Jag kan inte låta bli, och detta trots att jag är fullständigt medveten om löneskillnader mellan kvinnor och män och även fullständigt medveten om att kvinnor tar det största ansvaret för barn och hem, att bli överraskad. Det tycks i många debatter som att om man förespråkar en kvoterad föräldraförsäkring så har man det bästa målet men en sämre väg dit och om man är emot den kvoterade försäkringen och menar att föräldrarna själva ska bestämma så menar man att det är mamman som ska vara hemma bara.
Ok, det var raljant sagt. Men som till exempel i denna artikel i SvD: Det finns dock en del som hyllar förslaget (om kvoterad föräldraförsäkring, min anm) också. Främst verkar det handla om personer som själva upplevt pappaledigheten som något väldigt positivt.
Var är familjerna, eller de starka rösterna, där man är emot en kvoterad föräldraförsäkring för att vi vill bestämma själva att pappan ska vara hemma större delen av tiden? Är det verkligen SÅ illa att man måste ha en lagstiftning för att några familjer överhuvudtaget ska se det positiva i att män är hemma med sina barn? Eller är det så många mammor som liksom gamaktigt håller sig fast vid varje möjlighet att vara den som är hemma med barnet och därmed låser ute pappan?
Jag vet inte, för jag har inte funderat på det ett tag. Jag har inga barn själv och jag förstår att det kan påverka mycket i en relation (för det säger socialdepartementet ) men är det verkligen SÅ konstigt att jag själv önskar mig en hemmapappa vid eventuella barn, eller som jag sa i LO-tidningen "Alla framgångsrika personer skulle väl behöva en egen hemmafru".
Först och främst skulle jag vilja tala om en individuell föräldraförsäkring snarare än en kvoterad föräldraförsäkring. Jag begriper faktiskt inte att staten ser oss som ett kollektiv (en familj) snarare än som individer. Egentligen borde det vara självklart att föräldraförsäkringen skall vara individuell. Det är så lätt att säga att det är varje familjs enskilda angelägenhet att bestämma hur de vill dela upp föräldraledigheten, men alla familjer gör nog inte det i ett enat konsensus. Det förekommer konflikter och par separerar, hur blir det då med dagarna? Dessutom är det faktiskt från staten vi får vår föräldraförsäkring och staten har också ett uppdrag att verka för jämställdhet. Säga vad man vill om morötter men ibland är piskor faktiskt mer effektiva! Sedan staten beslutade om att varje förälder skulle ha 60 (istället för 30), dagar som inte går att överlåta till den andra föräldern så har uttaget av antalet "pappadagar" ökat markant. (Att det sedan sker under sommaren och vid stora sportevenemang är en annan sak...) Jämställdhet handlar om så mycket mer än bara ett jämt uttag av föräldraförsäkringen, men för kvinnors situation på arbetsmarknaden och för mer jämställda löner är det oerhört viktigt. Och med morötter går det för långsamt...(tycker otåliga jag). Problemet med familjens ekonomi vill jag också bemöta. Visst! Skulle man genomföra förändringen idag skulle det innebära enorma problem för många familjer rent ekonomiskt. Men å andra sidan; om vi alltid hade haft en individuell föräldraförsäkring, hade vi inte planerat för det då? Hade vi inte tänkt oss för en extra gång innan vi köpte det där dyra huset då? "Vi kanske ska ha barn. Vi kanske ska vara föräldralediga några år. Vad har vi råd med?" Och sedan finns det förstås alldeles för många familjer som inte anser att de har råd, men som köper dyra prylar till sina barn och åker på utlandsresor och så vidare ändå... Det handlar ju om prioriteringar. Har man pengar på banken kanske man skulle kunna tycka att det var värt att använda åtminstone lite av besparingarna (en begränsad period) för att få njuta av priviliegiet att få vara med sitt barn. Jag vet inte. Egentligen har jag inte bestämt mig för vad jag tycker i frågan, men med detta inlägg har jag nästan lyckats övertygat mig själv. :-)
SvaraRaderaTack för att du tog dig tid och skriva ett långt inlägg! Det är spännande frågor och mycket att fundera på kring det.
SvaraRadera