Möjligheternas samhälle

Nu i valrörelsens slutspurt presenterade de rödgröna ett antal kändisar som ska hjälpa dem att vinna valet. Vissa var mindre aktiva i supporten än andra, Stefan Holm, som förvisso är Socialdemokrat, lät till exempel mest överraskad över att Mona Sahlin ville ha honom till minister. Men andra är mer involverade i kampanjen, och därför kan också läsarna av Svenska Dagbladet ta del av Titiyo, Stefan Sundström, Bob Hanssons med fleras åsikter i dag.

Det är en dramatisk bild som målas upp. ”Sverige håller på att slitas sönder” är rubriken, och skribenterna slår fast att fattigdomen ökar lavinartat, och att över en miljon svenskar är fattiga i dag. Det stämmer – om man använder sig av ett relativt fattigdomsmått. Med samma mått kan man också slå fast att Tyskland har fler fattiga än Bulgarien trots att det sistnämnda landet har betydligt lägre levnadsstandard. Det relativa måttet tar ingen som helst hänsyn till hur mycket pengar som behövs för att uppnå en skälig levnadsnivå, utan handlar om att den ekvivalerade disponibla inkomsten ligger under 60 % av medianen för landets befolkning. Det handlar alltså mer om att spegla inkomstfördelningen än hur mycket pengar någon egentligen har. I en tid av snabbt växande välstånd ökar andelen fattiga i relativ mening, det kan man se till exempel på Irland.

Om det istället är intressant att titta hur många som har en skälig levnadsstandard, så är det absoluta fattigdomsmåttet mer relevant. Då räknas de som faller under fattigdomsgränsen som absolut fattiga. Fattigdomsgränsen (socialbidragsnorm) räknas årligen upp med KPI (konsumentprisindex), och bygger på Konsumentverkets ”skäliga levnadsnivå”. Här räknas hushållets kostnader för olika varor och tjänster som anses nödvändiga in, och det tas också hänsyn till boenderegion och hushållssammanfattning. Det finns kritik mot detta också – förhållandet till andra räknas som mer avgörande för huruvida man kan delta på lika villkor i samhällsgemenskapen.

Förra året skrev Expressen om den växande barnfattigdomen, och – olyckligt nog- blev det stort fokus på hur mycket kläder föräldrar hade råd att köpa. Beviset på fattigdom blev bristen på märkesjeans. Ett tydligt exempel på relativ fattigdom: en allmän välståndsutveckling gör också att det blir dyrare att hänga med för att vara som alla andra.

Därmed inte sagt att det inte finns problem med det absoluta måttet. Dock har det mindre drag av godtycke, vilket också är något som Socialstyrelsen skriver i sin Social rapport 2010.

Det relativa fattigdomsmåttet som artisterna använder koncentrerar sig på jämlikhet i utfall, i stället för jämlikhet i möjligheter. Den sammanpressade lönestrukturen i Sverige är och har varit ett problem. Platta löneprofiler hos stora grupper gör det svårt att locka och rekrytera kvalificerad personal. När lönestatistik alltid möts med skrik om ökande klyftor visas hur många som inte förstått. Det är inte med lönerna som Sverige ska bedriva fördelningspolitik. Det skulle drabba välfärden.

Socialstyrelsen skriver också i sin rapport om hur fattigdomen är starkt konjunkturberoende. Minns finanskrisen? Ja, det har varit en riktigt problematisk tid för många människor oavsett vilket mått man använder. Men när artisterna menar att klyftorna mellan Person A och Person B inkomster behöver minskas och pressas samman så tar de inte ansvar för människor vare sig nu eller i framtiden. En röst för ett samhälle med lika utfall är inte en röst för ett bra samhälle. Det är däremot möjligheternas samhälle.

För den som tycker att det här var riktigt spännande så kan Socialstyrelsens konferens Sociala förhållanden och välfärd i Sverige vara intressant. Jag kommer att delta i den avslutande paneldebatten.