onsdag 18 augusti 2010

Jämlikhetsbluffen















(UPPDATERAD) I morse var det svensk boklansering av Jämlikhetsbluffen, som är en kritisk granskning av Jämlikhetsanden. Den sistnämnda boken, skriven av Richard Wilkinson och Kate Picket, menar att det finns statiskt säkra tecken på att ojämlikhet hänger ihop med de flesta samhällsproblem. Jämlikhetsbluffen, skriven av Christopher Snowdon, visar i stället att Wilkinson och Picket jämfört äpplen och päron och att man med deras sätt att använda statistik också kan hävda att återvinning leder till fler självmord. Sambanden finns där.

Böckerna diskuterades av kulturjournalisten Ulrika Kärnborg, SSU:s tidning Tvärdrags chefredaktör Daniel Suhonen och välfärdsforskaren Andreas Bergh. Dick Erixon har skrivit ned det jag själv också tyckte var det mest intressanta i diskussionen:

Daniel Suhonen först:

– Jag tror man ska spräcka den här lilla trevliga stunden där alla säger att de vill ha jämlikhet. Jag hävdar att Timbro, Skattebetalarnas förening och Moderaterna inte alls vill jämlikhet. Möjligen jämlikhet i någon sorts moralisk och legalistisk mening, jämlikhet i möjligheter.

– Vi har egentligen inga hinder för jämlikhet idag, i formell mening. Folk som är arbetarungar får gå på högskola, om de väl kommer dit. Frågan är hur de kommer dit. Hur de ska komma dit. Och där ser vi idag att klyftorna ökar. Det förs en politik som minskar skatterna. Med 100 miljarder per år, av den här regering vi har nu.

– Det menar jag minskar omfördelningen, minskar jämlikheten och ökar klyftorna. Man kan vara för en sådan politik. Men jag är emot en sådan politik. Det är förment att tro att alla… först måste vi diskutera vad är jämlikhet? Jag som demokratisk socialist står för jämlikhet i utfall. Jag som är barn till två förtidspensionärer kan bli chefredaktör och gå på högskola. Det är resultat av jämlikhetspolitik. Att det faktiskt var möjligt att gå på högskola, att mina föräldrar hade ekonomiskt stöd. Det stödet rivs nu ned. Det är en politik för ojämlikhet.

– Så jag tror inte alls att vi kan säga att alla är för jämlikhet. Möjligtvis inför lagen.

– ”Jämlikhetsanden” rör vid någonting som är ovanför. I de här diagrammen visas på det som är glappet i vårt välstånd, som gör att människor inte trivs här. På det sätt som vi borde göra om allting var linjärt och pekade uppåt när inkomsterna ökar. Det finns ett glapp här. Någonting som skaver. Vi blir inte lyckligare. Det finns en avtagande marginalnytta av en tusenlapp till när man redan är miljonär.

På detta svarade Andreas Bergh:

– Om jag får kalla er vänster, så är jag förvånad över er auktoritetstro. För bland det jag gillar i jämlikheten är att jag har rätt att säga emot dig även om du är professor och publicerat i Nature.

– En oerhört fin illustration av det här finns i en kille som är tonåring i Skåne och läser nationalekonomi på distans. Han skrev till professor Wilkinson att på Skattebetalarnas förening säger dom att det är så här, vad säger du om det? Wilkinson svarade och det finns en lång debatt om det här som slutar med att Wilkinson och Pickett erkänner att sambandet mellan förväntad livslängd och ojämlikhet faktiskt inte alls är så robust, eftersom utfallet beror på vilket års utgåva av FN:s statistik man använder.

– Det är en av de saker som är bra med jämlikhet i möjligheter. Att vi inte tror på folk blint bara därför att de är professorer, utan att vi faktiskt diskuterar argument.

– Slutligen, det kan tänkas att den här tonårige killen kan slå mynt av det här och skriva en bok, för han verkar vara ganska smart. Det kan bli så att han kanske kommer att tjänar mer än du och jag, Daniel. Och det är inte säkert att vi kommer att må dåligt av det.

Läs också Fredrik Segerfeldts kommentar.

Johan Folin på SvDs ledarsida skriver om Jämlikhetsanden och -bluffen här, och S-bloggaren Peter Andersson här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar