Att ta från de fattiga och ge till dem rika

Jag ägnade några timmar åt att läsa in mig på Rädda Barnens rapport, att fundera kring olika frågor och på andra sätt förbereda mig inför Debatt i går. Sedan kom det ett snöväder emellan och efter att ha tillbringat ett antal timmar på Bromma Flygplats kom till slut beskedet att alla plan ställdes in. Så ingen flygresa till Göteborg, ingen Debatt om barnfattigdom. I stället fick Magnus Andersson rycka in. Det gjorde han bra.

Det var mer eller mindre bara en sak som han inte tog upp som jag tycker är väldigt viktig i sammanhanget, och det handlar om barnbidraget. Vi har ett bisarrt system i dag där alla familjer, oavsett behov, får för ett barn 1050 kronor i månaden. För den som är i behov av alla extra kronor de kan få är det här på tok för lite pengar. För den välbetalde är det här pengar som går direkt in till ett sparkonto för senare bruk. Bidrag till sparande alltså. Dagens system bygger på en socialistisk idé att alla ska leva sina ekonomiska liv genom statens trygghetssystem. Om vi i stället ser att trygghetssystemen och välfärdsstaten ska ge skydd för dem som inte klarar sig utan det skyddet så är det läge för reformer. Rädda Barnens rapport är ju en av många studier som visar att allt fler får det allt bättre. Varför behöver då dessa bidrag? Genom att sluta ta från de fattiga och ge till dem rika - som vi gör i dag- så ger vi välfärdsstaten mycket större ekonomisk kraft att verkligen kunna hjälpa dem som behöver det.

Men blir de inte utpekade då, om barnbidraget skulle vara behovsprövat? Jo. Det är klart att det finns en stor risk för att fattiga barn fortsätter att känna sig utpekade, precis som de gör i dag. Skillnaden blir att de faktiskt kan och får hjälp att ta sig ur sin fattigdom.