Iskall

"Aktuell Genusforskning konstaterar att buffliga maktmän har fått sällskap av lika iskalla kvinnor som står för en samhälls- och moralsyn som är helt iskall" 

Kommentar till min och Nima Sanandajis artikel i Länstidningen Södertälje. Har genusforskningen först nu upptäckt Margaret Thatcher, eller vadå? 

Nötknäckaren Maggie finns bland annat att beställa här

Myten om det andra könet

Jag delar kontor med Snacka Snyggt-gänget, vilket innebär att jag med jämna mellanrum smittas av Elaine Bergqvists härliga energi. Både Bergqvist, Ebba von Sydow och Isabella Löwengrip är alla exempel på riktigt inspirerande människor fyllda med jävlar-anamma.  Exempel som visar att man med hårt arbete och en skön approach kan göra det mesta man vill här i livet.

En sak som de tre också har gemensamt är att de har skrivit både en och flera böcker. Som den bokälskare jag alltid varit och fortfarande är tycker jag naturligtvis att det är ett riktigt succébevis.

Därför är det också med stolthet jag kan presentera framsidan på min bok som kommer om en månad:

Skit på arbetsmarknaden

Den senaste veckan har det som bekant stormat kring The Phone House, och nu även kring McDonalds. De är båda stora arbetsplatser och på så sätt är det tyvärr inte överraskande att det dyker upp fullständigt galna mellanchefer utan vare sig takt eller känsla. Därmed inte sagt att The Phone House och McDonalds är onda företag, det finns - som vi bland annat kan läsa här - människor som trivs riktigt bra, som tjänar bra och som är stolta över sin arbetsplats.

Vad den här diskussionen visar dock är bristen på rörlighet. Om man har en slavdrivare till chef, eller om man verkligen inte trivs med att inte ha en timmes lunch varje dag, eller vad det nu kan vara så måste man ju naturligvis byta arbete. Men i dagsläget så finns det alldeles för få möjligheter att göra det, särskilt om man är ung. I bland får jag intrycket att folk tror att det bara är att ta ett jobb på McDonalds. Så var det måhända för ett tiotal år sedan, men nu förtiden är konkurrensen stenhård även där (om du dessutom har en utbildning eller är lite äldre så kan det vara ännu svårare, varför skulle de vara intresserade av att betala någon mer i lön när de kan anställa en rabatterad ungdom?). Har du väl kommit in så lämnar du inte i första taget. Var ska du gå?

Maria Rankka har skrivit mycket om fuck-off-money, och har bland annat skrivet detta i Dagens PS: Jobbet och månadslönen är det enda sättet att försörja sig och även kortare perioder utan anställning är svåra att finansiera. Den dag jobbet står en upp i halsen eller då cheferna fattar beslut som på ett fundamentalt sätt går i strid med ens egen uppfattning då bör man ha organiserat sin tillvaro på ett sätt som gör det möjligt att gå.

Och precis som jag till hundra procent håller med om det egna ansvaret- för den mer etablerade- att organisera sitt liv för att kunna be ett jobb eller en partner för den delen att dra åt helvete om det behövs, så ser jag också behovet av en omorganisering på arbetsmarknaden. Den extremt trögrörliga arbetsmarknaden, med bland annat höga ingångslöner och höga "perfektionskrav" från arbetsgivare, skapar en situation där folk stannar kvar på ett jobb trots att de vantrivs, inte klarar av arbetet eller har en galen arbetsledare.
Det är det  som är skit med arbetsmarknaden.

Att leva på hoppet, eller om en slopad värnskatt.

De senaste dagarna har det varit en viktig debatt kring värnskatten (äntligen några Moderater som står upp mot denna skatt) och även om behovet av att sänka marginalskatterna. Utmärkt. Det fick mig att leta reda på den här artikeln som jag skrev när jag var ordförande i Saco Studentråd:

Många har bilden av att det inte gör något om studieåren är lite skrala, för det betalar sig sedan. Incitamenten till att utbilda sig, att ta stora lån och satsa flera år av sitt liv blir helt klart färre av att Sverige har en straffskatt på utbildning på det här sättet. Det finns mål om att Sverige ska vara en kunskapsnation i världsklass, och att vi också ska vara attraktiva för resten av världen. Jag hoppas därför att regeringen börjar komma ihåg sina vallöften. Slopa värnskatten.

Och hoppet är ju det sista som lämnar en, eller hur var det nu?

Timbros skuggutredning

Jag, Patrik Hesselius, Roger Mörtvik från TCO samt Robert Gidehag från Skattebetalarna.

- Timbro brukar inte följa samhällsdebatten från läktaren. Därför har vi tillsatt en egen skuggutredning som kan följa den parlamentariska utredningen om socialförsäkringarna och hur de ska utformas i framtiden. Vi är övertygade om att skuggutredningens arbete kommer att bidra till en fördjupad diskussion om de utmaningar som socialförsäkringssystemen står inför, säger Eva Cooper, ansvarig för välfärdsfrågor på Timbro.

Så säger jag i det pressemeddelande angående Skuggutredningen som skickades ut i fredags. Patrik Hesselius, som nuförtiden arbetar som välfärdsekomom på Skandia och har en bakgrund på Socialdepartementet, är ansvarig för skuggutredningen som kommer att komma ut i ett antal delar under året.

Vi vill jättegärna ha in intressanta och idéer till arbetet, maila mig på eva.cooper[at]timbro.se

Barnbidragsförslag populärt

Nämen se vad kul, SN:s ledarblogg gillar mitt förslag om behovsprovat barnbidrag.

Jobbefterlysning

Min make Eiran studerar för närvarande Svenska som andraspråk, men är på jakt efter ett jobb. Så här presenterar han sig själv:

Jag är en initiativrik skotte med stor kärlek till naturen.  Jag kom till Sverige sommaren 2009, och arbetade först ett halvår som säljare på ett engelskspråkigt konferensföretag.  Därefter har jag studerat svenska, och slutförde Svenska för Invandrare (SFI) med högsta betyg (VG) i vintras.  Jag har vana från både att arbeta i en mindre butik när jag var student, och har på alla arbetsplatser jobbat med många slags klienter och kunder, och är serviceinriktad.  På fritiden tycker jag om att ständigt utmana mig själv ute i naturen.  I Skottland var bergen bara någon timme bort från mitt hem, och det var där jag gärna tillbringade mina helger.  I Sverige blir det framförallt vandring och paddling som jag ägnar mig åt.

Jag har en examen i rättsvetenskap, och det tillsammans med mina erfarenheter som administratör har också gjort mig ansvarstagande, pålitlig och ordningsam.  Jag lär mig snabbt nya saker, och nu vill jag lära mig mer om den svenska arbetsmarknaden.

Hans cv hittar ni här. 

Jobb inom försäljning, administration etcetera i Stockholmsområdet är väl det som är mest aktuellt.  Hör av er om ni har tips!

Att ta från de fattiga och ge till dem rika

Jag ägnade några timmar åt att läsa in mig på Rädda Barnens rapport, att fundera kring olika frågor och på andra sätt förbereda mig inför Debatt i går. Sedan kom det ett snöväder emellan och efter att ha tillbringat ett antal timmar på Bromma Flygplats kom till slut beskedet att alla plan ställdes in. Så ingen flygresa till Göteborg, ingen Debatt om barnfattigdom. I stället fick Magnus Andersson rycka in. Det gjorde han bra.

Det var mer eller mindre bara en sak som han inte tog upp som jag tycker är väldigt viktig i sammanhanget, och det handlar om barnbidraget. Vi har ett bisarrt system i dag där alla familjer, oavsett behov, får för ett barn 1050 kronor i månaden. För den som är i behov av alla extra kronor de kan få är det här på tok för lite pengar. För den välbetalde är det här pengar som går direkt in till ett sparkonto för senare bruk. Bidrag till sparande alltså. Dagens system bygger på en socialistisk idé att alla ska leva sina ekonomiska liv genom statens trygghetssystem. Om vi i stället ser att trygghetssystemen och välfärdsstaten ska ge skydd för dem som inte klarar sig utan det skyddet så är det läge för reformer. Rädda Barnens rapport är ju en av många studier som visar att allt fler får det allt bättre. Varför behöver då dessa bidrag? Genom att sluta ta från de fattiga och ge till dem rika - som vi gör i dag- så ger vi välfärdsstaten mycket större ekonomisk kraft att verkligen kunna hjälpa dem som behöver det.

Men blir de inte utpekade då, om barnbidraget skulle vara behovsprövat? Jo. Det är klart att det finns en stor risk för att fattiga barn fortsätter att känna sig utpekade, precis som de gör i dag. Skillnaden blir att de faktiskt kan och får hjälp att ta sig ur sin fattigdom.

Från Funäsfjällen till Falkenberg

I dag lanserade Timbro rapporten Från Funäsfjällen till Falkenberg, som handlar om borgerliga strömningar fjärran storstadsväljarna. Rapporten är skriven av Hanna Wagenius, som också skriver på temat i dagens Expressen. Kommenterade gjorde Pär Henriksson och Erik Laakso.

Klyftigt

DN har ett stort reportage om hur inkomstklyftorna ökar i Stockholm. Erik Slottner skriver väldigt bra och resonerande om problemet med detta fokus på klyftor:

Om fler i Skärholmen får arbete eller blir egenföretagare kommer också inkomsterna i Skärholmen att stiga och levnadsstandarden öka. Däremot är det ingen garanti att klyftorna minskar eftersom det är ett relativt begrepp och beror på hur andra stadsdelar utvecklas. Om däremot fler personer i Bromma blir arbetslösa kommer inkomsterna att sjunka i Bromma och - allt annat lika - klyftorna minska. Men utan att de i Skärholmen får det bättre. Minskade klyftor behöver alltså inte leda till ökad standard.

Var och varannan dag nu kommer det rapporter som fokuserar på inkomstspridningen i Sverige, där man försöker lägga fram att den är problemet som ska motverkas. Jag håller inte alls med. Dels på grund av det som Slottner skriver, dels också för att det är rimligt att människor tjänar olika mycket. Vi har för lite lönespridning i Sverige I dag lönar det sig inte tillräckligt bra att investera i en utbildning till exempel. Egna ansträngningar betalar sig inte särskilt bra, precis som Robert Gidehag skrev i går.

Kosten kan göra skillnad

Jag har en nära anhörig med autism. Det är fantastiskt att se effekten på henne när hon tar Omega 3 i någon form. Det gör verkligen skillnad. Därför är jag inte heller överraskad över dagens rön som presenteras i SvD om att kostbyte också kan lindra ADHD. Mat har stor betydelse, och kostomläggning kan göra skillnad. Det är en nederländsk studie som kommit fram till att mer än varannat fall av ADHD kan ha kostanknytning. I artikeln intervjuas också gruppledaren för Stöd och resurs unga vuxna i Älvsjö. Där kommer inte uppgifterna om kostens betydelse som någon överraskning. Dagverksamheten har hälsoinriktning och här läggs stort fokus på både fysisk träning och hälsosam kost.

– Vi är säkra på att förbättrad kost kan hjälpa de här ungdomarna, även om det är vår egen tes. Vi ser stor förändring hos dem som är vana att äta bara snabbmakaroner och ketchup, säger gruppledaren Mattias Edgren.

Den stora överraskningen kom snarare över intervjun med en mamma med en tonårsdotter. Det är redan för mycket krav på tonåringar, säger hon, och vem ska betala specialkosten?

I dag använder man i stället amfetamin som medicin. Och "specialkosten" handlar om ris, lamm, kött, vissa grönsaker, viss frukt. Jag håller helt enkelt med vänsterbloggaren Svensson som skriver att det inte finns anledning att klaga på studien.

(Uppdaterad) Examenspremien aktuell igen

 Senast i fredags slog jag ett slag för en examenspremie, då jag och Per Borg höll seminarier om framtidens finansiering av välfärden på KD:s kommun- och landstingsdagar. Kopplingen är förstås att det utifrån ett finansieringsperspektiv behövs fler arbetade timmar, både i början och i slutet av arbetslivet. En ökad genomströmning på högskolan spelar där en viktig roll.

Det är inte nya idéer. Bland annat så föreslog Saco Studentråd, då jag satt i styrelsen för organisationen, och Folkpartiet en examenspremie 2004. Lars Leijonborg föreslog det 2007, något jag skrev en krönika om på Politikerbloggen, och någon månad senare kommer Globaliseringsrådet fram till samma sak. Och när nu Långstidsutredningen kommer med sitt förslag för en bättre fungerande arbetsmarknad, då landar man också i behovet av en typ av examenspremie. Dags att införa?

Uppdaterad
Uppsala Studentkår efterfrågar i sitt pressmeddelande ett större perspektiv än det rent matematiska, och menar att människors val ger andra effekter på samhället. I LUT skriver man: Det är också viktigt att notera att beräkningarna tar hänsyn till eventuella positiva effekter på matchningskvaliteten (dvs. att man gör bättre studieval) om man väntar med studierna. Även detta resultat är rimligt – matchningskvaliteten måste helt enkelt bli väldigt mycket bättre för att kompensera för ett helt års uppskjutna studier. För att kompensera för tre års uppehåll (medianen i Sverige) krävs helt enkelt orealistiskt stora förbättringar i matchningskvalitet.
En aspekt som ofta lyfts fram i detta sammanhang är att arbetsgivare gärna ser att studenter har tidigare arbetslivserfarenhet, och att detta kan underlätta övergången till arbetslivet.
Det är visserligen sant, men den relevanta frågan är om de positiva effekterna är tillräckligt stora för att kompensera för att man i stället kommer ut senare. Så tycks inte vara fallet (se t.ex. resultat i Häkkinen 2006).

Om man då skulle tröttna på dessa samhällsekonomiska argument så kan man istället fundera på de privatekonomiska argumenten. Det unga människor gör i dag påverkar ekonomin i resten av livet, både privat och för hela samhället.  Ett sent inträde på arbets­marknaden leder till en lägre pension. Beräkningar visar att en privatanställd tjänsteman som börjar jobba vid 30 istället för vid 25 år kan förlora 30 till 40 procent av sin tjänstepension, allt annat lika. Värt att ha i åtanke.

Fattigdom i Sverige

Med anledning av Rädda barnens årliga rapport om barnfattigdomen i Sverige, som bland annat Eric Erfors skriver om i dagens Expressen, kan det vara dags att damma av den här gamla texten om möjligheternas samhälle. Diskussionen handlar återigen i mångt och mycket om relativa och absoluta fattigdomsmått. Det relativa måttet innebär bland annat:

Med samma mått kan man också slå fast att Tyskland har fler fattiga än Bulgarien trots att det sistnämnda landet har betydligt lägre levnadsstandard. Det relativa måttet tar ingen som helst hänsyn till hur mycket pengar som behövs för att uppnå en skälig levnadsnivå, utan handlar om att den ekvivalerade disponibla inkomsten ligger under 60 % av medianen för landets befolkning.

Och:

... en allmän välståndsutveckling gör också att det blir dyrare att hänga med för att vara som alla andra.

Dags att nominera hjältarna

För några år sedan så rankades jag på listan för Framtidens kvinnliga ledare. Jag var lite av en udda fågel, civilsamhällets hjältinnor är inte så vanliga på den här typen av listor.

Förra veckan följde jag med Christoffer Järkeborn på Veckans affärers ranking av supertalanger. Samma sak där. Eller så här, de finns på listan, i begränsat antaL, men inte får de ta plats i diskussioner och paneler. På VAs event kunde man twittra in frågor. Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström hade ett pass om vad politiken kunde göra för att bredda vägen för supertalangerna. Det blev enbart ett fokus på att talangerna finns i företagsvärlden. Därför twittrade jag in frågan om hur politiken tar hand om sina egna talanger. Sofia Arkelsten förstod jag ville åt, och hängde på med frågan om vilken betydelse ungdomsförbund kan ha för talangutveckling. Endast en del av organisationsvärlden, jag vet, men ändå. Svaren lämnade för övrigt en del att önska.

Hur som helst. Lisa Gemmel, Saco Studentråds ordförande, gör ett litet upprop för att förändra lite av de här listorna. Kanske har nomineringskommittérna begränsade nätverk för att hitta de fantastiska människor som jobbar häcken av sig, och som uppnår en massa förändring i sina organisationer och i samhället. Därför får man engagera sig själv. Nominera hjältarna!