människor.

Höger mot vänster, två perspektiv på alliansens valmanifest

Tillsammans med redaktionsmedlemmen tillika socialdemokraten Anders Eriksson kommenterar jag Alliansens valmanifest på Makthavare.se. Från lite olika perspektiv, förstås.

Helt sjukt!

I helgen var det ett år sedan min pappa gick bort. Cancern besegrade honom till slut. Men från att den dök upp första gången, jag tror det var 2oo4, så gick det ändå en hel del år. I bland var han riktigt sjuk och mer eller mindre uträknad, men många gånger var han hur pigg som helst och alltid laddad för en cykeltur eller ett långt politiskt samtal.

Under dagens lansering av Johnny Munkhammars bok Helt sjukt! berättade Johnny om hur Johan Norberg, som ju skrivit en bok om lycka, sände honom material om hur positivt tänkande ökar chanserna att fixa svåra sjukdomar. Jag är övertygad om att min pappa blev så pigg mellan varven på ren och skär vilja och positivt tänkande. Medicinerna skulle inte ha räckt till. I slutändan så förlorade han som sagt mot cancern, men alla de extra dagarna som vi fick med varandra är värda allt.

Johnny vann matchen mot sin åkomma (lyssna på filmklippet så förstår ni varför jag väljer det ordet), och hans kamp både mot den och kampen mot ett stelbent sjukvårdssystem beskrivs på ett gripande sätt i hans bok. Här kan ni se och höra samtalet med Johnny och Thomas Idergard från i morse.

Driftig

Jag har följt portalen Driftig.nu sedan start, jag var på deras releaseparty på Tekniska museet, och fixade bokrabatter för Saco Studentråds medlemmar av boken Beautiful business som är skriven av grundarna till portalen och lite sånt. Driftig.nu är ett affärsnätverk för kvinnor som har eller vill starta företag, och man kan snacka hur mycket som helst om att det är dumt att ha separata mötesplatser för kvinnor - det finns ju trots allt en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.

Så: om du är kvinna och företagare, eller allmänt intresserad av entreprenörskap så rekommenderas ett medlemsskap på sajten. Dessutom får du då också läsa lite kort om mig, eftersom jag - av en händelse- är veckans medlem.

Öppna Norrlandsfönstret

(UPPDATERAD) I dag fick jag äntligen debattskriften Öppna Norrlandsfönsret - liberala perspektiv för norra Sverige. Boken, vars redaktörer är Ola Nordebo och Anders Rönmark, vill stimulera till en bredare diskussion om framtidens Norrland. Som det står på baksidan "det talas om det blå Stockholm och det röda Norrland, om reformvilliga storstäder och konservativa landsorter. Klichéerna styr i hög grad bilden av Norrlandslänens utveckling och problem. Men de ger en felaktig bild".

Jag är en av de som fått äran att skriva, mitt tema är sjukvården och jag tar med min fråga om framtiden finns i Hälsingland förstås avstamp i mitt hemlandskap. Andra skribenter är bland annat Marcus Bohlin från Sundsvalls Tidning som skriver om företagande, riksdagskandidaten Emil Källström som skriver om invandringens betydelse, Hanna Wagenius, som också är riksdagskandidat, om ett lite rörligare Norrland, Hälsingetidningars Åsa Malmström om att det går att flytta norrut, min tidigare Saco Studentråds-kollega David Svenn om LAS och CUF-ordförande Magnus Andersson om att få unga att flytta och komma hem igen. Med flera.

UPPDATERAD: Här finns boken i digital form. Kontakta mig om du vill ha den i tryckt version.

Fortfarande för få kvinnliga förebilder

Artikel och intervju med mig i Praktikan, Praktikertjänsts tidning angående rapporten Välfärdens hjältar.

Låt välfärdsmarknaden växa

LÅT VÄLFÄRDSMARKNADEN VÄXA

(publicerad i Corren 31 maj)

Under maj månad presenterade regeringen det nya Välfärdsutvecklingsrådet. Rådet ska ge regeringen stöd i frågor för fortsatt utveckling av vård och omsorgssektorn. Det nya rådet kan komma att spela en enormt stor roll, framförallt för svenska kvinnor.

Långt fler kvinnor än män har monopolarbetsgivare. Sex av de tio vanligaste yrkena för kvinnor återfinns inom den klassiska offentliga sektorn, som till exempel undersköterska, sjuksköterska, förskollärare och vårdbiträde. Därför är också en vanlig lösning hos många framförallt rödgröna politiker att satsa på offentlig sektor. Då satsas det per automatik också på kvinnor. Eller? Statliga insatser och offentlig sektor är enkla för politiker att reglera. I en förmodad välvilja vill man på så sätt öka jämställdheten.

I själva verket byggs det snarare kvinnofällor. Det är inom den offentliga sektorn som kvinnor värdesätts minst. Bland offentliganställda kvinnor är lönespridningen lägst, och medianlönerna de lägsta. I stället för att hänvisa alla som drömmer om att arbeta med vård och omsorg till monopolarbetsgivare, behöver en marknad skapas där dessa människor, framförallt kvinnor, kan variera sig, vara egen eller byta arbetsgivare. Välfärdsutvecklingsrådet har en viktig uppgift i detta.

Valfrihetsreformerna som inleddes under nittiotalet, i och med skolpengen, har bidragit till att kvinnors makt har ökat. Det skulle till och med kunna kallas för den viktigaste jämställdhetsreformen på flera årtionden. Möjligheten att byta arbetsplats, eller att starta sin egen verksamhet, bidrar helt enkelt till ökad jämställdhet.

Vårdvalsreformen, som infördes i Landstinget Östergötland i september 2009, är efterlängtad. Valfriheten ökar för patienterna, men även för de människor som arbetar inom vården. I en undersökning bland Vårdförbundets medlemmar uppger de som arbetar i privata vårdföretag i större utsträckning att de känner uppskattning, har frihet att bestämma hur arbetet ska utföras och får gehör för sina idéer. Bland dessa finns också en mindre andel som inte känner makt över besluten om vad som ska göras. Allt detta är viktigt för att må bra på arbetsplatsen.
Inlåsningseffekterna som kan anas i dag är förödande för både ekonomi, makt och hälsa.

Genom att öppna vård-skola-omsorgsmarknaden ges alla de människor som arbetar inom dessa viktiga funktioner ökat inflytande över sin vardag, och får möjlighet att låta nya innovativa idéer växa. Välfärdsutvecklingsrådet består av människor med stor kunskap om entreprenörskap och välfärd. Min förhoppning är att rådet ger ytterligare tryck för att välfärden ska bli en riktigt innovativ bransch, med stolta medarbetare. Det vinner alla på, förutom klåfingriga politiker med drömmar att kunna styra både en stor offentlig sektor och människors liv i detalj.

Har man rätt att bo kvar på en plats där man inte har jobb?

I går kväll sändes Kära medborgare med frågeställningen om man har rätt att bo kvar på en plats om man inte har jobb. Där medverkar jag, och det kan man se här.

Jämlikhetsbluffen

(UPPDATERAD) I morse var det svensk boklansering av Jämlikhetsbluffen, som är en kritisk granskning av Jämlikhetsanden. Den sistnämnda boken, skriven av Richard Wilkinson och Kate Picket, menar att det finns statiskt säkra tecken på att ojämlikhet hänger ihop med de flesta samhällsproblem. Jämlikhetsbluffen, skriven av Christopher Snowdon, visar i stället att Wilkinson och Picket jämfört äpplen och päron och att man med deras sätt att använda statistik också kan hävda att återvinning leder till fler självmord. Sambanden finns där.

Böckerna diskuterades av kulturjournalisten Ulrika Kärnborg, SSU:s tidning Tvärdrags chefredaktör Daniel Suhonen och välfärdsforskaren Andreas Bergh. Dick Erixon har skrivit ned det jag själv också tyckte var det mest intressanta i diskussionen:

Daniel Suhonen först:

– Jag tror man ska spräcka den här lilla trevliga stunden där alla säger att de vill ha jämlikhet. Jag hävdar att Timbro, Skattebetalarnas förening och Moderaterna inte alls vill jämlikhet. Möjligen jämlikhet i någon sorts moralisk och legalistisk mening, jämlikhet i möjligheter.

– Vi har egentligen inga hinder för jämlikhet idag, i formell mening. Folk som är arbetarungar får gå på högskola, om de väl kommer dit. Frågan är hur de kommer dit. Hur de ska komma dit. Och där ser vi idag att klyftorna ökar. Det förs en politik som minskar skatterna. Med 100 miljarder per år, av den här regering vi har nu.

– Det menar jag minskar omfördelningen, minskar jämlikheten och ökar klyftorna. Man kan vara för en sådan politik. Men jag är emot en sådan politik. Det är förment att tro att alla… först måste vi diskutera vad är jämlikhet? Jag som demokratisk socialist står för jämlikhet i utfall. Jag som är barn till två förtidspensionärer kan bli chefredaktör och gå på högskola. Det är resultat av jämlikhetspolitik. Att det faktiskt var möjligt att gå på högskola, att mina föräldrar hade ekonomiskt stöd. Det stödet rivs nu ned. Det är en politik för ojämlikhet.

– Så jag tror inte alls att vi kan säga att alla är för jämlikhet. Möjligtvis inför lagen.

– ”Jämlikhetsanden” rör vid någonting som är ovanför. I de här diagrammen visas på det som är glappet i vårt välstånd, som gör att människor inte trivs här. På det sätt som vi borde göra om allting var linjärt och pekade uppåt när inkomsterna ökar. Det finns ett glapp här. Någonting som skaver. Vi blir inte lyckligare. Det finns en avtagande marginalnytta av en tusenlapp till när man redan är miljonär.

På detta svarade Andreas Bergh:

– Om jag får kalla er vänster, så är jag förvånad över er auktoritetstro. För bland det jag gillar i jämlikheten är att jag har rätt att säga emot dig även om du är professor och publicerat i Nature.

– En oerhört fin illustration av det här finns i en kille som är tonåring i Skåne och läser nationalekonomi på distans. Han skrev till professor Wilkinson att på Skattebetalarnas förening säger dom att det är så här, vad säger du om det? Wilkinson svarade och det finns en lång debatt om det här som slutar med att Wilkinson och Pickett erkänner att sambandet mellan förväntad livslängd och ojämlikhet faktiskt inte alls är så robust, eftersom utfallet beror på vilket års utgåva av FN:s statistik man använder.

– Det är en av de saker som är bra med jämlikhet i möjligheter. Att vi inte tror på folk blint bara därför att de är professorer, utan att vi faktiskt diskuterar argument.

– Slutligen, det kan tänkas att den här tonårige killen kan slå mynt av det här och skriva en bok, för han verkar vara ganska smart. Det kan bli så att han kanske kommer att tjänar mer än du och jag, Daniel. Och det är inte säkert att vi kommer att må dåligt av det.

Läs också Fredrik Segerfeldts kommentar.

Johan Folin på SvDs ledarsida skriver om Jämlikhetsanden och -bluffen här, och S-bloggaren Peter Andersson här.

Valsatsning

För övrigt, Finest.se valbloggssatsning rekommenderas. Den 19 september ska jag för andra valet i rad arbeta som röstmottagare i Stockholm stad. Det bästa med det är förmodligen att möta alla dessa människor som med raka ryggar och stolthet i blicken stiger in i vallokalen. Och varför ska de inte vara stolta? Tänk vad många som slagits för möjligheten att rösta. Att Finest.se - som når ut till väldigt många unga människor- tar ställning för att den som har rösträtt också ska använda den är därför kanonbra.

Jag finns på Knuff, därför finns jag.

Nu är jag inte längre en osynlig bloggare. För ungefär så känns det att inte kunna lägga till Knuff på sin blogg. Inga länkar syns, inga texter syns, du är inte sökbar på den populära sajten. Från att ha någorlunda höga knuffpoäng på den gamla bloggen så var jag utraderad.

Än finns jag inte riktigt hundraprocent upplockad. Men jag har åtminstone möjligheten att lägga till widgets med länkar. Hurra!

Hur hanterar myndigheter våra skattepengar?

Ja, under 2009 gick bland annat 1 miljard kronor till olika hotellvistelser, och av dem 215 000 kronor på Hotell Hilton Plaza. Och mellan 2003-2009 har myndigheterna tillsammans spenderat 48,93 miljoner kronor på biobiljetter.

Sånt här intressant, och mycket annat, kan sökmotorn 121.nu ta fram. De har precis lanserat en ny söktjänst där all information om offentliga transaktioner de senaste sju åren finns tillgängligt gratis. Förmodligen finns här en hel del gottigt för Slösö att gräva ner sig i.

En tunnelbanebutler till er tjänst

Jag är inte ensam om att bli förvirrad av vad Socialdemokraterna egentligen vill med sin debattartikel i DN i dag.

Är det i dag förbjudet att starta företag som utför tjänster i närheten av en tunnelbana? Nej. Finns det i dag inga möjligheter att beställa hem din mat, ja till och med till dörren utan att behöva släpa den från tunnelbanan? Nej, de möjligheterna finns, till och med genom Coop. Frågorna är många, och det främsta frågetecknet är förstås detta som Erik Laakso skriver om:

Va? Finns det redan ett sånt system i Sverige? Skatteavdrag för hushållsnära tjänster? Säger du det? Det låter ju jättebra, visst är väl Socialdemokraterna i Stockholm för det? Jaså inte, hur kan det komma sig? Aha, för att det kallas pigavdrag bland sosse- och LO eliten runt om i landet och för att det infördes av borgarna. Det var konstigt. De borde kanske efterhöra med sina parti- och fackliga kamrater i öst hur det går att genomföra det (fast eftersom det redan är infört kanske man kan nöja sig med att säga att det får vara kvar och att det är bra?) och kalla det arbetarpolitik utan att behöva skriva om förslaget till ett närliggande med samma sorts subventioner med mycket mer omständligt förslag anpassat kring tunnelbanan?

Och om man inte bor i närheten av en tunnelbanestation - som till exempel övriga Sverige- så får man alltså vid en rödgrön seger inte längre stöd i vardagen genom RUT-avdraget. I stället kan man alltid glädjas med att det skapas jobb för butlers i tunnelbanan.

Mona Sahlin i Brunchrapporten

Få har väl missat de briljanta partiledarintervjuer som den senaste veckan sänts i P3 Brunchrapporten? Henrik Torehammar har gjort ett strålande jobb att kombinera ideologi med popkultur. I dag var det Mona Sahlins tur.

Johan Wennström skriver om några av de intressanta high-lights som kan höras i programmet. Bland annat beskriver hon sin ideologi som Jämlikhetsanden. Kanske det vore nyttigt för Sahlin att komma på den svenska lanseringen av boken Jämlikhetsbluffen?

Me and my amazing life on Facebook

(UPPDATERAD)
Har Jantelagen äntligen gått och dragit något gammalt över sig? I en rad artiklar och diskussioner analyseras det så kallade statusuppdateringsskrytet. Julia Skott tror inte att det är ett förändrat beteende, utan snarare förändrade kommunikationskanaler som ligger bakom.

Själv har jag reagerat mer på "gnällspikarna" på Facebook. De som utan hämningar skriver om att de är besvikna på sin sambo som aldrig hjälper till, de som alltid lyckas få in minst ett klagomål i sina statusar, eller de som delar med sig av väldigt privata känslor. Att ett tusental personer, eller åtminstone ett hundratal, får veta att man ätit "världens! godaste! middag!" är en sak. Men att lika många personer får en inblick i familjebråk, arbetsplatsgruff eller liknande är något annat. Tänker de på vilka som kan läsa? Hur upplever de själva det i fall deras pojkvän skulle skriva att de är så himla trötta på att de aldrig tvättar hemma? Spelar det ingen roll?

Glädje och stolthet kan och ska man dela med sig av till många. Men privat ilska och besvikelse kanske, måhända, passar sig i andra forum än framför en hel Facebookoffentlighet?

UPPDATERAD: Facebook engagerar ju som bekant (något som så många är involverad i tenderar att göra det), och därför är det på sin plats att förtydliga lite. Nej, jag vill inte ha en glamouriserad yta på Facebook bara. Livet är fullt av både upp- och nedgångar.

"Är det inte ett väldigt nedlåtande sätt att tro att folk inte förstår vad de gör?" frågar sig Anna på Twitter. Men visst utgår jag från att folk vet vad de gör. De skriver på Facebook. Det är inte många personer som det handlar om, men tillräckligt många för att jag ska ha tänkt på det. Och det var egentligen min poäng. Tidningarna skriver en massa om den glorifierade statusuppdateringsyran, men det är inget som jag har tänkt på alls. Vad jag i stället har reagerat på är motsatsen.

Att min privata sfär ser annorlunda ut, och att jag resonerar på ett annat sätt än dem, är egentligen en bisak.

Facket, makten och den svenska modellen

"Fackets makt måste minska" skriver Helen Törnqvist på SvD Brännpunkt i dag, och får till de förvisso stilistiskt snygga men innehållsmässigt felaktiga "I vårens avtalsrörelse har fackföreningarna spänt musklerna. Flera branscher utsattes för strejk. För mig som icke-facklig är tuppfäktningen fånig med tanke på att jobbskatteavdraget har gett mer än någon facklig förhandling."

Lönemässigt kan det absolut stämma (jobbskatteavdraget är fenomenalt bra), men sedan finns det ju en lång rad andra saker som parterna på arbetsmarknaden kommer överens om som ger arbetstagare mycket. Nyckeln är just att komma överens, förhandlingar och avtal. När det kommer till arbetsmarknaden är det långt mer sexigt än lagstiftning som Helen tycks föredra (förutom lagen om anställningsskydd, LAS, då).

Trösklarna till arbetsmarknaden, framförallt för unga och utrikesfödda, är allt för höga och här krävs det flexibelt tänkande. Både lagstiftningen och parterna kan bli bättre på den fronten. Men att minska partsdialogen mellan arbetsgivare och arbetstagare och deras respektive företrädare och ersätta det med lagstiftning kommer knappast skapa en smidigare arbetsmarknad.

Och sen det ständiga snacket om "facket" som gör si eller så, jag orkar knappt gå in på det. "Fackets kollektivistiska syn på anställda" ... nej, jag känner då rakt inte igen det vare sig från mitt eget fackförbund (och vet ni vad, jag är långt ifrån ensam på Timbro om att vara medlem i ett fackförbund. Har ni hört på maken?!) eller från andra förbund som jag har arbetat nära och haft insikt i. Det första som möter en när man besöker Om Jusek är Vi tror på lösningar nära individen. Bara som ett exempel alltså. Nästa steg är väl att påstå att "facket stöder SSU:s tv-reklam". Det är bara att läsa ett antal av de bloggar som skriver om artikeln. Var och varannan skriver om LO. För att citera Juridikbloggen:
Det är lätt att misstänka att i bakgrunden spökar känslan att åtminstone LO nämligen gått utöver det uppdrag som förbundet har – att värna arbetstagarnas rätt på arbetsmarknaden – och blivit inte så mycket mer än en socialdemokratisk kampmaskin som med stora sponsorpengar försöker säkerställa att den svenska socialdemokratin är och förblir Partiet (i singularis och med stort ”p”). Klart att man försöker att underminera en politisk motståndare, och det är i valtider också fullkomligt legitimt. Men det är mindre legitimt att på vägen sprida myter och halvsanningar om arbetsmarknaden och dess funktionssätt. Politik blir bäst när den baseras på fakta – även när dessa är obekväma – istället för på skrämselpropaganda.

Hursomhelst. I april så modererade jag en debatt mellan Cristian Sjövind, vd Jobb & liv, Camilla Littorin, förbundssekreterare FöretagarFörbundet och Peter Larsson, samhällspolitisk direktör Sveriges Ingenjörer om just den svenska modellen. Ja, arbetsmarknaden förändras. Samhället förändras likaså. När Saltsjöbadsavtalet signerades såg Sverige helt annorlunda ut. Det är fler tjänstemän och akademiker som är medlemmar i ett fackförbund i dag än vad det är arbetare. Diskussioner om hur den svenska modellen ska utvecklas behövs. Men för att komma någonstans i dem så bör man följa Camilla Littorins uppmaning och släppa den gamla synen och värdesystemet om två krafter som står emot varandra på arbetsmarknaden. Littorin menade främst synen på arbetsgivare som de onda och arbetstagarna som de goda, men det går lika bra att vända på steken som Helen Törnqvist. Camilla Littorin fortsätter med att säga att alla har ju behov av ett arbete att gå till, och vad man ska enas kring är ett arbete för bra arbetsplatser och bra miljöer där människor kan växa i takt med företagen.

Hela den debatten går att se här nedan:



Länkar: Lisa Gemmel , Magnus Andersson,

Obekväm aktivitst

Det är jag det. Åtminstone beskriver Utbildningsradion sin programserie Kära medborgare som en serie om de obekväma aktivisterna. Och eftersom jag medverkar i ett program så blir slutsatsen förstås att även jag räknas dit.

Första programmet sänds i kväll, 20.30 i SVT2. När "mitt" program sänds återkommer jag om.

Tio-tolv år sedan sist

Inte sedan jag skaffade mobiltelefon 1998 har jag använt klocka. Trots det har jag gjort mig känd som någon som kommer i tid. Få se vad det här nytillskottet tillför, mer än att vara snygg på min arm förstås. Kan beställas på Aldora.se

Nya vågen special

Om du missade min medverkan i Kulturradion: Nya vågen så - förutom att det hela tiden funnits på nätet- finns chansen i Nya vågen Special: Feminism och manlighet.

Are you for real?

Ramlar in i en någon vecka gammal diskussion initierad av den socialdemokratiske bloggaren Johan Ulvenlöv. In short: sossarnas bloggnätverk Netroots behövs, medan högerbloggar inte behövs för det finns tankesmedjor, fler borgerliga ledarsidor med mera.
Vidare har - enligt bloggaren Tokmoderaten- Ulvelöv sagt: Vad jag menar är att jag aldrig sett en diskussion kring vad ni vill göra. Vi har en problemformulering vi jobbar med, den kan du tycka vara fel eller inte.

Va? Måste jag dela en verksamhetsplan med andra borgerliga bloggare för att ha ett esxistensberättigande? Blir det inte riktigt ointressant om alla bloggare som råkar vara högersinnade skulle ha precis och exakt samma mål och stil. Vad är meningen? Herregud, låt tusen blommor blomma.

Och det gör dem. Läs bland annat Tokmoderaten (här kan du också läsa citatet från Ulvenlöv i sin helhet), No size fits all och Mina Moderata karameller.

Själv använder jag bloggen som form för att jag trivs med det. Arbeta för att regeringen ska bli omvald gör jag lite varstans.