Jag kommer ihåg för några år sedan när bostadsbristen diskuterades. Carlos Rojas sa att det faktiskt inte var så himla svårt att hitta ett förstahandskontrakt i Stockholm, om man bara kunde tänka sig att bo i förorten. De där drömlägenheterna på Söder med låg hyra är lite av en utopi för många förstås, men det är bara något års kötid till många andra hyreslägenheter.
Ung vänsters ordförande Ida Gabrielsson skrev häromdagen om hur hon efter 5 år i Stockholm fortfarande inte är i närheten av ett förstahandskontrakt. Jag har hört Ida säga i debatter att hon bor i Tensta i dag vilket förstås är ett bra tecken, då är hon beredd att bo utan gångavstånd till Sergels torg. För Carlos Rojas har rätt, det FINNS förstahandskontrakt. Hos värdar som är seriösa och stora och med gratis kösystem, eller eventuellt en hundring per år. Bostad kan man fixa inom något år.
Det löser inte akuta bostadsproblem, som många nya studenter möter, men efter fem år bör man kunna få både den ena och den andra lägenheten. Jag har stått i olika köer i fyra år nu, och bott i tre olika andrahandslägenheter på vägen dit. I januari fick jag förstahandskontrakt i Hjulsta/Spånga. Efter dryga halvåret förälskade vi oss i Sollentunaområdet och ser det som ett ställe där vi kan bo länge. Och minsann, köandet där gav också resultat och till månadsskiftet flyttar familjen Cooper till en ny förstahandslägenhet. Och sen kan kritiker snacka om att jag ska ha hur mycket pengar och kontakter de vill, min lösning har fortfarande bara varit att registrera mig som sökande och varit aktiv.
Därmed inte sagt att vi inte har problem med bostäder, det behövs bland annat mer flexibla regler kring byggandet, dagens byggnormer och hyresregleringar hindrar byggandet av små lägenheter då det är svårt att få lönsamhet i projekten. Det finns massor att göra! Men varför Ida Gabrielsson fortfarande inte har ett förstahandskontrakt i en förort är mysterium.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar