Från Funäsfjällen till Falkenberg

I dag lanserade Timbro rapporten Från Funäsfjällen till Falkenberg, som handlar om borgerliga strömningar fjärran storstadsväljarna. Rapporten är skriven av Hanna Wagenius, som också skriver på temat i dagens Expressen. Kommenterade gjorde Pär Henriksson och Erik Laakso.

Klyftigt

DN har ett stort reportage om hur inkomstklyftorna ökar i Stockholm. Erik Slottner skriver väldigt bra och resonerande om problemet med detta fokus på klyftor:

Om fler i Skärholmen får arbete eller blir egenföretagare kommer också inkomsterna i Skärholmen att stiga och levnadsstandarden öka. Däremot är det ingen garanti att klyftorna minskar eftersom det är ett relativt begrepp och beror på hur andra stadsdelar utvecklas. Om däremot fler personer i Bromma blir arbetslösa kommer inkomsterna att sjunka i Bromma och - allt annat lika - klyftorna minska. Men utan att de i Skärholmen får det bättre. Minskade klyftor behöver alltså inte leda till ökad standard.

Var och varannan dag nu kommer det rapporter som fokuserar på inkomstspridningen i Sverige, där man försöker lägga fram att den är problemet som ska motverkas. Jag håller inte alls med. Dels på grund av det som Slottner skriver, dels också för att det är rimligt att människor tjänar olika mycket. Vi har för lite lönespridning i Sverige I dag lönar det sig inte tillräckligt bra att investera i en utbildning till exempel. Egna ansträngningar betalar sig inte särskilt bra, precis som Robert Gidehag skrev i går.

Kosten kan göra skillnad

Jag har en nära anhörig med autism. Det är fantastiskt att se effekten på henne när hon tar Omega 3 i någon form. Det gör verkligen skillnad. Därför är jag inte heller överraskad över dagens rön som presenteras i SvD om att kostbyte också kan lindra ADHD. Mat har stor betydelse, och kostomläggning kan göra skillnad. Det är en nederländsk studie som kommit fram till att mer än varannat fall av ADHD kan ha kostanknytning. I artikeln intervjuas också gruppledaren för Stöd och resurs unga vuxna i Älvsjö. Där kommer inte uppgifterna om kostens betydelse som någon överraskning. Dagverksamheten har hälsoinriktning och här läggs stort fokus på både fysisk träning och hälsosam kost.

– Vi är säkra på att förbättrad kost kan hjälpa de här ungdomarna, även om det är vår egen tes. Vi ser stor förändring hos dem som är vana att äta bara snabbmakaroner och ketchup, säger gruppledaren Mattias Edgren.

Den stora överraskningen kom snarare över intervjun med en mamma med en tonårsdotter. Det är redan för mycket krav på tonåringar, säger hon, och vem ska betala specialkosten?

I dag använder man i stället amfetamin som medicin. Och "specialkosten" handlar om ris, lamm, kött, vissa grönsaker, viss frukt. Jag håller helt enkelt med vänsterbloggaren Svensson som skriver att det inte finns anledning att klaga på studien.

(Uppdaterad) Examenspremien aktuell igen

 Senast i fredags slog jag ett slag för en examenspremie, då jag och Per Borg höll seminarier om framtidens finansiering av välfärden på KD:s kommun- och landstingsdagar. Kopplingen är förstås att det utifrån ett finansieringsperspektiv behövs fler arbetade timmar, både i början och i slutet av arbetslivet. En ökad genomströmning på högskolan spelar där en viktig roll.

Det är inte nya idéer. Bland annat så föreslog Saco Studentråd, då jag satt i styrelsen för organisationen, och Folkpartiet en examenspremie 2004. Lars Leijonborg föreslog det 2007, något jag skrev en krönika om på Politikerbloggen, och någon månad senare kommer Globaliseringsrådet fram till samma sak. Och när nu Långstidsutredningen kommer med sitt förslag för en bättre fungerande arbetsmarknad, då landar man också i behovet av en typ av examenspremie. Dags att införa?

Uppdaterad
Uppsala Studentkår efterfrågar i sitt pressmeddelande ett större perspektiv än det rent matematiska, och menar att människors val ger andra effekter på samhället. I LUT skriver man: Det är också viktigt att notera att beräkningarna tar hänsyn till eventuella positiva effekter på matchningskvaliteten (dvs. att man gör bättre studieval) om man väntar med studierna. Även detta resultat är rimligt – matchningskvaliteten måste helt enkelt bli väldigt mycket bättre för att kompensera för ett helt års uppskjutna studier. För att kompensera för tre års uppehåll (medianen i Sverige) krävs helt enkelt orealistiskt stora förbättringar i matchningskvalitet.
En aspekt som ofta lyfts fram i detta sammanhang är att arbetsgivare gärna ser att studenter har tidigare arbetslivserfarenhet, och att detta kan underlätta övergången till arbetslivet.
Det är visserligen sant, men den relevanta frågan är om de positiva effekterna är tillräckligt stora för att kompensera för att man i stället kommer ut senare. Så tycks inte vara fallet (se t.ex. resultat i Häkkinen 2006).

Om man då skulle tröttna på dessa samhällsekonomiska argument så kan man istället fundera på de privatekonomiska argumenten. Det unga människor gör i dag påverkar ekonomin i resten av livet, både privat och för hela samhället.  Ett sent inträde på arbets­marknaden leder till en lägre pension. Beräkningar visar att en privatanställd tjänsteman som börjar jobba vid 30 istället för vid 25 år kan förlora 30 till 40 procent av sin tjänstepension, allt annat lika. Värt att ha i åtanke.

Fattigdom i Sverige

Med anledning av Rädda barnens årliga rapport om barnfattigdomen i Sverige, som bland annat Eric Erfors skriver om i dagens Expressen, kan det vara dags att damma av den här gamla texten om möjligheternas samhälle. Diskussionen handlar återigen i mångt och mycket om relativa och absoluta fattigdomsmått. Det relativa måttet innebär bland annat:

Med samma mått kan man också slå fast att Tyskland har fler fattiga än Bulgarien trots att det sistnämnda landet har betydligt lägre levnadsstandard. Det relativa måttet tar ingen som helst hänsyn till hur mycket pengar som behövs för att uppnå en skälig levnadsnivå, utan handlar om att den ekvivalerade disponibla inkomsten ligger under 60 % av medianen för landets befolkning.

Och:

... en allmän välståndsutveckling gör också att det blir dyrare att hänga med för att vara som alla andra.

Dags att nominera hjältarna

För några år sedan så rankades jag på listan för Framtidens kvinnliga ledare. Jag var lite av en udda fågel, civilsamhällets hjältinnor är inte så vanliga på den här typen av listor.

Förra veckan följde jag med Christoffer Järkeborn på Veckans affärers ranking av supertalanger. Samma sak där. Eller så här, de finns på listan, i begränsat antaL, men inte får de ta plats i diskussioner och paneler. På VAs event kunde man twittra in frågor. Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström hade ett pass om vad politiken kunde göra för att bredda vägen för supertalangerna. Det blev enbart ett fokus på att talangerna finns i företagsvärlden. Därför twittrade jag in frågan om hur politiken tar hand om sina egna talanger. Sofia Arkelsten förstod jag ville åt, och hängde på med frågan om vilken betydelse ungdomsförbund kan ha för talangutveckling. Endast en del av organisationsvärlden, jag vet, men ändå. Svaren lämnade för övrigt en del att önska.

Hur som helst. Lisa Gemmel, Saco Studentråds ordförande, gör ett litet upprop för att förändra lite av de här listorna. Kanske har nomineringskommittérna begränsade nätverk för att hitta de fantastiska människor som jobbar häcken av sig, och som uppnår en massa förändring i sina organisationer och i samhället. Därför får man engagera sig själv. Nominera hjältarna!

Den livsfarliga konstvägen

Kulturministern vill inte att statliga pengar ska gå till tidningar som vill minska demokratin. Och Fredrik Segerfeldt vill att Liljevalchs ska dra tillbaka en del av vårutställningen.

Båda två vill alltså ha en överstatlig kontroll baserat på åsikter och inte upplaga/distribution, eller hur tänkte man nu? Som Magnus skriver när det gäller presstödet, "Jag är ytterst tveksam till presstödet. Men jag är ännu mer tveksam till att ha ett presstöd – bara för de tidningar som regeringen tycker är bra".  

Och Segerfeldt, han är ju känd som en kämpe för yttrandefrihet, bland annat skriver han så här angående Lars Vilks: 
"Jag var med, redo att försvara det öppna samhällets principer med allt jag hade. Vi får inte vika en tum för dem som utmanar upplysningens ideal, menade jag, för då har vi trätt in på en livsfarlig väg, ett sluttande plan, som kompromissar med de grundläggande mänskliga rättigheterna"

Ska Liljevalchs då, som tillhör Stockholm stad, bara ha konst som är mainstream? Gäller det öppna samhällets principer inte där? Så kan vi ju inte ha det. Antingen så slopar man presstöd och offentliga konsthallar, eller så får man se till att de är öppna för alla olika typer av obekväma och rent ut sagt anskrämliga åsikter.
Annars är vi faktiskt inne på den där livsfarliga vägen.