Alumn

Jag saknade en alumniverksamhet när jag var ordförande i Saco Studentråd. Det gjorde Stina Hamberg (ordförande 2009) med, så vi beslutade oss för att starta det hel själva. Ikväll har vi haft det andra mötet med tidigare ordförande och studenthandläggare inom studentorganisationen som samlar de nu cirka 100 000 studenterna inom Saco. Första träffen, i våras, hade utbildningspolitik som tema. Riksdagsledamoten Betty Malmberg, som var ordförande på 80-talet, pratade om aktuella frågor, och blev sedan utfrågad av Anna Ekström, också ordförande under 80-talet, och Lisa Gemmel, som är ordförande nu. I dag fick de båda tidigare studenthandläggarna Håkan Jonsson och Hans Dahlgren göra eftervalsanalayser. Riktigt intressant och bra blev det. Jag är så glad att vi startade det här nätverket!

Dags att flytta på bohaget

Till helgen är det flyttdags för familjen Cooper. Och bilden ovan - som är snubblande nära att vara som vilken 1800-talsbild av gråtande barn som helst- får symbolisera det. Grindslanten, den kända målningen av August Malmström, utspelar sig i Rotebro. Där hittade vi nämligen vårt hem.

Låt oss räkna på det här

Jag undrar hur besöksstatistiken ser ut på val.se efter den här veckan? Och om intresset för att doktorera i matematik ökat? Inte bara en gång har ju känslan för att man behöver vara professor i matte för att egentligen förstå det svenska valsystemet dykt upp. I eftermiddag ska jag på galapremiär av Teknikföretagens satsning Felix stör en ingenjör som börjar sändas på måndag i TV4. Naturvetarna borde haka på den nya matte-trenden!

I övrigt så är två av veckans mest läsvärda artiklar skrivna av bekanta, Paulina Neuding slår sina påsar ihop med Johan Lundberg i och med DN-artikeln Vi efterlyser en debatt om invandringens problem (en artikel som Expressens kultursidor tycker "ger legitimitet mot rasimen") och sedan Alice Teodorescus Aftonbladet-artikel Naivt att kalla SD-väljare onda.

Och Anna Ardin skriver läsvärt om bland annat hur De intellektuella flyr förorterna och av-addar Sverigedemokraterna på facebook och kan därför inte förklara för den finske arbetslöse mannen att det finns en annan analys än den rasistiska. Ett besök i verkligheten - för flyende och av-addande- kan därför rekommenderas genom att lyssna på Studio Ett-reportaget från i går, från min hemstad Söderhamn.

Sverigedemokraternas väljare - som folk är mest

(UPPDATERAD) Trots att jag på valdagen och -natten inte drack en endaste droppe alkohol har jag haft två dagars känsla av baksmälla. En kombination av den koncentration arbete i vallokal innebär (18 timmar och det är riktigt jäkla förödande att göra fel. I en av de andra lokalerna hörde jag om en man som hade blivit avkryssad i protokollet fast han inte röstat. Någon hade kryssat på fel rad. Det FÅR bara inte hända) tillsammans med alla funderingar kring Sverigedemokraterna. Nej, jag är inte ett dugg överraskad över att de kom in - egentligen. Men det är en sak att misstänka starkt och en annan sak då det faktiskt sker.

Markus Uvell, min nya chef, har skrivit en bok om Sverigedemokraternas väljare, där han slår mot myten om att Sverigedemokraternas väljare är våldsamma rasister. Det finns inte 5,7 procent (röstresultatet på valnatten) hårdnackade typer som drömmer om ett antidemokratiskt samhälle. Det kan vara chockerande för många - men Sverigedemokraternas väljare är som folk är mest. Det märkes i vallokalen där jag jobbade, 6,1 procent röstade på Sverigedemokraterna. Jag mötte människor hela dagen, och många av dessa stöttade Sverigedemokraterna. Det var trevliga, glada, pratsamma människor som strömmade in och ut i lokalen.

United Minds väljarbarometern från valdagen som presenterades på ett seminarium i går slog mot en av de andra myterna: det är bara män som röstar på SD. Det var nästan lika många kvinnor som röstade på dem.

Uvell skriver också en debattartikel på Newsmill på temat, där han nämner att partiernas hanterande av SD nästan var som ett beställningsjobb från Sverigedemokraterna själva: Deras annonser bojkottades, deras torgmöten saboterades, deras företrädare misshandlades, deras valfilm censurerades (efter att först helt ha stoppats, en PR-konsults våta dröm), de nekades att delta i debatter där andra partier utanför riksdagen bjöds in, de hånades i de stora medierna och blev föremål för allehanda indignerade upprop. Tydligare kunde det knappast demonstreras: det svenska etablissemanget försöker tysta SD:s ner åsikter.

Nu är många människor arga, register läggs ut på nätet över människor som någon gång varit i kontakt med Sverigedemokraterna (journalister, skolelever som sökt info inkluderade), folk vill ta bort FB-vänner som röstat på SD, inte sminkas i samma rum och så vidare. Man har all rätt att vara arg och frustrerad. Men vi ska heller inte glömma bort att Sverigedemokraterna är demokratiskt valda. "Baksidan" av att människor får välja att rösta på vad de vill är att de kanske inte väljer på det sätt som man själv tycker. Så fungerar det - tack och lov- i en demokrati.

Använd ilskan till något konstruktivt. Uvell menar att utmaningarna för svensk politik är åtminstone tre:

• För det första, och viktigast av allt: att på allvar ta debatten om invandringspolitiken. Låt oss en gång för alla säga det: att vara kritisk till invandringspolitiken är inte det samma som att vara kritisk till invandringen
• För det andra: att ta striden med fördelningspopulismen. Föreställningen att klok politik alltid måste bygga på att omfördela resurser - snarare än att uppmuntra skapandet av resurser - måste överges.
• För det tredje: att göra upp med likhetsnormen. Det är svårt att tro att ett land där social och ekonomisk likhet är norm kan leva i harmoni med växande kulturella och etniska skillnader.

UPPDATERAD Soran Ismail skriver bra om att vi lever i en demokrati och att vi därmed ska få rösta på vem man vill.

Den korrumperande makten

Sverige kommer ofta på topp-tre i internationella mätningar över länder med minst korruption. Den bilden stämmer också in på svenskarnas självbild om att bo i världens bästa land. Men hur stämmer det här överens med verkligheten? Det var temat på dagens lunchseminarium Den korrumperande staten, kring rapporten Enpartistaden.

Nedan kommer mitt referat från timbro.se :

Fredrik Segerfeldt beskriver problematiken med dominanta partier som använder kommunala eller statens resurser för att upprätthålla sin makt, och utöver det knyter lokala intresseorganisationer och företag nära till sig. De granskade kommunerna - fyra socialdemokratiska och fyra moderata - ger en mängd exempel både i stort och smått på hur maktmissbruk och korruption kan visa sig. Bland annat finns historien om hur ordföranden (S) i Parkering Malmö ringer till vd:n i Parkering Malmö och ber honom riva en kompis parkeringsbot. Eller om en konferencier för Täby kulturdagar som först blir medlem i Moderaterna och då är det absolut inga problem att fortsätta med det årliga uppdraget. Han lämnar sedan partiet och blir medlem i Folkpartiet och blir då meddelad att hans tjänster inte längre är önskvärda. Det är små exempel som visar på en osund utveckling där kommun och parti flätas samman.

Hur undviks då dessa typer av enpartistäder? Segerfeldts råd är att det behövs mycket mer diskussion om vikten och egenvärdet i maktskiften, det behövs lokala medier som tar sitt ansvar och det behövs kommunala konstitutionsutskott.

Apostolis Papakostas, professor i sociologi, beskriver ett Sverige som var någorlunda befriat från korruption fram till 1970-talet, då samverkansgrupper som arbetsform fick sitt stora genomslag. Plötsligt började politiker, företag och intresseorganisationer att mötas och flätas samman. Papakostas är skeptisk till rapportens huvudförslag : maktskiften, och menar att även nya politiker snabbt kommer in i de korrupta banorna.

I somras överlämnades betänkandet Mutbrott till justitieminister Beatrice Ask. Torbjörn Lindhe, kanslichef vid Institutet mot mutor,berättar om hur betänkandet ser mutor som endast ett näringslivsproblem, och att det därför inte funnits någon anledning att titta på offentlig sektor. I utredningen föreslås en kod där företag ges riktlinjer om hur förmåner får användas för att främja företagets verksamhet. Koden ska utgöra en del av näringslivets självreglering. "Näringslivskoden hjälper en del, men offentlig sektor har mycket att göra", säger Lindhe.

Seminariet avslutas med en frågestund, där bland annat frågan om huruvida mutor är ett manligt fenomen kom upp. Segerfeldt menade att om vi haft hundra år av matriarkat så hade det varit kvinnorna som varit korrumperade, något som de övriga instämmer i. "Även den mest hederlige kan bli korrupt, det är situationen som gör det och det spelar ingen roll om det är en kvinna eller man", säger Papakostas. En annan fråga handlar om fördelar med kluster av goda kontakter mellan kommuner och arbetsliv, att det helt enkelt är något som gynnar affärerna som kan ses i exempelvis Gnosjö och Kista. Här blir svaret att det självklart är viktigt med tillit och sociala kontakter för fungerande samarbeten, men att en konkurrens måste finnas för tillväxtens skull. Korruption är något som undergräver den viktiga tilliten, och därför är den skadlig på flera plan.

Walk-over

Under valrörelsen har många alliansföreträdare med förakt i rösten klagat över hur Socialdemokraterna försökt ragga röster i förorten. Valskolor har arrangerats i olika delar av landet, flera av dem har gått över gränsen med fackliga representanter som med näven i skyn utropar ” Nu går vi och rö(s)tar!”. Men vi lägger den typen av skandaler åt sidan just nu.

Sanningen är att valdeltagandet i många invandrartäta områden runt om i Sverige är lågt, många är låg kunskap om hur valet egentligen går till och Alliansföreträdarna är märkligt frånvarande. De borgerliga partierna tycks redan innan valet började lämna walk-over. Jag bor i en stadsdel med runt 78 procent utrikesfödda. Under valrörelsen har jag ett flertal gånger träffat både kända och okända socialdemokrater vid tunnelbanan, och självklart har jag också märkt av mobiliseringskampanjen genom dörrknackning som Socialdemokraterna arrangerat. Av Alliansen har det inte synts ett spår.

Att många som bor i förorten röstar rödgrönt är inte så överraskande, då det ofta är de enda ledande politikerna som de träffar. Med enkla medel visar man att det inte bara handlar om tjusiga ord, utan är också redo att lyssna på allvar, att vara på plats och se hur människor har det. Varför inte ha Alliansträffpunkter i Rosengård och Rinkeby? Socialdemokraternas partistrateger talar övertygat om att invandrade soffliggare är de som är enklast att övertyga till att rösta rött. Men varför går de inte att få dem att rösta blått?

En rapport från en vallokal visar på okunskapen som många invandrare har kring valet. Kvinnor kommer in och vill rösta åt sin man som sitter i bilen, röstkortet är bortslängt för det blandades ihop med reklam. Klart det finns poänger med röstskolor. Men varför i hela friden är det bara Socialdemokraterna som syns göra den typen av insatser? Gör det tillsammans, eller gör egna kurser. Sitt inte bara och sura över att Socialdemokraterna visar hur ett val går till – och dessutom vinner röster på det. I stället för att stå sju stycken moderater på Östermalmstorg på morgonen, låt hälften stå i Tensta. Gör något, i stället för att uppröras över att Mona Sahlin gör precis så.

Möjligheternas samhälle

Nu i valrörelsens slutspurt presenterade de rödgröna ett antal kändisar som ska hjälpa dem att vinna valet. Vissa var mindre aktiva i supporten än andra, Stefan Holm, som förvisso är Socialdemokrat, lät till exempel mest överraskad över att Mona Sahlin ville ha honom till minister. Men andra är mer involverade i kampanjen, och därför kan också läsarna av Svenska Dagbladet ta del av Titiyo, Stefan Sundström, Bob Hanssons med fleras åsikter i dag.

Det är en dramatisk bild som målas upp. ”Sverige håller på att slitas sönder” är rubriken, och skribenterna slår fast att fattigdomen ökar lavinartat, och att över en miljon svenskar är fattiga i dag. Det stämmer – om man använder sig av ett relativt fattigdomsmått. Med samma mått kan man också slå fast att Tyskland har fler fattiga än Bulgarien trots att det sistnämnda landet har betydligt lägre levnadsstandard. Det relativa måttet tar ingen som helst hänsyn till hur mycket pengar som behövs för att uppnå en skälig levnadsnivå, utan handlar om att den ekvivalerade disponibla inkomsten ligger under 60 % av medianen för landets befolkning. Det handlar alltså mer om att spegla inkomstfördelningen än hur mycket pengar någon egentligen har. I en tid av snabbt växande välstånd ökar andelen fattiga i relativ mening, det kan man se till exempel på Irland.

Om det istället är intressant att titta hur många som har en skälig levnadsstandard, så är det absoluta fattigdomsmåttet mer relevant. Då räknas de som faller under fattigdomsgränsen som absolut fattiga. Fattigdomsgränsen (socialbidragsnorm) räknas årligen upp med KPI (konsumentprisindex), och bygger på Konsumentverkets ”skäliga levnadsnivå”. Här räknas hushållets kostnader för olika varor och tjänster som anses nödvändiga in, och det tas också hänsyn till boenderegion och hushållssammanfattning. Det finns kritik mot detta också – förhållandet till andra räknas som mer avgörande för huruvida man kan delta på lika villkor i samhällsgemenskapen.

Förra året skrev Expressen om den växande barnfattigdomen, och – olyckligt nog- blev det stort fokus på hur mycket kläder föräldrar hade råd att köpa. Beviset på fattigdom blev bristen på märkesjeans. Ett tydligt exempel på relativ fattigdom: en allmän välståndsutveckling gör också att det blir dyrare att hänga med för att vara som alla andra.

Därmed inte sagt att det inte finns problem med det absoluta måttet. Dock har det mindre drag av godtycke, vilket också är något som Socialstyrelsen skriver i sin Social rapport 2010.

Det relativa fattigdomsmåttet som artisterna använder koncentrerar sig på jämlikhet i utfall, i stället för jämlikhet i möjligheter. Den sammanpressade lönestrukturen i Sverige är och har varit ett problem. Platta löneprofiler hos stora grupper gör det svårt att locka och rekrytera kvalificerad personal. När lönestatistik alltid möts med skrik om ökande klyftor visas hur många som inte förstått. Det är inte med lönerna som Sverige ska bedriva fördelningspolitik. Det skulle drabba välfärden.

Socialstyrelsen skriver också i sin rapport om hur fattigdomen är starkt konjunkturberoende. Minns finanskrisen? Ja, det har varit en riktigt problematisk tid för många människor oavsett vilket mått man använder. Men när artisterna menar att klyftorna mellan Person A och Person B inkomster behöver minskas och pressas samman så tar de inte ansvar för människor vare sig nu eller i framtiden. En röst för ett samhälle med lika utfall är inte en röst för ett bra samhälle. Det är däremot möjligheternas samhälle.

För den som tycker att det här var riktigt spännande så kan Socialstyrelsens konferens Sociala förhållanden och välfärd i Sverige vara intressant. Jag kommer att delta i den avslutande paneldebatten.

Voted!

Hur röstar man egentligen när man har många kloka och begåvade vänner och bekanta som kandiderar i en rad partier? För mig var det ju först och främst självklart att rösta på Alliansen, som gör ett fantastiskt bra jobb och som jag vill ge ett förnyat förtroende. Men sedan då? Rätt snabbt var jag på det klara med att riksdagsrösten skulle gå till Moderaterna, men jag hade länge svårt att veta vem jag skulle kryssa av alla kanonkandidater. Till slut landade jag i att ju fler kryss min vän Christoffer Järkeborn får desto större chans att han kryssas förbi Anton Abele. Jag är också övertygad om att Christoffer kommer att göra ett strålande jobb, han är dessutom en arbetsmyra utan dess like och har ett stort engagemang i både stora och små frågor. Sagt och gjort.

Landstingsvalet var faktiskt lättare. Jag ville ha någon med ett riktigt genuint intresse för landstingsfrågor, och inte något som kandiderar dit "i fall att jag inte kommer in i riksdagen". Under de senaste åren har jag sprungit på Thorbjörn Larsson ett antal gånger och i honom hittat just det där genuina engagemanget. Och dessutom kan KD behöva några extraröster.

Så kommunvalet då. Per Ankersjö gör ett grymt bra arbete och jag gillar alla hans idéer om skyskrapor. Centerpartiet behövs i kommunpolitiken, och precis som KD kan de behöva röster.

That's it. Känsla och taktik.

S-toppar för "gräddfiler"

I senaste numret av Dagens Medicin finns det en intressant artikel om Folksam. I Folksams styrelse återfinns bland annat Byggnads ordförande Hans Tilly, Hotell & restaurangfackets Ella Niia och LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin. Alla kan också hittas i antingen Socialdemokraternas partistyrelse eller verkställande utskott. Samtidigt som de i den ena rollen- som sossar- starkt debatterar mot privata vårdförsäkringar eller gräddfiler som de gärna kallar det, så röstar de i den andra rollen ja till att Folksam ska erbjuda just privata vårdförsäkringar. "När man sitter i Folksams styrelse så måste man ta affärsmässig hänsyn" försvarar Tilly det hela.

Passar det så smakar det, eller hur var det nu?

Johnny Munkhammar och Mary X Jensen skriver också

Ica nära behöver inga politiker

För den färdigpackade matkassen finns redan i tunnelbanan. Utan politiker och allt.

Okunskap förklaring till LO-medlemmarnas alliansstöd?

De vet för lite!
Så kan man också förklara när människor inte tycker som man gör. Det är förstås inte särskilt snällt att dumförklara folk på det sättet, särskilt inte när de okunniga stackarna är ens medlemmar. Men precis just så väljer Wanja Lundby-Wedin att förklara LO-medlemmarnas sjunkande stöd för Socialdemokraterna för Dagens Industri ( ej på nätet). Jag har tidigare skrivit om hur LO-kampanjen mot alliansen saknar stöd hos medlemmarna, och jag misstänker att det inte blir bättre av sådana här uttalanden.

2 år

Igår blev jag överraskad på jobbet av min kära make som uppmärksammade vår jubileumsdag (två år sedan vi träffades och ett år sedan vi förlovade oss.) med en vacker ros som nu pryder mitt skrivbord. Ljuvligt!

Efter fyra år i Stockholm har jag nu mitt andra förstahandskontrakt

Jag kommer ihåg för några år sedan när bostadsbristen diskuterades. Carlos Rojas sa att det faktiskt inte var så himla svårt att hitta ett förstahandskontrakt i Stockholm, om man bara kunde tänka sig att bo i förorten. De där drömlägenheterna på Söder med låg hyra är lite av en utopi för många förstås, men det är bara något års kötid till många andra hyreslägenheter.

Ung vänsters ordförande Ida Gabrielsson skrev häromdagen om hur hon efter 5 år i Stockholm fortfarande inte är i närheten av ett förstahandskontrakt. Jag har hört Ida säga i debatter att hon bor i Tensta i dag vilket förstås är ett bra tecken, då är hon beredd att bo utan gångavstånd till Sergels torg. För Carlos Rojas har rätt, det FINNS förstahandskontrakt. Hos värdar som är seriösa och stora och med gratis kösystem, eller eventuellt en hundring per år. Bostad kan man fixa inom något år.

Det löser inte akuta bostadsproblem, som många nya studenter möter, men efter fem år bör man kunna få både den ena och den andra lägenheten. Jag har stått i olika köer i fyra år nu, och bott i tre olika andrahandslägenheter på vägen dit. I januari fick jag förstahandskontrakt i Hjulsta/Spånga. Efter dryga halvåret förälskade vi oss i Sollentunaområdet och ser det som ett ställe där vi kan bo länge. Och minsann, köandet där gav också resultat och till månadsskiftet flyttar familjen Cooper till en ny förstahandslägenhet. Och sen kan kritiker snacka om att jag ska ha hur mycket pengar och kontakter de vill, min lösning har fortfarande bara varit att registrera mig som sökande och varit aktiv.

Därmed inte sagt att vi inte har problem med bostäder, det behövs bland annat mer flexibla regler kring byggandet, dagens byggnormer och hyresregleringar hindrar byggandet av små lägenheter då det är svårt att få lönsamhet i projekten. Det finns massor att göra! Men varför Ida Gabrielsson fortfarande inte har ett förstahandskontrakt i en förort är mysterium.

The Fulbright commission

Jag kände mig onekligen lite som en udda fågel då jag i dag var på The Swedish Fulbright Alumni Association (SFAA) mingel med prisutdelning till Årets Alumn. The Fulbright commission har som mål att utbyta utbildningsmöjligheter mellan Sverige och USA. Och jag som för första gången i mitt liv ska till USA i november... Men trots det blev jag väl mottagen, och fick ut mycket av att lyssna på Matthew Barzun, amerikansk ambassadör i Sverige, och på Hans Blix som blev just årets alumn.

Man kanske helt enkelt skulle satsa på en liten utbildningssväng i USA någon gång?

Bonära tjänster

HSB har precis släppt rapporten Ja till bonära tjänster och bjuder därför in till diskussion om hushållsavdraget som funnits sen 1997 i Finland. Talar gör den tidigare vice finansministern och tillika socialdemokraten Arna Alho, och Linda Tirkkonen, ägare av Lindas hemtjänst.

I Finland fanns "pig-diskussionen" på 90-talet, men man hittade en gemensam väg att gå. Avdraget skapar jobb, och 10 % av finnarna använder sig i dag av hushållsavdraget som bakar ihop både RUT/ROT/RIT. Kanske är det så vi behöver göra i Sverige, eftersom Socialdemokraternas hållning tycks vara att ROT-jobben är värdiga jobb medan RUT är det inte. Eller vad sägs om det här citat från Mona Sahlin i gårdagens Aktuellt som jag hittar på Albin Ring Bromans blogg:
"Det kanske finns andra sektorer där de kan jobba. Det kanske finns utbildningsinsatser som de behöver nås av. De kanske behöver bättre ersättningssystem så att de också kan leva på ett värdigt sätt. Det finns andra sätt än att städa hos varandra." (19:25 in i klippet)

Erik Laakso var också på seminariet och skriver om hur man borde lyssna mer på rörelsen (dvs HSB) och inte konservativa socialdemokratiska statssocialistiska politiker, och Magnus Andersson skriver om jobben som inte duger.

Två perspektiv på det rödgröna valmanifestet

..bjuder förstås jag och Anders Eriksson också på, läs på Makthavare.se.